På andra sidan fönstret

Precis så känns det. Som att jag ser världen från andra sidan av ett fönster. Jag är “typ” med, fast ändå inte riktigt. Jag är inte ensam rent fysiskt, jag har vänner och kollegor som jag umgås med ibland. Men det känns liksom inte. Det är alltid så ytligt. Jag har alltid varit öppen med hur jag mår, för jag tycker att det känns kontraproduktivt att tysta ner det och göra det till något tabubelagt, men så fort jag försöker prata om det så blir folk obekväma. Det är som att man inte riktigt får må dåligt. Det jag oftast får höra är “prata med nån”. Men vad betyder det egentligen? Nån? Det är alltid “någon annan”. Ingen vill kännas vid det. Ingen vill kännas vid mig. Inte på det sättet. Så länge jag är glad är jag accepterad.

Jag vet inte vad jag är. Jag har ingen diagnos. Jag försökte gå till en psykolog via öppenpsykiatrin, men inte ens han ville ha med mig att göra. Efter tre möten hade han tröttnat på mig, och sa “du är ju väldigt svår att hjälpa” och sen bokade han inte in fler möten. Efter det har jag blivit avskräckt. Och varje gång jag tänker på att gå och prata med någon igen, så tänker jag genast på hyr dyrt det blir, och då viftar jag bort det och tänker att “jag klarar mig själv”.

Jag har mått dåligt till och från så länge att jag börjar bli van vid det. Perioderna kommer och går, ibland varar de två-tre veckor, ibland två-tre månader, och det finns inget regelbundet med dem. Och jag tycker inte att någon förstår. Åtminstone ingen häromkring. Ingen vill låtsas om det. Det hade nog varit lättare om någon åtminstone hade lyssnat, brytt sig… Dels är jag nog svår att komma nära, pga dåliga erfarenheter, men jag börjar nästan undra vad det är för fel på mig. Andra människor har ju nära vänner som kan prata om allt med varandra. Hur gör man?

Så ja, jag står här vid mitt fönster och tittar in på alla andra. Vad gör man åt det?

[Red Dykepi]

Först vill jag bara säga att du skriver väldigt bra och målande! Och du, bara det att du har skrivit här är ett bra steg på vägen! Här kan du berätta om ditt mående utan att någon blir obekväm. Här samlas vi som VILL prata om psykisk hälsa och ohälsa.

Jag blir arg när jag läser vad psykologen sa till dig. Så uttrycker man sig inte. En människa som mår dåligt kan bli väldigt starkt påverkad (negativt) av att få höra att man är svår att hjälpa. Jag tror förresten inte att du är svår att hjälpa, jag tror bara att du inte har hittat rätt.

Min erfarenhet är tyvärr att det är svårt att få hjälp inom den offentliga psykiatrin om det man söker hjälp för inte går att diagnosticera. Min upplevelse är att psykiatrin idag är väldigt diagnosfixerad. Därmed inte sagt att man inte ska kräva att få hjälp, för självklart har man rätt att få hjälp om man mår dåligt!

Skulle du ha råd att gå till en privat psykolog, även om det blir dyrt? Jag tror nämligen att det kan vara lättare att få hjälp privat, om bekymren inte har sin grund i någon diagnos. Men jag förstår verkligen om du inte har råd. I så fall, fortsätt att försöka få hjälp inom öppenpsykiatrin. Kanske kan du byta mottagning? Eller be att få träffa någon annan på samma mottagning?

Om du “bara” behöver prata med någon, och inte behöver behandling mot t.ex. ångest eller depression, så kan du ta kontakt med en diakon. Jag har själv inte gjort det, men vet andra som har. Då får du prata om det DU vill prata om. Det är dock ingen behandling, utan endast ett stöd och någon att prata med.

Det är först nu jag svarar. Varför? Tja… jag har helt enkelt varit distraherad under en tid. Jag har haft en sån där period då jag mått ganska bra. Mycket positivt har hänt i livet. Bättre bostad, befordran och löneförhöjning… Men det är som att jag nu börjar landa lite i vardagen igen, och då gör sig ensamheten långsamt påmind. Jag är inte inne i någon sån där jobbig period än, men det är som att det där mörka sakta börjar hinna ifatt. Jag hör det liksom väsa på avstånd.

