[Blue Leputo]

Ja alltså jag kan väll tycka att man inte ska ta sitt liv även om det är jobbigt så bör man ju försöka göra det bättre… Iaf för vi som bor i Sverige så finns det ju alla möjligheter till att få det bättre.

Jag kunde ju inte ha tänkt så klart eller planerat det överhuvudtaget, jag måste ju bara ha sett rött sen inte orkat hantera situationen sen är resten bara ren frustation. Men är man vid medvetandet så rekomenderar jag ju att inte ta sitt liv… Kämpa på ost det kommer ju att bli bättre.

Jag vet ju hur man gör ett 100% saker självmord såklart, det är ju inte svårt att komma på men inte trodde man att en Micra från 98 skulle va så pass krocksäker…. Men men med bra fysik och airbag och super bra sjukvård så är man ju näst intill odödlig…

[Blue Leputo]

Har du provat isbad? det tycker jag hjälper för att få musklerna avslappnade osv. jag har bara läst lite granna om det men jag tycker det är skönt att göra nån gång om man har möjlighet…

Jag säger inte att du ska göra det ,men det kan vara värt att kolla upp och fundera kring det tycker jag

[Blue Leputo]

Nä det är lite tungt nästan jämn tycker jag… Det är ibland när man är på en helg till fjällen eller en helg med nå kompisar o har fest eller man har en bra helg hemma hos päronen som saker känns bra men i övrigt så känns ju livet rätt segt… Lagar en del mat och ser mycket på tv o film och tränar en del o träffar vänner. Det är en snabb beskrivning av hela mitt liv.

[Blue Leputo]

Ja huva du har verkligen fått lida di med men hoppas verkligen saker blir bättre för dig, jag har en kompis från sjukhet som jag låg med på samma sal, han har också varit med om liknande eller väldigt lika saker som mig men han har mer besvär med minnet och huvudet nu så han måste in vart 7 år typ å opera tumör. Så jag känner att jag ändå har det ganska bra om man jämför med honom…
Jag körde bil och jag krockade men jag minns ingenring från det, har tappart minnet ungefär 2 månader innan kraschen så men jag har ju varit med om ett självmordsförsök det har jag ju fattat… Men men livet går vidare o man får försöka lära sig att leva med det. Jag är trött nästan varje dag och funderar på varför skulle detta hända mig… Men. orsaken grunden är ju för att jag blev utsatt för mobbing/ mentalt nedtryckt under högstadiet så det gjorde att jag funderade på varför saker var som dom far osv… Sen blev de massa tjejbekymmer och det gjorde inte saken bättre… Bilen blev mos, Det var en liten plutt bil. Man kan säga så här, Ratten var viken utgenom dörren på förarsidan då, sen var motorn påväg in genom panelen på passagerarsidan… Jag fick väldigt mycket saker och var väldigt väldigt illa däran, det är helt otroligt att jag klarade mig men jag tränade 5-6 dagar i veckan i cirka 1-2 års tid så det gjorde väl att jag hade bra förutsättningar för att överleva en svår smäll också… Jg funderar på ödet lite nu och då men jag tror inte på det… Jag bill bara veta vad jag ska göra med livet egentligen…….

[Blue Leputo]

Satt i rullsol hela sommaren 2012 sen på hösten när ja börja kunna gå så fick ja öva o gå med gåstavar osv… Har fortfarande dålig balans men den är mycket bättre så det är väl okej men yrsel är kvar så rör inte huvudet super snabbt för då blir jag yr…  Sen är ju närminnet rätt dåligt så får jobba mycket för att inte glömma saker

[Blue Leputo]

Jaha okej, lång tid men ingenting är omöjligt för dig, jag har tagit mig igenom ganska jobbiga saker o jag kämpar på ännu, men de är ba det att man verkar ju nästan aldrig få slappna av nån längre stund iaf…
Jag minns nyår 2011-2012 sen vaknade jag i början av mars, så minnet är helt borta mellan nyår och till Mars-april typ kan man säga, minns ju sporadiskt men har fått det återberättat vad som hände o så, men nu är det så länge sen så jag har väl accepterat de på något sätt även fast att ja tänker på det nästan varje dag när ja ska gå o lägga mig o när ja kliver upp… Det var tjejbekymmer kan man väl säga…  Jag var less sen var de annat som byggde på o osv till slut rann bägaren över… När jag vaknade så hade jag brutit ett ben o krossat foten kan man säga, hjärnblödning på lillhjärnan o punkterad lunga o mos i magen osv… De var väl rätt otroligt at jag överlevde… Men men sen när ja börjat piggna till så går jag hos arbetsterapeut och psykolog och sjukgymnast på sjukhuset o efter ett halv år så började jag skolan med dom som är ett år yngre sen tog jag studenten med dom…

