Hem > Forum > Ensamhet > Denna jävla ensamhet, varför?

Denna jävla ensamhet, varför?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej, jag är en kille på 29 år och har aldrig varit mycket delaktig i vänner, familj mm. även fast jag försökt så jävla hårt att finnas till. En stor tatuerad man borde man väl ändå kunna se och prata med? Nej så fan heller, till och med på jobbet när jag försöker prata så blir det alltid bara ”Mhm.” ”Vad bra.” ”Va?” och de jävlarna bara fortsätter glo på sina telefoner. Håll åtminstone ögon kontakt när man pratar för i helvete. Alla mina barndoms vänner har gått vidare och pratar inte ens med mig något mer. Kärleken är ett skämt, ingen tjej har nånsin frågat ut mig och alla jag frågat ut har bara skitit i det hela. Jag vill ju för fan stadga mig med en söt mullig tjej som jag kan vara öppen med allt möjligt och dela mitt liv med. Varför ska det vara så svårt att få någon rättvis behandling? Jag är ju trevlig när folk pratar med mig, alltid ett smil och är så hjälpsam det bara går när situationen kräver det. Jag har funderat på självmord lite smått men inget som jag grubblar på i stora mängder. Jag är inte så pratsam, har stamningsproblem men försöker så gott jag kan när folk pratar med mig. Jag har blivit mycket mer bitter med alla de år som gått och det finns inget tecken på att kunna komma tillbaka när man verkligen var lycklig.

    Hej, jag är en kille på 29 år och har aldrig varit mycket delaktig i vänner, familj mm. även fast jag försökt så jävla hårt att finnas till. En stor tatuerad man borde man väl ändå kunna se och prata med? Nej så fan heller, till och med på jobbet när jag försöker prata så blir det alltid bara ”Mhm.” ”Vad bra.” ”Va?” och de jävlarna bara fortsätter glo på sina telefoner. Håll åtminstone ögon kontakt när man pratar för i helvete. Alla mina barndoms vänner har gått vidare och pratar inte ens med mig något mer. Kärleken är ett skämt, ingen tjej har nånsin frågat ut mig och alla jag frågat ut har bara skitit i det hela. Jag vill ju för fan stadga mig med en söt mullig tjej som jag kan vara öppen med allt möjligt och dela mitt liv med. Varför ska det vara så svårt att få någon rättvis behandling? Jag är ju trevlig när folk pratar med mig, alltid ett smil och är så hjälpsam det bara går när situationen kräver det. Jag har funderat på självmord lite smått men inget som jag grubblar på i stora mängder. Jag är inte så pratsam, har stamningsproblem men försöker så gott jag kan när folk pratar med mig. Jag har blivit mycket mer bitter med alla de år som gått och det finns inget tecken på att kunna komma tillbaka när man verkligen var lycklig.

    Kan det vara så att folk blir ”skrämd” av din fysik (stor tatuerad man)?

    Om du har några intressen så kanske du ska börja leta partner där? Ett delat intresse kan vara en bra start. Kom bara ihåg att inte visa för tydligt att du är där för att ragga. Gör det med stil.

    Jag förstår att detta har tagit på dig och att självförtroendet inte är på topp.

    Trådstartaren

    Kan det vara så att folk blir ”skrämd” av din fysik (stor tatuerad man)? Om du har några intressen så kanske du ska börja leta partner där? Ett delat intresse kan vara en bra start. Kom bara ihåg att inte visa för tydligt att du är där för att ragga. Gör det med stil. Jag förstår att detta har tagit på dig och att självförtroendet inte är på topp.

    Jag har försökt, tro mig. Är inte mycket för att ragga på det gamla hederliga sättet men jag kör bara på som jag brukar, vara den snälla kille som jag alltid har varit med ett hjärta av guld. Men det verkar skita sig.

    Jag är din ålder och känner mig också ensam, det är en underliggande stress som verkligen tär på en. Jag är blyg men har ändå lyckats få kontakt med flera personer via diverse kurser och sidor på nätet. Tyvärr har mitt mående gjort att jag känt mig osäker eller inte haft  intresse för något och därför försummat långvariga kontakter. När jag mått bättre har jag varit mer intresserad av andra och det har nog gjort att andra blivit mer intresserade av mig. Jag har märkt att personer gillar när man visar intresse både för dem men också för livet. Känslor smittar och de flesta vill ju vara glada och ha en nyfikenhet inför tillvaron. Anledningen till att jag skriver det är att jag undrar om du funderat på hur du mår, ensamhet åsido. Det går att få hjälp att hantera tankar, känslor och förbättra livsstilsmönster, så att de inte gör det svårare att förändra det som varit status quo så länge. Till exempel skulle du ju kunna träffa någon som du klickar med imorgon, men om du är nedstämd eller stressad så lär ju det vara ytterligare ett hinder för att få kontakt med andra.

    Jag är kvinna och i liknande ålder, har ett barn men är ensamstående på heltid och detta är tydligen vääääärldens hinder för att kunna träffa kärlek eller nya vänner också för den delen. Riktigt trist. Så du är inte ensam.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.