[Blue Leputo]

Hej jag tog studenten 2013, skulle egentligen ta den ett år tidigare men det blev lite kaos så hamnade ned dom som var ett år yngre o tog studenten då istället. Kände egentligen bara 1 person i klassen o dom andra var ju inget fel på men jag kom aldrig in i klassen då jag bara gick ett halv år med dom. Studenten var inte något speciellt för mig tyckte jag men jag var iaf med familjen mestadels. Hade champanjdruckost eller vad vi kallade det för med några från klassen sen åkte flak och sedan var ja med familjen o släkten resten av dagen, så kände mig ganska utanför då dom andra antagligen for ut på stan o firade på kvällen. Men de var ju lika bra det då ja inte kände dom direkt. Jag tycker att du ska försöka göra det bästa av situationen och om du inte vill hänga med klassen mer än du måste så gör det. Åk flak och sedan kan du ju bara åka hem och umgås med din familj 🙂

[Blue Leputo]

Låter verkligen som en traumatisk upplevelse. Det finns hjälp att då, hör med din vårdcentral om du kan få träffa någon att prata med. Jag rekommenderar att du ringer dit och får tala med en kurator, Jag har haft en del kontakt med kurator och psykolog, så fort jag lyckats boka en tid så känns det lite bättre sen efter ett antal besök så känner man sig ganska nöjd. Beror ju förstås på hur djupt nere man är men.

[Blue Leputo]

Hej jag har själv varit med om ett självmordsförsök då jag var 18. Men vill verkligen säga att man kan alltid försöka att vara där och stötta och det bästa sättet skulle jag säga är att om man får stöd från en vän som man litar på. Det beror ju förstås på hur relationen är mellan föräldrarna osv men för mig så litar jag mest på vänner och tycker att det är enklare att prata om jobbiga saker med nån bra vän. Jag tycker att det känns som att det är lättare att få förståelse när man pratar med nån annan än sina föräldrar. Kan vara för att det känns som att föräldrar är så pass mycket äldre och det är svårt för dom att förstå hur det är att vara ung osv.

Men det är min egen åsikt. Man är inte särskilt mogen när man bara var 18-20 och tänkte inte särskilt mycket mer än 1 steg framåt. Livet kändes som om det var enkelt och sen när det blev jobbigt så hade man inget tålamod att söka hjälp eller man förstod inte att livet är långt och man lever bara en gång. Finns inget jag ångrar mer än det felsteg. Ta hand om din dotter och se till att hon tar kontakt med en psykolog. Det är nog det jag tror är bäst 🙂 Hoppas att allt löser sig MVH

[Blue Leputo]

Jag tror att det är svårt att veta exakt varför det blev som det blev men i mitt fall så var det ju antagligen mobbing i skolan i högstadiet som gjorde att ja började må dåligt sedan blev det bättre i gymnasiet men sedan sämre i slutet av tredje året, hade mycket hopp och inte så mycket impulskontroll så när det inte blev som jag hade tänkt mig då såg jag innan lösning antagligen… Minns inte något av 2-3 månader innan jag kraschade med bilen så kan inte säga exakt när det spårade ur för mig men mina vänner har ju fått berätta lite hur det var.

Känns som om att alla andra fick göra sitt val i livet. Vad dom ska bli och vad dom ska göra efter gymnasiet o så. Känns som om ja inte fick det valet. Blev istället Rehab. 10 månader på sjukhuset var jag men tillslut var jag tillräckligt frisk för att kunna va hemma på heltid så då började den verkliga rehabiliteringen. Den tiden då man egentligen vill fara ut och resa och parta osv den tiden var jag under återhämtning och kämpade mig tillbaka till att bara kunna ha en vanlig vardag.

Har nu jobbat i 6 år på ett ställe där ja egentligen intre trivs super bra utan det är bara helt okej tycker jag. Såg har äntligen tagit mig i kragen och sökt en utbildning i en annan stad. Hoppas verkligen att jag kommer in för det skulle ändra hela mitt liv till det bättre hoppas jag.

Har ju en hjärnskada som gör att jag är trött ganska mycket och en en fot som gör ont när jag gått mycket osv men det ska inte stoppa mig från att kunna ändra mitt liv tycker jag. Vill känna frihet och att kunna leva som en normal 29 åring.

 

[Blue Leputo]

Livet går upp och ner ibland är det bättre och ibland sämre men man får försöka härda ut dom gånger det känns tungt, se film eller serie eller läs en bok eller lyssna på nån dokumentär eller musik typ. Något av det brukar jag göra då ja känner mig lite nere.

Hoppas verkligen att du hittar energin och orken att komma vidare 🙂

Kramar tycker jag personligen är bra att få eller få ge nån gång i emellanåt. Har du nån bra vän att kunna krama så rekommenderar jag det.

Har själv levt med självmordstankar länge. exakt 10 år sedan som jag var med om ett självmordsförsök som förändrade mitt liv.

[Blue Leputo]

Hej jag känner igen mig så mycket i det du skriver om att det är konstant jobb o lite fritid… Försök att hitta någonting att se framemot, typ semester aller träffa nån kompis eller så. planera lite roliga saker för framtiden brukar jag tycka är en bra grej 🙂

[Blue Leputo]

Olive Byvivy
Alltså vill du ha en kram så har jag inget annat tips än att träffa nån av dom kompisar du har som du tror att du kan prata med om känslor eller en person du litar på. Jag hade själv lite problem med att jag vill verkligen ha en kram men visste inte hur men tillslut så frågade jag bara en kompis: Kan jag få en kram.

