Varför är livet som det är? Blir trött

[Blue Leputo]

Jag har varit med om mycket och vill bara få diskutera med er om varför livet är som det är. Vad händer när vi dör… Har mycket fundering kring livet men ingen att prata med om just sånna här djupare saker, är ju inte helt utan vänner att kunna prata med men vissa frågor är ju svåra att ställa… Känt mig nere till och från i typ halva mitt liv kan man säga. Varit med om ett självmordsförsök och funderar varje dag på varför överlevde jag och “tänk om” livet varit annorlunda och vad som hade varit om jag inte hade kraschat med bilen osv… Många funderingar har jag och jag har pratat med psykolog o kurator i omgångar men jag har fortfarande någon slags “ångest” Blir så jäva trött

[Yellow Kodive]

Hej!

Jag har i mitt gamla yrke fått uppleva väldigt mycket som har varit bra men det som var dåligt sitter som är i själen och jag känner igen dina funderingar och känslan av att må allmänt dåligt. Jag har fått kämpa väldigt hårt för att komma tillbaka men har även mina perioder jag med. Om du behöver prata så finns jag här och är redo att lyssna.

[Blue Leputo]

Tack verkligen roligt att få ett gediget svar! haft många diskutioner på detta forumet men ingen att kunna skriva med om just detta… Har det ju helt ok egentligen men man funderar väldigt ofta över hur det kunde ha varit och varför osv… Det går runt runt i min skalle… Har en hjärnskada som gör att jag är hjärntrött men jag klarar ju av att gå i skola nu, (Pluggar vuxenutbildning) Har jobbat ed bilvård i 7 år ungefär innan jag tog mig därifrån och orkade ta tag i livet igen. Kraschade med bilen i februari 2012… Det var ett dumt beslut kan man säga… Men jag minns inget sista 2-3 månaderna kan man säga, bara fragment av nyår och skolan o tjejproblem… Känns verkligen som att man hamnat efter i livet nu då alla kompisar börjat skaffa familj o sånt

[Blue Leputo]

förstår inte riktigt meningen med livet om det nu finns någon… Har gjort mycket olika grejer o lever ju ett bra liv men är inte nöjd med det verkar det som… Annars skulle man väl mått bra menar jag.

Hej,

När jag läser det du skriver tänker jag på känslan av utanförskap. Alltså att ha erfarenheter som inte majoriteten människor har. Situationer man varit med om kan ju också skapa djupa funderingar om livets mening, vad som händer när man dör osv. Många äldre brukar vara lättare att prata med om just såna ämnen. Det tänker jag just ofta är tecken på att man blivit rejält omskakad av livet självt. Är det så du känner?

Jag har haft helt andra erfarenheter av lidande och smärta än vad många av mina vänner har haft. Det gjorde också i perioder att jag inte alls kunde relatera eller engagera mig i samtalen. När de tänkte på gardiner, inredning och varför någon snubbe inte svarade i telefon, gick jag i stället runt med mina traumareaktioner, var på helspänn, ryckte till av alla plötsliga ljud, mådde extremt dåligt men visste inte riktigt varför. I huvudet ekade också känslan av kontrollförlust och där jag djupt ifrågasatte min egen existens. Det var som ett finna sig själv fången i en glaskupa. Ingen nådde in, jag nådde heller inte ut. Det var som att man befann sig på olika planeter. Talade olika språk. Andra problem kändes snarare som en parodi på livet och hur privilegierade somliga är.

Upplever du det så, alltså att ni talar så mycket från olika beröringspunkter?

[Blue Leputo]

Ja jo jag har ju varit med om någonting som ingen annan varit med om så det känns skumt… Har haft kontakt med en grupp via videosamtal där alla haft en personskada och man har fått prata om olika ämnen men det har handlat om livet. Närlivet förändras kallades samtalen för. Jag insåg ju rätt snabbt att jag var yngst och antagligen led mest… Eller det låter ju själviskt att säga så men jag förstår ju dom som är sängliggande och inte kan göra saker som att gå eller springa men dom var ju ändå 20 år äldre än mig, jag krockade när jag var 19… sen blev det hjärnskada och krossad fot och problem med höften o lite må problem med nacken o käken men det är väl det lilla… Men klarar ju av att göra det mesta o så. Jag pluggar och krigar på, tränar så ofta jag orkar o kan men jag har fortfarande lite självmordstankar ibland men det är ju inte allvarligt men jag känner mig rätt less ibland… Jag vet ju varför jag mår som jag gör men jag vill få en förändring men det känns som att jag försöker o försöker men det blir ingen större skillnad från år till år. Nu har jag iaf flyttat o börjat en utbildning o klarat halva den.

