Hem > Forum > Må piss > Går under

Går under

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 34 totalt)
33
  • Jag går under. Allt går emot mig. Jag klarar ingenting. Jag är för mycket, en belastning på min omgivning.

    Min ork är slut. Jag kämpar med allt. Jag är totalt värdelös. Kan inget. Orkar inget. Vill inget. Inget är roligt.

    Hade varit bättre om jag bara försvann.

    Har kontakt med psyk men de bryr sig inte. Sa till de att jag har tankar och planer. Svaret jag fick va: Jaja de släpper igen. Du har haft det förr och du är här fortfarande. Jo det är sant men det är för jag misslyckats med mina försök. Denna gången är det värre än de andra gångerna.

    Ingen lyssnar eller tar mig på allvar.

    Vi lyssnar och tar dig på allvar här, så om du vill, berätta mer! Men för det första så är du ju inte värdelös för att du har det kämpigt och du ska definitivt inte försvinna! Ibland tar det tid innan man hittar sin grej eller ”nisch” i livet. Du är inte ensam om att känna så, det är det nog många som gör någon gång. Det betyder faktiskt inte att hela livet kommer att vara så.

    Ta en paus, sänk kraven på dig själv, var snäll mot dig själv. Andra är inte heller så perfekta som det verkar, kom ihåg det!

    Kanske behöver du antidepressiva om du inte redan har det, tills du kommer på fötter.

    Var rädd om dig! Du är värd att må bra!

     

     

    Känner igen mig i det du skriver. Jag är inne i en ovanligt dålig period just nu också.

    Vi får kämpa på, helt enkelt.

    Trådstartaren

    Känner igen mig i det du skriver. Jag är inne i en ovanligt dålig period just nu också. Vi får kämpa på, helt enkelt.

    Just nu känns det inte som det är någon idé att kämpa vidare. Allt är bara så mörkt. Tankar som tar över mer och mer.

    Trådstartaren

    Vi lyssnar och tar dig på allvar här, så om du vill, berätta mer! Men för det första så är du ju inte värdelös för att du har det kämpigt och du ska definitivt inte försvinna! Ibland tar det tid innan man hittar sin grej eller ”nisch” i livet. Du är inte ensam om att känna så, det är det nog många som gör någon gång. Det betyder faktiskt inte att hela livet kommer att vara så. Ta en paus, sänk kraven på dig själv, var snäll mot dig själv. Andra är inte heller så perfekta som det verkar, kom ihåg det! Kanske behöver du antidepressiva om du inte redan har det, tills du kommer på fötter. Var rädd om dig! Du är värd att må bra!

    Jag har kämpat så många år nu och min ork är slut. Ser ingen anledning till att fortsätta. Inget jag gör är bra. Jag duger inte som jag är. Det gör så ont.

    Jag vill fungera som alla andra. Jag vill duga som jag är. Men det kommer aldrig bli så.

    Just nu känns det inte som det är någon idé att kämpa vidare. Allt är bara så mörkt. Tankar som tar över mer och mer.

    Tar du någon medicin?

    Har du någon att prata med, typ familj eller vänner?

    Trådstartaren

    Tar du någon medicin? Har du någon att prata med, typ familj eller vänner?

    Nej ingen medicin, ingen familj eller vänner som går att prata med. Känner mig helt ensam.

    Nej ingen medicin, ingen familj eller vänner som går att prata med. Känner mig helt ensam.

    Såg att du hade dålig erfarenhet av psyk, men medicin borde du ju kunna få?

     

    Trådstartaren

    Såg att du hade dålig erfarenhet av psyk, men medicin borde du ju kunna få?

    Tydligen inte eftersom jag inte får någon. Jag har dock gått genom de flesta. De bryr sig inte ett dugg

    I din andra tråd skriver du om olycklig kärlek, är det det enda som fått dig att må så dåligt? Hur gammal är du? Du låter inte lastgammal även om du säger att du kämpat många år? Du skriver att du inte har familj eller vänner, bokstavligt eller känner du att du inte kan prata med dem? Har du försökt? Vad är det som gör att du tror att du inte duger som du är? På vilket sätt fungerar du inte som andra menar du? Du berättar såklart bara det du vill om du vill, men ibland kan man ha nytta av andras perspektiv. I mina öron låter du som en av alltför många unga fina människor som krisar pga alltför höga krav på sig själva. Och som tror att alla andra är perfekta och klarar allt utan motgångar. Vilket ju långt ifrån alltid stämmer. Att dessutom vara olyckligt kär gör det ju inte bättre. Koppla av och gör nåt kul du brukar gilla även om du inte känner för det just nu. Kan vara bra för att skingra tankarna. Var snäll och inte så kritisk mot dig själv! Planera för nåt kul längre fram!

