vet inte vad jag ska göra

[Yellow Bonyjo]

flera grejer i mitt liv löste sig plötsligt på kort tid, fick både jobb och lägenhet i slutet av förra året, och jag har viljat bo ensam hur länge som helst + trivs på mitt jobb egentligen, är typ bästa möjliga jag hade kunnat få

men allt känns sämre än kanske någonsin

alltid när jag haft något att göra—skola tidigare, jobb nu—har det varit värre än de långa perioder då jag varit arbets- och sysslolös. oavsett vad jag gör. jag pluggade något som jag var intresserad av och där jag knappt hade någon press på mig överhuvudtaget, men jag mådde dåligt. jag trivs som sagt med mitt jobb nu, men jag mår dåligt. varje gång jag skämtsamt säger att jag bara inte vill göra någonting någonsin så svarar folk att alla behöver något att göra, men det funkar clearly inte för mig. innan jag började jobba var jag arbetslös i 1.5 år och jag vill bara tillbaka dit

känner mig fast i att det är såhär det kommer vara för alltid. liksom inte specifikt såhär, men såhär. aldrig igen kommer jag ha mer än ett par dagar ledigt i rad, förutom några veckors semester på sommaren, och det är inte ens i närheten för att jag ska känna mig som mig själv igen.

har haft självmordstankar till och från i minst 8 år, och mycket de senaste typ två månaderna. kan inte föreställa mig något annat, jag är bara inte gjord för det här. och jag försöker ändå, gör mitt bästa för att inte gräva ner mig i det här som jag annars har tendens att göra, jag försöker göra saker som ska kännas meningsfulla och ge mig något bra typ spenderar tid med min familj och tar hand om mig själv, men det hjälper inte.

hur skulle det ens kunna hjälpa? går inte att göra något mot att livet består av kontant jobb och väldigt lite fritid och att det är allt som finns. så what then.

[Blue Leputo]

Hej jag känner igen mig så mycket i det du skriver om att det är konstant jobb o lite fritid… Försök att hitta någonting att se framemot, typ semester aller träffa nån kompis eller så. planera lite roliga saker för framtiden brukar jag tycka är en bra grej 🙂

<3 Vill skicka en stor kram till dig. Åtta år med självmordstankar från och till är ändå en jättelång tid, fina du.

Orkar du säga om det är pga. trötthet eller någon form av understimulans som gör att jobbet inte är tillräckligt tillfredsställande? (så som ledighet). Är det pressen som tar udden av meningsfullhet som du nämnde lite kort?

[Yellow Bonyjo]

Red Simyna skrev:

<3 Vill skicka en stor kram till dig. Åtta år med självmordstankar från och till är ändå en jättelång tid, fina du. Orkar du säga om det är pga. trötthet eller någon form av understimulans som gör att jobbet inte är tillräckligt tillfredsställande? (så som ledighet). Är det pressen som tar udden av meningsfullhet som du nämnde lite kort?

osäker på vad som egentligen är anledningen eller så

mitt jobb känns bra eller åtminstone okej när jag väl är där, men innan och efter vill jag verkligen inte dit. är inget svårt jobb mer än att det är mycket att ha koll på, men nu när jag kommit in i det flyter det liksom på och funkar bra. jobbar med kunder och det känns ändå givande, och alla jag jobbar med inklusive mina chefer är trevliga osv. definitivt inte understimulerad, kanske lite trött. jag vet inte :/

[Blue Leputo]

Livet går upp och ner ibland är det bättre och ibland sämre men man får försöka härda ut dom gånger det känns tungt, se film eller serie eller läs en bok eller lyssna på nån dokumentär eller musik typ. Något av det brukar jag göra då ja känner mig lite nere.

Hoppas verkligen att du hittar energin och orken att komma vidare 🙂

Kramar tycker jag personligen är bra att få eller få ge nån gång i emellanåt. Har du nån bra vän att kunna krama så rekommenderar jag det.

Har själv levt med självmordstankar länge. exakt 10 år sedan som jag var med om ett självmordsförsök som förändrade mitt liv.

<3 Känner verkligen igen mig att man inte kan peka exakt på vad som är så himla fel och som ger dessa självmordstankar. Tror jag går runt och känner mig kroniskt orolig över att slösa bort livet på en arbetsplats och det gör mig låg. Kan det vara så du också känner? <3 Som att ens inre skriker efter äventyr, de stora äventyren (frihet)? Då kan det där jobbet man har kännas nästan som ett hån – även fast man kan trivas när man väl är där? Så kanske handlar det om att hitta mening någon annans stans än detta “umgås med familj”, “ta hand om sig själv”? Jag tror det är för litet, ynkligt liksom. Man behöver typ en häst utanför porten som man kan rida iväg på. Så tror jag det är för mig iaf, jag har jättesvårt att acceptera “arbetslinjen” och att stöpas i denna lilla form.

Tänker alltså att det låter som att utmaningen du har handlar om att hitta meningen med tillvaron? Att “ha trevligt” med kollegor eller familj kan jag hålla med om i längden inte är sådär att man blir blowned away, och kan bygga sitt liv på. Tyvärr inte. Om det vore så enkelt.

[Blue Leputo]

Jag tror att det är svårt att veta exakt varför det blev som det blev men i mitt fall så var det ju antagligen mobbing i skolan i högstadiet som gjorde att ja började må dåligt sedan blev det bättre i gymnasiet men sedan sämre i slutet av tredje året, hade mycket hopp och inte så mycket impulskontroll så när det inte blev som jag hade tänkt mig då såg jag innan lösning antagligen… Minns inte något av 2-3 månader innan jag kraschade med bilen så kan inte säga exakt när det spårade ur för mig men mina vänner har ju fått berätta lite hur det var.

Känns som om att alla andra fick göra sitt val i livet. Vad dom ska bli och vad dom ska göra efter gymnasiet o så. Känns som om ja inte fick det valet. Blev istället Rehab. 10 månader på sjukhuset var jag men tillslut var jag tillräckligt frisk för att kunna va hemma på heltid så då började den verkliga rehabiliteringen. Den tiden då man egentligen vill fara ut och resa och parta osv den tiden var jag under återhämtning och kämpade mig tillbaka till att bara kunna ha en vanlig vardag.

Har nu jobbat i 6 år på ett ställe där ja egentligen intre trivs super bra utan det är bara helt okej tycker jag. Såg har äntligen tagit mig i kragen och sökt en utbildning i en annan stad. Hoppas verkligen att jag kommer in för det skulle ändra hela mitt liv till det bättre hoppas jag.

Har ju en hjärnskada som gör att jag är trött ganska mycket och en en fot som gör ont när jag gått mycket osv men det ska inte stoppa mig från att kunna ändra mitt liv tycker jag. Vill känna frihet och att kunna leva som en normal 29 åring.