[Red Vyhodo]

Anonym skrev:

jag är ledsen, men jag tror inte riktigt du förstår. ”In the course of nature, once we’ve ceased to see magic in the world anymore, we’re no longer fulfilling natures game of being aware of itself. There’s no point in it anymore. And so we die. And so something else comes to birth, which gets an entirely new view” Det spelar ingen roll vem jag går och pratar med, för man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Jag har varit död inombords i ett halvår. Jag har ingen motivation till att hitta lycka längre. Jag är klar. Jag ville bara ha tips om hur man kan skona sina närstående till den grad det går, på ett sätt jag inte blev skonad.

Jag förstår inte helt vad du går igenom, men jag förstår hur det är att inte orka med livet längre. Jag har själv varit där. Och det vände. Man är inte samma person som tidigare, men man är. En återfödelse på sitt sätt. Man behöver bara ta sig igenom det svåra först, och där kan finnas hjälp att få om man inte kan hantera det själv.

Jag har även förståelse för den närståendes perspektiv då jag själv har en närstående som nyligen försökt avsluta. Det finns inget sätt att ta bort den skuld jag känner gentemot honom. Det finns inget sätt att mildra det slaget. Det som händer är att man lämnar ännu mer tragik bakom sig, det går inte att komma ifrån.

[Red Vyhodo]

Anonym skrev:

Jag har ingenting som gör mig lycklig längre. Jag mår bara dåligt hela tiden. Jag går och genomlider jobbet på dagarna för att på kvällarna genomlida ensamheten, i väntan på att dö. Vad är poängen med allt, eller någonting alls, om man inte kan finna glädje eller lycka? Vad är poängen med att ”kämpa” igenom detta? Vi kommer ju alla ändå dö förr eller senare. Förlåt, men jag tillför ingenting längre, förutom pessimism och negativ energi. Jag har accepterat döden nu. Jag vet att jag aldrig kommer kunna skona min mor från sorg, men jag vill bara inte att hon känner skuld.

Jag är övertygad om att det kan finnas mängder av lyckoämnen kvar därute, även om det verkar omöjligt att se det just nu. Jag tror du behöver professionell hjälp att komma till rätta med problemet.

Poängen med att kämpa vidare är flera. Dels för att du ska må bra, få tillbaka glädjeämnen i livet igen. Dels för dina närstående. Du är viktig för dem. Och tyvärr kommer de känna både skuld och enorm sorg om du försvinner. Det finns inte några sätt att förhindra det.

[Red Vyhodo]

Du vill inte leva så som du lever längre. Om du lider kan jag förstå hur du tänker, men jag tror också det finns många andra vägar än att avsluta livet och föra traumat vidare.

Har du försökt få hjälp att hantera din hälsa för att ta sig upp igen? Annars är mitt största tips till dig att kontakta vården, eller en psykolog online (ex via mindler eller Kry) för kortare kötid.

Du kan inte minimera skadan för dina nära. Du är viktig för dem.

[Red Vyhodo]

Har du några tankar på vad du kan göra för att lätta på trycket utan att det blir skadligt för dig? Går det att få utlopp genom att skapa något? Genom att slå på något (typ boxarsäck)? Det finns många sätt att lätta på trycket men tyvärr är det bara du som kan avgöra vad som fungerar bäst för dig.

[Red Vyhodo]

Anonym skrev:

Jag älskar struktur o planering, men de är som depressionen vill sätta stopp för det. Vissa dagar går det så lätt, men många dagar är de så svårt. Jag har en kurator som har KBT utbildning, och jag har även PTSD och ska få gå en trauma behandling när jag är redo. Men känner att min ångest förstör för mig när de kommer till mitt arbete .. idag känner jag mig så vilsen och ledsen och tom. Hur ser eran vardag ut? Hur hanterar ni dagen när ni är ensamma?

Just nu är min vardag helt satt ur spel pga sjukskrivning efter trauma.