Som svar på din fråga… Nej. Jag tycker inte att jag har råd med det. Jag kanske skulle klara av det, men det skulle förmodligen innebära att jag får skära ner på andra saker som jag mår bra av. Och för att vara helt ärlig så har jag nog ingen tilltro. Jag litar liksom inte på att jag kan få nån hjälp, att någon kan och/eller vill.
Angående ditt råd om diakon: nja… Jag antar att det inte är något krav att man ska vara troende, men jag är absolut inte det minsta religiös, så jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna någon samhörighet där. Inte för att jag har något emot religionen i sig, utan för att jag antagligen skulle känna det som att hen kopplar allt till någon gud som jag inte tror på.

Ångesten lämnar en aldrig helt, det har jag märkt under den här “positiva perioden”. Även om jag rent generellt mått ganska bra så har jag nu med facit i hand börjat lägga märke till små saker. Jag är väldigt konspiratorisk; dvs jag tror hela tiden att folk vill mig illa. Inte nödvändigtvis stora saker, men till exempel om jag frågar om en person vill fika och hen säger nej, då tänker jag genast att det är för att hen inte gillar mig, eller på riktigt säger nej för att hen vill såra mig. Jag har också druckit en del alkohol – oftast bara lite i taget, men något litet nästan varje dag, alltid med vad jag trott varit en positiv anledning. Jag har lagt mig till med små tics. Och jag ser saker. Bara små saker, fladdrande rörelser i ögonvrån. Tystnad och mörker fyller mig med obehag på ett sätt som det inte gjort förut.
Det är som om någon ville säga mig “var glad du, men glöm inte bort att mörkret förföljer dig”.

Jag har inte pratat med någon om detta. För vem skulle det vara? Jag har tyvärr märkt exakt det jag känt: så länge jag håller tyst om det jobbiga så är jag accepterad.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det är först nu jag svarar. Varför? Tja… jag har helt enkelt varit distraherad under en tid. Jag har haft en sån där period då jag mått ganska bra. Mycket positivt har hänt i livet. Bättre bostad, befordran och löneförhöjning… Men det är som att jag nu börjar landa lite i vardagen igen, och då gör sig ensamheten långsamt påmind. Jag är inte inne i någon sån där jobbig period än, men det är som att det där mörka sakta börjar hinna ifatt. Jag hör det liksom väsa på avstånd. Som svar på din fråga… Nej. Jag tycker inte att jag har råd med det. Jag kanske skulle klara av det, men det skulle förmodligen innebära att jag får skära ner på andra saker som jag mår bra av. Och för att vara helt ärlig så har jag nog ingen tilltro. Jag litar liksom inte på att jag kan få nån hjälp, att någon kan och/eller vill. Angående ditt råd om diakon: nja… Jag antar att det inte är något krav att man ska vara troende, men jag är absolut inte det minsta religiös, så jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna någon samhörighet där. Inte för att jag har något emot religionen i sig, utan för att jag antagligen skulle känna det som att hen kopplar allt till någon gud som jag inte tror på. Ångesten lämnar en aldrig helt, det har jag märkt under den här ”positiva perioden”. Även om jag rent generellt mått ganska bra så har jag nu med facit i hand börjat lägga märke till små saker. Jag är väldigt konspiratorisk; dvs jag tror hela tiden att folk vill mig illa. Inte nödvändigtvis stora saker, men till exempel om jag frågar om en person vill fika och hen säger nej, då tänker jag genast att det är för att hen inte gillar mig, eller på riktigt säger nej för att hen vill såra mig. Jag har också druckit en del alkohol – oftast bara lite i taget, men något litet nästan varje dag, alltid med vad jag trott varit en positiv anledning. Jag har lagt mig till med små tics. Och jag ser saker. Bara små saker, fladdrande rörelser i ögonvrån. Tystnad och mörker fyller mig med obehag på ett sätt som det inte gjort förut. Det är som om någon ville säga mig ”var glad du, men glöm inte bort att mörkret förföljer dig”. Jag har inte pratat med någon om detta. För vem skulle det vara? Jag har tyvärr märkt exakt det jag känt: så länge jag håller tyst om det jobbiga så är jag accepterad.