[Blue Leputo]

Ja det är en svår situation… Vet inte vad jag ska svara riktigt men… Hoppas du löser det, jag tror på dig. Ingen dömer dig om du säger upp dig och bor hemma hos dina föräldrar eller nån släkting… Jag skulle iaf försöka öppna mig för nån nära och fråga om ja kunde få bo där ett tag… Kan hjälpa att få komma hem ifrån ett tag också

 

[Blue Leputo]

Ja jag vet inte, är mest bara ledsen över att det blivit som det är, kan inte göra så mycket åt saken känns det som…
Livet tog ju en kraftig tvär sväng när man var 19 år och kraschar o hamnar på sjukhus i 10 månader sen ta sig tillbaka till vardagslivet är ju en sak men det har jag ju gjort men sen det sociala och skaffa arbete som man klarar av osv… Jag har jobbat 6-7 år med samma sak så bytte inriktning förra året och började studera till kock sen nu när jag är klar med utbildningen då får jag inte tag i något jobb eftersom jag bara löarar av att jobba halv tid så finns det inte riktigt någon bra anpassning till det i restaurang världen tror jag… Men jag ska inte ge upp o leta vidare direkt. Ska kolla mer till veckan. Men jag är trött på att alla andra jämnåriga vänner har ju fått sitt liv att gå ihop eller vad man ska säga, i princip alla har börjat bilda familj och skaffat hus osv, ja känner mig lite utanför och det känns otroligt svårt att ändra på mitt mående. Flyttade o bytte stad förra året när jag började studera iaf så nu bor jag ju inte i samma stad som kraschen hände iaf det känns bra att inte behöva bli påmind varje dag om det på någotsätt även fast ja inte tänker skrivit på det varje sekund så ligger det i bakhuvudet att jag varit med om ett självmordsförsök och att det är mitt eget fel att saker är som det är… Har pratat med kurator, psykolog och så fram o tillbaka men inget senaste Året sen jag flyttade. Kanske måste ta upp det igen. Ska träffa läkare nästa vecka för förnya sjukintyg så ska höra med dom då. Men jag tror inte ångesten kommer att försvinna helt… Och det gör mig ledsen att ja inte kan få ett liv som alla andra…

[Blue Leputo]

hitta annat jobb och börja där direkt efter du sagt upp dig… Jag vet inte, men det känns ju som att det är arbetsplatsen dom gör att du mår som du mår och då ska man inte vara kvar… Börja jobba med något helt annat så du kommer ur branschen om du inte inte trivs…. Jag har ingen större erfarenhet av jobb byte då jag bara gjort det en gång och är mitt uppe i det men jag slutade iaf o sen gick jag utbildning och nu söker jag jobb. Det gav mig iaf mer energi att slippa va på ett jobb där ja inte trivdes så super bra

[Blue Leputo]

Jag vill tro på något men har svårt att göra det, har läst om Islam och Hinduism och Sikhism, men jag vet inte om det känns särskilt trovärdigt det heller men jag är ju kanske inte så troende av mig helt enkelt… Önskar bara att man visste vad man skulle göra… Känner mig otroligt ledsen men inte varje dag direkt bara ledsen över hur livet har blivit och hur det är… känner mig ensam i min situation typ… Hoppas det blir roligare eller bättre i med tiden. Har det absolut inte dåligt eller så är bara trött på att vara trött och ,å som jag gör…

Tack gör att jag kan skriva här 🙂

Lev o må

[Blue Leputo]

Änglar och demoner, vet jag inte om jag tror på men jag tror kanske på någonting efter detta liv iaf. Vill helst tro att det finne en kosmisk rättvisa men det tror jag inte heller på egentligen… Jag tror att man bestämmer delvis själv hur man vill att livet ska bli men i stort sätt så tror jag ingenting är förbestämt utan allting blir som det blir… Det är alltså slumpen som bestämmer ens öde. Änglar kan ju finnas men jag är skeptisk, Hade det funnits någon form av gud eller änglar så borde dom väl försöka att göra jorden till en bättre plats men det är inget som jag har märkt av iaf…

[Blue Leputo]

Hej, det är förståligt att man skäms men du är inte ensam om att gå igenom det som du gör… Jag har gåt igenom det och går fortfarande, man lär sig av sina misstag och man utvecklas av dom. Jag tycker absolut att du ska berätta för din terapeut, det kommer bli bättre jag lovar, om hon inte skulle ge dig något bra svar så får du ba lov o säga till henne att du vill byta terapeut.. Jag har själv pratat med 3 olika och jag tycker ju såklart att det var en av dom som var den bästa men ingen var dålig, bara bra och mindre bra. Det är ingenting att vara rädd för, du förtjänar en chans att leva som alla andra 🙂 styckekram till dig 🙂