Hem > Forum > Ensamhet > På andra sidan fönstret

På andra sidan fönstret

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Precis så känns det. Som att jag ser världen från andra sidan av ett fönster. Jag är ”typ” med, fast ändå inte riktigt. Jag är inte ensam rent fysiskt, jag har vänner och kollegor som jag umgås med ibland. Men det känns liksom inte. Det är alltid så ytligt. Jag har alltid varit öppen med hur jag mår, för jag tycker att det känns kontraproduktivt att tysta ner det och göra det till något tabubelagt, men så fort jag försöker prata om det så blir folk obekväma. Det är som att man inte riktigt får må dåligt. Det jag oftast får höra är ”prata med nån”. Men vad betyder det egentligen? Nån? Det är alltid ”någon annan”. Ingen vill kännas vid det. Ingen vill kännas vid mig. Inte på det sättet. Så länge jag är glad är jag accepterad.

    Jag vet inte vad jag är. Jag har ingen diagnos. Jag försökte gå till en psykolog via öppenpsykiatrin, men inte ens han ville ha med mig att göra. Efter tre möten hade han tröttnat på mig, och sa ”du är ju väldigt svår att hjälpa” och sen bokade han inte in fler möten. Efter det har jag blivit avskräckt. Och varje gång jag tänker på att gå och prata med någon igen, så tänker jag genast på hyr dyrt det blir, och då viftar jag bort det och tänker att ”jag klarar mig själv”.

    Jag har mått dåligt till och från så länge att jag börjar bli van vid det. Perioderna kommer och går, ibland varar de två-tre veckor, ibland två-tre månader, och det finns inget regelbundet med dem. Och jag tycker inte att någon förstår. Åtminstone ingen häromkring. Ingen vill låtsas om det. Det hade nog varit lättare om någon åtminstone hade lyssnat, brytt sig… Dels är jag nog svår att komma nära, pga dåliga erfarenheter, men jag börjar nästan undra vad det är för fel på mig. Andra människor har ju nära vänner som kan prata om allt med varandra. Hur gör man?

    Så ja, jag står här vid mitt fönster och tittar in på alla andra. Vad gör man åt det?

    Först vill jag bara säga att du skriver väldigt bra och målande! Och du, bara det att du har skrivit här är ett bra steg på vägen! Här kan du berätta om ditt mående utan att någon blir obekväm. Här samlas vi som VILL prata om psykisk hälsa och ohälsa.

    Jag blir arg när jag läser vad psykologen sa till dig. Så uttrycker man sig inte. En människa som mår dåligt kan bli väldigt starkt påverkad (negativt) av att få höra att man är svår att hjälpa. Jag tror förresten inte att du är svår att hjälpa, jag tror bara att du inte har hittat rätt.

    Min erfarenhet är tyvärr att det är svårt att få hjälp inom den offentliga psykiatrin om det man söker hjälp för inte går att diagnosticera. Min upplevelse är att psykiatrin idag är väldigt diagnosfixerad. Därmed inte sagt att man inte ska kräva att få hjälp, för självklart har man rätt att få hjälp om man mår dåligt!

    Skulle du ha råd att gå till en privat psykolog, även om det blir dyrt? Jag tror nämligen att det kan vara lättare att få hjälp privat, om bekymren inte har sin grund i någon diagnos. Men jag förstår verkligen om du inte har råd. I så fall, fortsätt att försöka få hjälp inom öppenpsykiatrin. Kanske kan du byta mottagning? Eller be att få träffa någon annan på samma mottagning?

    Om du ”bara” behöver prata med någon, och inte behöver behandling mot t.ex. ångest eller depression, så kan du ta kontakt med en diakon. Jag har själv inte gjort det, men vet andra som har. Då får du prata om det DU vill prata om. Det är dock ingen behandling, utan endast ett stöd och någon att prata med.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.