<3 Är det svårt att acceptera att du har varit med om den här bilkrocken och följderna av det? Kan det vara sorgbearbetning som behövs för att sörja åren som du missade när du varit som sjukast? (om jag förstod rätt)

[Blue Leputo]

Det är nog en väldigt korrekt bedömning av dig. Jag var 10 månader på sjukhus men sen rehab tiden fortsatte ju när man kom hem lärde mig gå bättre o bättre lärde mig springa lite smått osv cyklar inte särskilt mycket nu längre vilket är lite tråkigt då man gillade det väldigt mycket förut, kör motocross lite granna så det är enklare att hålla balansen på den. Även om många anser att det är farligt så känns det tryggare att köra cross än att cykla för mig… Iaf är det enklare och det gör det säkrare typ. Tänker ju för mig själv varför skulle jag inte bara få dö i stället. Men jag vet ju att det är extremt själviskt och att alla i familjen o släkten o inte minst alla vänner skulle vli väldigt ledsna om jag skulle dö. Men vissa dagar så vill jag bara få sova men då känner jag mig värdelös som inte orkar göra saker och känner mig lat så jag ger mig oftast inte tid att vila, dom dagar jag gör det så blir jag ledsen för att jag inte orkar hålla igång mera… Har ju ändå hållit på så här sedan 2016 ungefär för de var då jag började känna att livet började bli lite mera som normalt.

<3 Förstår, så det är någon typ av förändring som behövs? Har du bekräftat dig själv och kanske till och med firat de framstegen som du gjort hittills? Det låter som att du gjort ett hästjobb! Och att du kommit extremt långt från där du började. Inte undra på att du är trött.

[Blue Leputo]

Jag vet inte alltså, jag tycker ju att jag har gjort det bra såklart och familjen tycker ju att ja gjort det bra osv, många bekanta o vänner tycker ju att de är starkt gjort och de säger dom väl ibland o så och det känns ju roligt att folk har noterat att jag gjort en jävla bedrift men jag blir som ledsen av att många eller nästan alla mina vänner har ett normalt liv och alltså det låter ju själviskt att säga så hör jag… Men jag blir avundsjuk kan man väl säga kanske… Jag tycker det ä orättvist… Varför skulle just jag få det såhär… Förstår ju andra som har det värre, låg på sjukhuset med en som blivit förlamad i benen och var ganska svag i armarna men han var ju ändå 43 när det drabbade honom… Han hade ju skaffa familj o så, sen var de en annan som jag fortfarande har kontakt med han är tio år äldre än mig som råkat ut för ganska exakt samma sak som mig fast lite mer skallskada o mindre fysiskt skadad… Men han kommer inte ihåg lika mycket från sjukhuset. tror inte han minns mer än 30% av tiden på sjukan, jag minns väl iaf 70-80% av sjukhustiden skulle jag tro. Blir iaf ledsen av att det är som det är och alla kuratorer o psykologer jag pratat med det här ju bara 3-4 olika personer men ändå alla dom säger ju att du får nog försöka acceptera att det är som det är. Men det är svårt tycker jag.

Det låter supersmärtsamt att i så ung ålder råka ut för det du varit med om. Förstår också att det knappast är tröstande att jämföra sig med äldre och som har kanske på pappret värre skador. Ungdom är ju ungdom, eller en ung tid i livet där man ju “ska” leva livet. Tycker inte det låter konstigt att du känner avund. Tror det är bra att kolla just på avundsjuka också för att få ledtrådar vad man önskar ska hända i livet. Skaffa barn låter som ett mål som du har just nu? Det är väl inte omöjligt att få det? Dejtar du? Är det fler saker du önskar ska hända just nu i livet? <3

[Blue Leputo]

Nja alltså just hitta någon att dela livet eller vardagen med skulle ju vara en väldigt bra grej för mig… Men jag hittar ingen eller ingen hittar mig. Dom tjejer jag skriver med dom lyckas jag ju skrämma bort typ, Jag har rätt dåligt tålamod eller jag vet inte. Jag kanske är klumpig. Men efter att man skriva med varann i några dagar så lyckas jag ju ofta få dom att tappa nyfikenheten så då säger dom oftast tack o hej utan att skriva det. Jag blir trött på mig själv så det går i omgångar det där med Tinder också. Men mest bara inaktiv kanske. Jag har nog haft kontakt med 4.5 tjejer senaste 5 åren, nån har jag ju skrivit med under nån månad eller några månader och nån har jag bara skrivit med några dagar eller nån vecka. Blir trött på mig själv och funderar på varför det är som det är. Tänker att det är bättre att försöka hitta på så mycket roliga saker som möjligt medan man lever. Gör mycket äventyr o festar med kompisar ibland o fiskar osv, har fullt upp nästan varje helg men livet blir ju ansträngande då man egentligen lever på helgen och bara arbetar/går i skola på veckorna… Känner själv att detta inte är så enkelt att förklara utan att låta bitter…