Det är självklart fick jag som svar. Tycker att livet blev enklare efter man öppnade upp sig lite mera för några vänner. Enklare att prata om tyngre saker med mina 3-4 närmsta vänner.

[Blue Leputo]

Hej Azure Qovovo Förstår kännslan, jag tycker också att livet känns åt helvete i mellan åt men jag härdar på och det har ju faktiskt blivit bättre än jag kunde tro. Försökte ta bort mig för ganska precis 10 år sedan men nu känner jag ju att det är rätt skönt att leva också. Man lämnar efter sig så stora ärr på alla man känner och släkt osv. Man behöver inte leva för andra det är inte det jag säger men man kan hitta livsglädjen igen. Jag har verkligen haft humörsvängningar eller vad man ska säga… Men lärt mig leva med det och ibland är jag nedstämd och ledsen men då tillåter jag mig att vara det och tar stöd från vänner eller släktingar men det är väldigt dumt att hålla det för sig själv. Min bästa vänner flyttade till Luleå i 6 år så vi tappade kontakten lite granna men höll den via telefon/chatt lite nu och då. Nu har han flyttat hem igen vilket jag tycker är super roligt men han har ju familj nu så det blir ju inte att man kan hänga så mycket direkt.

Mitt tips är att gör något roligt som du kan få lite glädje av. Jag har börja läsa några böcker av paulo coelho. Rekommenderar Alkemisten starkt den lärde mig att vissa saker i livet som man jagar finns redan framför dig.  //Allt gott 🙂

[Blue Leputo]

Hej Green Fynasi. Kan du ite försöka byta jobb? Byt till liknande jobb men ett annat företag eller så byter du bransch. Jag tycker att chefer kan vara riktigt dåliga men det finns olika typer av chefer och vissa har varit bättre och vissa sämre för mig. Hade en chef som var helt osympatisk och empati lös så där va jag bara 3 månader sen sa ja tack o hej. haft praktik på säkert 4 olika företag o jobbat på 2 men nu är jag sugen på att börja en utbildning och byta bransch helt o hållet.

Kämpa det kommer att bli bättre bara man hittar energin att byta jobb 🙂

[Blue Leputo]

Purple Cikyja Jag hör dig! Fyran för idioter som inte förstår att man har en hjärnskada!… Blir så förbannad! Förstår inte hur man ska kunna förklara det då att dom förstår. Det är egentligen bara min chef som inte fattar att jag ju lite långsam på grund utav min skada. Gör ju inte missar när jag städar eller tvättar bilar för att jag tycker det är roligt… Helt otroligt sjukt att man inte kan ha mer empati! Åsså kan jag inte bara byta jobb för har föräldrar som vägrar släpa taget om mig. Vill bara flytta och skaffa ett annat arbete… Ä riktigt less. Tankarna på självmord går fram och tillbaka men kämpat mig tillbaka från ett självmordsförsök för ganska precis 10 år sedan. Din kusin måste ju fan begripa att du inte är en bank!

Jag har träffat personer som försökt blåsa mig på pengar bara 2 lyckades ju faktiskt men som tur är så rör det sig ju om små pengar. Ursäkta att jag skriver så mycket om mig själv nu när det är din tråd.

[Blue Leputo]

Ska jag vara ärlig här så tycker jag att du ska gå till polisen eller prata med nån på socialtjänsten som kan ta kontakt med polisen… Låter ju verkligen inte bra att ens familj mobbar en så där mycket… Hoppas du hittar kraft och ork att ta tag i det på något sätt! 🙂

[Blue Leputo]

Hej Green Jecine, Ja jag känner absolut så ibland men samtidigt känner jag att det kanske är så det är att man är den personen som gör så att folk träffas, ibland känner jag mig nere och tänker dåliga tankar men har pratat en hel del med dom vänner som står mig nära och dom säger ju att det är roligt att jag finns o att jag håller ihop gruppen så det får väl mig att känna att det är bra att jag ändå orkar hålla kontakten med ganska många även fast det går långt mellan gångerna man ses ibland. Har du och fina vänner någon chattgrupp eller så? det har jag med 5 barndoms vänner det är roligt för där är det nån som skriver inte varje dag men några gånger i veckan så man har ju kontakt med alla dom även fast man kanske inte träffas varje vecka.

Jag brukar ringa en av mina absolut bästa vänner en gång o veckan då han bor på annan ort typ 50 mil bort så det är roligt man kan hålla kontakten ändå. Ses väl typ 2-3 gånger per år men det räcker ju när man ringer i snacket så pass ofta.
har några andra vänner som stod mig nära som jag trodde var bästa kompis material men så var det ju uppenbarligen inte… Man får släppa sånna personer, även om det är svårt så måste man gå vidare o inse att dom inte var lika bra som man trodde… Hade en vän som jag var med jämnt typ varje dag i några år under gymnasietiden men sen när han skaffade jobb så blev det ju mindre o mindre att man kunde ses tillslut var det bara jag som tog mig tid att hälsapå på jobbet men insåg efter typ 1-2 år att det är verkligen bara jag som bryr mig om denna vänskap så fick lov att släppa den. Jag tycker att det är tråkigt men samtidigt så var det nog bra att inse att man måste gå igenom lite tuffa perioder för att utvecklas… Har två eller egentligen 3 vänner som jag trodde var bättre än dom var som ja inte hör av längre. dom försvann ganska precis samtidigt typ en period på 4-5 år så var dom helt borta ur ens liv.