Vad härligt att du har haft en bra period! 🙂 Och det är jättebra att du är så självmedveten så att du känner igen de där små tecknen på när det börjar gå åt fel håll igen. Självmedvetenhet är en förutsättning för att aktivt kunna bryta ångest och negativa tankar innan de helt tar över.

Har du några tankar om vad det beror på att du tror att andra människor tänker negativt om dig?

Tyvärr är psykisk ohälsa fortfarande väldigt stigmatiserat och det är förmodligen därför som en del människor inte vet vad de ska göra/säga när någon berättar att hen mår psykiskt dåligt. Skulle du känna dig mindre ensam om du kunde hitta vänner med egen erfarenhet av psykisk ohälsa? Sådana vänner skulle inte backa för att du berättar om det som tynger dig.

När det gäller professionellt samtalsstöd så förstår jag att du inte vill gå till en privat psykolog om det skulle innebära att du behövde offra andra saker som du mår bra av.

Om det skulle kännas helt fel för dig att prata med en diakon så ska du självklart inte göra det, men däremot tror jag inte att du behöver vara rädd att samtalen ska ha en religiös prägel. Om du vill kan du ju berätta att du inte är troende. Jag har faktiskt själv börjat träffa en diakon nu (har varit där tre gånger hittills) och det har känts superbra. Jag tror inte på någon gud och går aldrig i kyrkan, så första gången var jag också lite orolig att diakonen skulle försöka förmedla kristna budskap, men så har det inte alls varit. Hon har överhuvudtaget inte blandat in religionen i samtalen. Snarare tycker jag att hon är mycket bättre på att “se” mig, och på att jobba personcentrerat, än vad alla samtalskontakter inom psykiatrin har varit. Men visst, diakoner är ju också människor, så hur samtalen se ut kan säkert vara olika beroende på vilken diakon man träffar.

 

Det dröjer mellan svaren… Vill instinktivt be om ursäkt för det, men det kanske jag inte borde?

Jag har blivit sämre igen. Jag känner igen varningarna och anade att det var på gång. Förra helgen smällde det. Såpass illa att jag i panikartat behov av luft satt på balkongen mitt i natten, i alldeles för lite kläder, och andades tungt mellan tårarna. Jag blev förkyld på köpet. Den natten ville jag dö. Jag övervägde att hoppa – men gjorde det bevisligen inte. Jag var golvad hela dagen efter, och dagen därpå sjukanmälde jag mig från jobbet. Skyllde på förkylningen som förvisso var ett faktum.

Jag trodde och hoppades att det var botten, och att det sedan skulle börja klättra uppåt. Jag hade kanske delvis rätt. Dagarna går okej, så länge jag är sysselsatt, men det krävs inte många minuter för att det onda ska skölja över mig igen. Ikväll är inget undantag. Min svarta skrivbok känns ibland som min enda riktiga vän. Den enda som vill lyssna, som på sätt och vis förstår. Ofta är den bättre än människor… Jag är trött på omdirigeringar. Trött på “gör så och så”. Tänk om någon kunde “bara vara där”. En hand som kan torka bort inre tårar. Och ge mig något som känns.

Jag är fullt medveten om att detta mest är osammanhängande – något poetiskt – dravel och inte så mycket svar på föregående inlägg. Kanske för att jag inte har så mycket att ge i den vägen. Jag vet inte vart jag vill komma.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det dröjer mellan svaren… Vill instinktivt be om ursäkt för det, men det kanske jag inte borde? Jag har blivit sämre igen. Jag känner igen varningarna och anade att det var på gång. Förra helgen smällde det. Såpass illa att jag i panikartat behov av luft satt på balkongen mitt i natten, i alldeles för lite kläder, och andades tungt mellan tårarna. Jag blev förkyld på köpet. Den natten ville jag dö. Jag övervägde att hoppa – men gjorde det bevisligen inte. Jag var golvad hela dagen efter, och dagen därpå sjukanmälde jag mig från jobbet. Skyllde på förkylningen som förvisso var ett faktum. Jag trodde och hoppades att det var botten, och att det sedan skulle börja klättra uppåt. Jag hade kanske delvis rätt. Dagarna går okej, så länge jag är sysselsatt, men det krävs inte många minuter för att det onda ska skölja över mig igen. Ikväll är inget undantag. Min svarta skrivbok känns ibland som min enda riktiga vän. Den enda som vill lyssna, som på sätt och vis förstår. Ofta är den bättre än människor… Jag är trött på omdirigeringar. Trött på ”gör så och så”. Tänk om någon kunde ”bara vara där”. En hand som kan torka bort inre tårar. Och ge mig något som känns. Jag är fullt medveten om att detta mest är osammanhängande – något poetiskt – dravel och inte så mycket svar på föregående inlägg. Kanske för att jag inte har så mycket att ge i den vägen. Jag vet inte vart jag vill komma.