     

     

     

     

    Trådstartaren

    I din andra tråd skriver du om olycklig kärlek, är det det enda som fått dig att må så dåligt? Hur gammal är du? Du låter inte lastgammal även om du säger att du kämpat många år? Du skriver att du inte har familj eller vänner, bokstavligt eller känner du att du inte kan prata med dem? Har du försökt? Vad är det som gör att du tror att du inte duger som du är? På vilket sätt fungerar du inte som andra menar du? Du berättar såklart bara det du vill om du vill, men ibland kan man ha nytta av andras perspektiv. I mina öron låter du som en av alltför många unga fina människor som krisar pga alltför höga krav på sig själva. Och som tror att alla andra är perfekta och klarar allt utan motgångar. Vilket ju långt ifrån alltid stämmer. Att dessutom vara olyckligt kär gör det ju inte bättre. Koppla av och gör nåt kul du brukar gilla även om du inte känner för det just nu. Kan vara bra för att skingra tankarna. Var snäll och inte så kritisk mot dig själv! Planera för nåt kul längre fram!

    Nej det är inte bara olycklig kärlek. Det påverkar mig väldigt mycket det gör det men jag har så mycket annat.

    Lastgammal är jag inte men 30+. Har kämpat med hur mycket som helst sen jag va ca 12 år.

    Jag har försökt prata med vänner och familj men det är ingen som förstår utan säger att jag ska ta mig i kragen.

    Jag tänker inte som alla andra. Följer inte det vanliga eller vad man ska säga. Jag får alltid höra så kan du inte säga, så kan du inte göra. Sluta tänk så. Mm mm. Jag är svår. Så med andra ord en belastning. Jag är tråkig för jag inte har orken. Jag duger inte!

    Jag försöker skingra tankarna men det går inte längre.

     

    Avatar

    Nej det är inte bara olycklig kärlek. Det påverkar mig väldigt mycket det gör det men jag har så mycket annat. Lastgammal är jag inte men 30+. Har kämpat med hur mycket som helst sen jag va ca 12 år. Jag har försökt prata med vänner och familj men det är ingen som förstår utan säger att jag ska ta mig i kragen. Jag tänker inte som alla andra. Följer inte det vanliga eller vad man ska säga. Jag får alltid höra så kan du inte säga, så kan du inte göra. Sluta tänk så. Mm mm. Jag är svår. Så med andra ord en belastning. Jag är tråkig för jag inte har orken. Jag duger inte! Jag försöker skingra tankarna men det går inte längre.

    Känner igen det där. Jag har oxå fått höra att jag borde ta mig i kragen, försöka ”tänka bort” problem osv Det har aldrig fungerat.  Har alltid sett hur syskon fått prata hemma men när jag pratade med mina föräldrar sa dom bara ”du har det jättebra vad klagar du för”. Och när det gick dåligt i skolan (hade elaka kamrater )sa mamma att det ändå är skönare att bara vara själv och att det är bara att stå ut. ”Du kan väl strunta i dom” Men jag kunde inte och fick dåligt samvete att jag var så besvärlig som kände efter så mycket.  När jag blev arg( av att bli orättvist behandlad ) fick jag dåligt samvete. Mamma sa att hon inte tålde att bli upprörd och kunde få en hjärtattack när jag ” bråkade”  (pappa höll med ) ingen brydde sig om hur jag mådde. Jag hade ju det så bra!…Mamma blev jättearg för småsaker, jag var inget besvärligt barn. Men hon var så stingslig. Det fick mig att känna skuld av att det var mitt fel. Pappa tog alltid mammas parti, han stod aldrig på min sida, inte syskonen heller. Och så har det fortsatt, att jag inte är värd respekt. Nu är de döda men de spökar i mitt liv fortfarande. Jag mår dåligt och fattar inte varför jag inte är värd mer.  Får ingen respekt i vården, får kämpa för att få några samtal. Och får inte kärlek av killar fast jag alltid letar upp den snällaste.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 34 totalt)
33

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.