[Blue Leputo]

Jag funderar mycket nästan varje dag, men vissa dagar är det fullt upp o då hinner jag inte tänka så mycket o då mår jag ju bättre men det tar mycket energi att hitta på så mycket saker också så det är skönt att ta det lugnt ibland men har rätt ordentligt filmintresse så ser ju mycket film och serier o sånt så har några vänner att snacka film med o sånt och har några att snacka bilar med osv, har skapligt många vänner o så men ja tycker att det är fruktansvärt jobbigt att må som jag gör. Ni andra som lever ett liv där kroppen fungerar som vanligt ni tycker ju att det är jobbigt att vara sjuk eller bryta benet eller så men varann det läker ju och så länge man inte får en hjärnsjukdom eller får en hjärnskada skada så är det ju egentligen bara bagateller… Tränat en del i mitt tidigare liv så det var ju därför jag överlevde kraschen med… Hade jag inte varit i så bra form fysiskt så hade jag ju varit död… Hade jag inte mått dåligt så hade jag nog inte tränat så super mycket bara normalt o då hade jag bara haft mindre chans att överleva en sådan smäll.

[Blue Leputo]

Ja jag tror jag iaf försöker göra något varje helg o hitta på saker, och äventyren blir ju oftast några gånger per år om man tänker längre vandringar eller sånt. Klättrar lite grann o så. Jo jag tror de kan va kärlek som saknas… Men hur enkelt är de att lösa liksom. Alla vännerna verkar ju ändå försöka hålla ihop med sina rätt skapligt länge får man väl säga. tror de är bara 2 av mina närmsta vänner som inte varit med sina sedan vi gick i skolan. Känns som att de var väldigt dålig tid att missa precis det året man får gå ut på krogen osv… Hann med en sommar med mycket fest o mycket äventyr men det räckte bara till slutet av sommaren sen hade jag spårat ur och började bli deppig på riktigt alltså….Har skrivit en berättelse som jag har på datorn om allt som hänt i mitt liv… Vet inte riktigt vad ja ska göra med den texten men….

[Blue Leputo]

Nja alltså just hitta någon att dela livet eller vardagen med skulle ju vara en väldigt bra grej för mig… Men jag hittar ingen eller ingen hittar mig. Dom tjejer jag skriver med dom lyckas jag ju skrämma bort typ, Jag har rätt dåligt tålamod eller jag vet inte. Jag kanske är klumpig. Men efter att man skriva med varann i några dagar så lyckas jag ju ofta få dom att tappa nyfikenheten så då säger dom oftast tack o hej utan att skriva det. Jag blir trött på mig själv så det går i omgångar det där med Tinder också. Men mest bara inaktiv kanske. Jag har nog haft kontakt med 4.5 tjejer senaste 5 åren, nån har jag ju skrivit med under nån månad eller några månader och nån har jag bara skrivit med några dagar eller nån vecka. Blir trött på mig själv och funderar på varför det är som det är. Tänker att det är bättre att försöka hitta på så mycket roliga saker som möjligt medan man lever. Gör mycket äventyr o festar med kompisar ibland o fiskar osv, har fullt upp nästan varje helg men livet blir ju ansträngande då man egentligen lever på helgen och bara arbetar/går i skola på veckorna… Känner själv att detta inte är så enkelt att förklara utan att låta bitter…

[Blue Leputo]

Jag vet inte alltså, jag tycker ju att jag har gjort det bra såklart och familjen tycker ju att ja gjort det bra osv, många bekanta o vänner tycker ju att de är starkt gjort och de säger dom väl ibland o så och det känns ju roligt att folk har noterat att jag gjort en jävla bedrift men jag blir som ledsen av att många eller nästan alla mina vänner har ett normalt liv och alltså det låter ju själviskt att säga så hör jag… Men jag blir avundsjuk kan man väl säga kanske… Jag tycker det ä orättvist… Varför skulle just jag få det såhär… Förstår ju andra som har det värre, låg på sjukhuset med en som blivit förlamad i benen och var ganska svag i armarna men han var ju ändå 43 när det drabbade honom… Han hade ju skaffa familj o så, sen var de en annan som jag fortfarande har kontakt med han är tio år äldre än mig som råkat ut för ganska exakt samma sak som mig fast lite mer skallskada o mindre fysiskt skadad… Men han kommer inte ihåg lika mycket från sjukhuset. tror inte han minns mer än 30% av tiden på sjukan, jag minns väl iaf 70-80% av sjukhustiden skulle jag tro. Blir iaf ledsen av att det är som det är och alla kuratorer o psykologer jag pratat med det här ju bara 3-4 olika personer men ändå alla dom säger ju att du får nog försöka acceptera att det är som det är. Men det är svårt tycker jag.

[Blue Leputo]

Det är nog en väldigt korrekt bedömning av dig. Jag var 10 månader på sjukhus men sen rehab tiden fortsatte ju när man kom hem lärde mig gå bättre o bättre lärde mig springa lite smått osv cyklar inte särskilt mycket nu längre vilket är lite tråkigt då man gillade det väldigt mycket förut, kör motocross lite granna så det är enklare att hålla balansen på den. Även om många anser att det är farligt så känns det tryggare att köra cross än att cykla för mig… Iaf är det enklare och det gör det säkrare typ. Tänker ju för mig själv varför skulle jag inte bara få dö i stället. Men jag vet ju att det är extremt själviskt och att alla i familjen o släkten o inte minst alla vänner skulle vli väldigt ledsna om jag skulle dö. Men vissa dagar så vill jag bara få sova men då känner jag mig värdelös som inte orkar göra saker och känner mig lat så jag ger mig oftast inte tid att vila, dom dagar jag gör det så blir jag ledsen för att jag inte orkar hålla igång mera… Har ju ändå hållit på så här sedan 2016 ungefär för de var då jag började känna att livet började bli lite mera som normalt.