Nej, du behöver inte be om ursäkt för att du inte skrivit här på ett tag. En av de fina sakerna med det här forumet är att det inte finns några krav. Det är fullt tillåtet att skriva hur mycket, eller hur lite, man vill. Man behöver inte vara snabb med att svara och man kan när som helst sluta skriva om man känner för det. Så du behöver inte be om ursäkt. <3

Så ledsamt att du har börjat må sämre igen. 🙁 Det är ändå bra att du känner igen varningstecknen, att du vet när det är på väg. Och jag blir glad av att höra att du inte hoppade!

Vad bra att du skriver! Att skriva kan vara fantastiskt förlösande, och som du säger så är ju en anteckningsbok på sätt och vis en lyssnare. Jag skriver dagbok, och det är fint. I dagboken är allt tillåtet och jag kan vara 100 procent mig själv.

Jag förstår din önskan om någon som bara finns där. Någon som inte nödvändigtvis försöker lösa problemen, utan som lyssnar, stöttar och bara finns. Tror du att du skulle kunna hitta en sådan person någonstans? Det låter som om det är den typen av stöd du behöver allra mest just nu.

Tänk på att vi på forumet finns också. Jag vet att det inte är samma sak som att ha någon IRL, men även om vi inte ses öga mot öga så finns vi på riktigt. Och vi lyssnar.

Hej läste det som skrivits här och vill bara säga att ja befinner mig i lite av ett liknande sinnestillstånd och undrar om vi kan bli “ventilations kompisar”

Konstig grej att skriva fast fuck it

 

 

Anonym skrev:

Hej läste det som skrivits här och vill bara säga att ja befinner mig i lite av ett liknande sinnestillstånd och undrar om vi kan bli ”ventilations kompisar” Konstig grej att skriva fast fuck it

Självklart. Men om du läste mina tidigare inlägg så ser du också att det är väldigt sporadiskt… Nog skulle det vara fantastiskt med någon som förstod, någon att dela det med, men jag törs inte lova att jag är extremt pålitlig när det gäller svarsfrekvensen. Men om du står ut med det, så absolut!

Red Dykepi skrev:

Nej, du behöver inte be om ursäkt för att du inte skrivit här på ett tag. En av de fina sakerna med det här forumet är att det inte finns några krav. Det är fullt tillåtet att skriva hur mycket, eller hur lite, man vill. Man behöver inte vara snabb med att svara och man kan när som helst sluta skriva om man känner för det. Så du behöver inte be om ursäkt. <3 Så ledsamt att du har börjat må sämre igen. 🙁 Det är ändå bra att du känner igen varningstecknen, att du vet när det är på väg. Och jag blir glad av att höra att du inte hoppade! Vad bra att du skriver! Att skriva kan vara fantastiskt förlösande, och som du säger så är ju en anteckningsbok på sätt och vis en lyssnare. Jag skriver dagbok, och det är fint. I dagboken är allt tillåtet och jag kan vara 100 procent mig själv. Jag förstår din önskan om någon som bara finns där. Någon som inte nödvändigtvis försöker lösa problemen, utan som lyssnar, stöttar och bara finns. Tror du att du skulle kunna hitta en sådan person någonstans? Det låter som om det är den typen av stöd du behöver allra mest just nu. Tänk på att vi på forumet finns också. Jag vet att det inte är samma sak som att ha någon IRL, men även om vi inte ses öga mot öga så finns vi på riktigt. Och vi lyssnar.

 

Jag skriver så fort jag känner såna känslor. Då åker boken fram. Om nåt mer mänskligt stöd finns? Kanske, men det är ju lite som att hitta en nål i en höstack. Forumet är bra på sitt sätt; som sagt så är det ju alltid något. Jag förstår vitsen med integritet och trygghet, men ibland önskar jag att jag kunde se vem jag pratar med. Just nu ser jag bara texter. Förvisso hindrar det att vi blir ytliga (för det är alla människor, oavsett om vi vill erkänna det eller inte) men det gör också att vi förblir texter. Såvitt jag vet så skulle allt – rent teoretiskt – kunna vara fabricerat av en och samma person.

Men oavsett vilket, så är det det jag har just nu. Så tack. Vem du än är.

Anonym skrev:

Självklart. Men om du läste mina tidigare inlägg så ser du också att det är väldigt sporadiskt… Nog skulle det vara fantastiskt med någon som förstod, någon att dela det med, men jag törs inte lova att jag är extremt pålitlig när det gäller svarsfrekvensen. Men om du står ut med det, så absolut!

Det köper jag gärna, har nämligen samma problem med att jag brukar ”hoppa in och ut”  från den sociala biten ibland (konstigt formulerat fast  skit samma).

Har inte häller någon att dela mitt nuvarande perspektiv med och det känns jobbigt.

dagarna är likadana med en rutin bestående av att jobba, mat och ångest typ. + klappa min katt^^

Har tidigare varit väldigt social fast har verkligen isolerat mig den senaste tiden då jag varit deprimerad och tyckte inte att kunnat prata med någon på djupet. som du skrev, ytligt.

Blev mycket jag nu men du får gärna berätta lite om hur du tycker och känner, tror inte de finns något rätt och fel här.

vi hörs när vi hörs.

hoj!

 

Anonym skrev:

Det köper jag gärna, har nämligen samma problem med att jag brukar ”hoppa in och ut” från den sociala biten ibland (konstigt formulerat fast skit samma). Har inte häller någon att dela mitt nuvarande perspektiv med och det känns jobbigt. dagarna är likadana med en rutin bestående av att jobba, mat och ångest typ. + klappa min katt^^ Har tidigare varit väldigt social fast har verkligen isolerat mig den senaste tiden då jag varit deprimerad och tyckte inte att kunnat prata med någon på djupet. som du skrev, ytligt. Blev mycket jag nu men du får gärna berätta lite om hur du tycker och känner, tror inte de finns något rätt och fel här. vi hörs när vi hörs. hoj!

Jag brukar inte isolera mig… jag tror att det är en del av att dels vilja dölja hur dåligt man mår periodvis, och dels för att försöka mota det. Jag har trots allt vänner och kollegor som jag verkligen tycker om, men när det kommer till stunderna då man ligger på botten – då finns det ingen jag vill ringa. Det finns ingen som jag tror skulle förstå, eller kanske ens bry sig.

Det har absolut hänt att jag varit “mindre social”, men det enda som händer är att jag egentligen blir tystare. Jag går till jobbet och gör allt jag brukar, men jag går mer i min egen värld.

Just nu är jag inte så mycket deppig som trött och arg. Detta är också jobbigt, fast på ett annat sätt. Ilska är mer utmattande… för mig iallafall. Nåt rätt och fel finns absolut inte. Även om vi upplever samma situationer som andra, så är vi ju fortfarande individer, så våra uppfattningar skiljer sig från andras.

Skriver här igen nu, mest för att jag känner den där ensamheten igen. Jag vill ringa nån, jag vill ha nån som sitter här bredvid mig och vars axel jag kan luta mig mot. Men jag vet inte vem jag vill ringa. Jag har gått igenom hela min mentala kontaktlista, men det finns ingen som jag vill ringa, och om jag kommer på någon, då är det personer som jag av olika skäl vet inte skulle komma hit eller ens ha tid att prata.

Jag känner mig tom, ensam, vilsen… Och jag vänder mig hit för även om det inte är samma sak, så är det åtminstone ett forum som tillåter mig att uttrycka det. Och för att här finns andra människor som förstår.