[Blue Leputo]

Ja jo jag har ju varit med om någonting som ingen annan varit med om så det känns skumt… Har haft kontakt med en grupp via videosamtal där alla haft en personskada och man har fått prata om olika ämnen men det har handlat om livet. Närlivet förändras kallades samtalen för. Jag insåg ju rätt snabbt att jag var yngst och antagligen led mest… Eller det låter ju själviskt att säga så men jag förstår ju dom som är sängliggande och inte kan göra saker som att gå eller springa men dom var ju ändå 20 år äldre än mig, jag krockade när jag var 19… sen blev det hjärnskada och krossad fot och problem med höften o lite må problem med nacken o käken men det är väl det lilla… Men klarar ju av att göra det mesta o så. Jag pluggar och krigar på, tränar så ofta jag orkar o kan men jag har fortfarande lite självmordstankar ibland men det är ju inte allvarligt men jag känner mig rätt less ibland… Jag vet ju varför jag mår som jag gör men jag vill få en förändring men det känns som att jag försöker o försöker men det blir ingen större skillnad från år till år. Nu har jag iaf flyttat o börjat en utbildning o klarat halva den.

[Blue Leputo]

förstår inte riktigt meningen med livet om det nu finns någon… Har gjort mycket olika grejer o lever ju ett bra liv men är inte nöjd med det verkar det som… Annars skulle man väl mått bra menar jag.

[Blue Leputo]

Hej, jag kan säga att du är inte ensam… Har samma problem… Alla mina vänner har börjat starta familj… Jag blir väldigt trött av hela situationen

[Blue Leputo]

Tack verkligen roligt att få ett gediget svar! haft många diskutioner på detta forumet men ingen att kunna skriva med om just detta… Har det ju helt ok egentligen men man funderar väldigt ofta över hur det kunde ha varit och varför osv… Det går runt runt i min skalle… Har en hjärnskada som gör att jag är hjärntrött men jag klarar ju av att gå i skola nu, (Pluggar vuxenutbildning) Har jobbat ed bilvård i 7 år ungefär innan jag tog mig därifrån och orkade ta tag i livet igen. Kraschade med bilen i februari 2012… Det var ett dumt beslut kan man säga… Men jag minns inget sista 2-3 månaderna kan man säga, bara fragment av nyår och skolan o tjejproblem… Känns verkligen som att man hamnat efter i livet nu då alla kompisar börjat skaffa familj o sånt

[Blue Leputo]

Hej, jag tycker det hjälper mig att träna och göra av med energi på så sätt när jag känner mig arg/destruktiv

Har tränat många år och känner att jag har en brinnande Eld inombords som man alltid kan hämta energi från när man tränar.

Fundera över vilken träningsort som du skulle gilla, och kör på det. Jag springer lite grann o tränar på gym ibland o klättrar inomhus osv. Men var inne på kampsport ett tag men det är lagt på is kan man säga… Man ska ju inte slås på riktigt tycker jag, Så på en boxsäck räcker för mig.

[Blue Leputo]

Jag har haft rätt liknande problem på jobbet jag var på tidigare, härdade ut i alldeles för många år egentligen men tog mig därifrån efter typ 4-5 år av vantrivsel, första året var bra sen blev det rätt jobbigt, inte lika som du verkar ha det men jag blev mobbad och nedtryckt av mina två kollegor mest av chefen men då hakade ju kollegan på ibland såklart… Man blev så jävla less ibland så jag börja tänka på om jag skulle avsluta allting, alltså avluta mitt liv… Men jag tog mig i kragen och försökte göra en förändring och nu har ja börjat en utbildning på ett helt annat område så det känns spännande och är verkligen en utmaning. Från verkstad till matlagning. Mitt tips är att försök prata med chefen och om det inte hjälper så försöka byta jobb eller gör något annat som du mår bra av o tycker är roligt. Jag skulle gärna ha slutat på jobbet tidigare men hade inte motivationen och hade inte kapaciteten till det förut så…
Hoppas allt löser sig för dig  <3

[Blue Leputo]

Vill bara skriva att jag läste detta nu igen, har inte öppnat den sen i våras, men jäklar vad roligt det var att läsa om ert stöd. Har börjat kockutbildning nu och det funkar, har klarat alla prov hittills så jag är jäkligt glad över det men livet känns ju rätt tungt ändå i mellan åt. Ibland önskar jag att ja bara fick sova i flera år bara för att få lite mera energi… Men jag förstår ju att det inte skulle hjälpa egentligen, Har iaf två bra klasskamrater så det är roligt sen resten av klassen är helt okej. Bokat semester senare i vår så ser framemot det. Lärarna förstår mig väl inte helt även fast att ja berättat lite om vad jag varit med om. Men de är svårt att veta hur mycket man ska berätta egentligen. Berättat för en klasskompis iaf men vi är lika gamla osv kändes rätt och det gick ju bra. Hoppas verkligen att livet har börjat bli lite ljusare för er med! <3