Men i normalfall är det rutiner och planering. Går jag till jobbet varje dag är det efter ett tag lättare att gå till jobbet osv. Ska jag iväg någonstans vill jag ha det planerat i förväg så att jag kan vänja mig vid tanken på att ta mig iväg.

För mig är ensamheten oftast inte ett problem (så länge jag valt ensamheten själv) utan min ångest triggas snarare av situationer där andra människor är närvarande. Alltså alla situationer utanför min lägenhet, samt situationer med gäster i lägenheten.

Samtidigt hjälper människor runt omkring eftersom jag alltid sättet på masken för att framstå som “normal” när andra är närvarande. Men efteråt drabbas jag istället av någon typ av social baksmälla. Det gäller att hitta en balans för att få det att gå ihop.

När det är illa kan jag bryta ihop en stund om jag är ensam. Det lättar på trycket för stunden i alla fall. Att ibland låta sig själv sätta sig i ett hörn och gråta.

[Red Vyhodo]

Hej,

Det du beskriver stämmer bra in på beskrivningen av depression från 1177

“Att ha tankar om att livet är tomt och meningslöst är ett av symtomen på depression. Du kan tänka att det inte är någon mening med att försöka göra något åt det som är fel, och att ingenting någonsin kommer att bli bra.”

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression/

Jag skulle råda dig att försöka prata med en psykolog om detta. Försök ta hand om dig!

[Red Vyhodo]

Mitt bästa sätt att hantera ångest har varit rutiner och planering. Saker jag är beredd på triggar helt enkelt inte min ångest så det underlättar för mig i min vardag. Det kanske inte fungerar för dig, men jag tror på att hitta strategier för att få världen att fungera.

Jag har fått tips från andra att testa mindfulness och andningsövningar. Har inte fått tummen ur än, men det kanske kan vara något för dig?

Fick du någon typ av hjälp från psyk? En bra terapeut skulle kunna hjälpa till att hitta strategier som fungerar för dig, men då ska man ju hitta den personen också.

Försök ta hand om dig!

[Red Vyhodo]

En sak jag lätt mig är att man inte kan jämföra psykisk hälsa / ohälsa. Oavsett om andra ser ut att ha det mycket värre betyder inte det att du inte har rätt att må dåligt.

Jag tycker det ser ut som att du kan vara deprimerad av det du skriver. Har du funderat på att prata med någon professionell om hur du mår?

Försök ta hand om dig!

[Red Vyhodo]

Visst kan man må dåligt när man är ung, det behöver inte vara en massa som ligger bakom psykisk ohälsa. En barnläkare sa till min mamma att jag var deprimerad redan när jag var 8, och när jag var i din ålder var jag nära botten. Nu är jag snart 35, livet går upp och ner, men jag ångrar inte att jag ändå valde livet som tonåring när allt var som svartast.

Du skriver att du är särbegåvad. Att skolan inte kan ge något. Finns det något sätt för sig själv att ge dig utmaningar för att utvecklas, om inte skolan kan?

Skriva kan för övrigt vara en bra terapimetod för vissa. Själv hittade jag mycket tröst i att både skriva och läsa. Bland annat läste jag “En komikers uppväxt” när jag var i sin ålder och tror att den boken hjälpte mig på många sätt.

Hoppas du hittar en väg som passar dig!

[Red Vyhodo]

Hej,

Olika ämnen tar olika lång tid att gå ur kroppen. De kan även påverkas av annan medicin du tar. Jag är osäker vad som gäller angående clenbuterol men visst finns det en risk att det fortfarande påverkar dig.

Även bråk med familjen kan ju påverka hur du upplever situationen just nu.

Jag hoppas att det är snabbt övergående!

[Red Vyhodo]

Pink Jikone skrev:

Tack för svar. Jag var hos min kurator ”akut” igår och fick även träffa en läkare som skrev ut oxascand mot ångesten, då jag erkände hur jag känner på riktigt. Ska tillbaks imorgon igen.

Vad bra att du fick möjlighet att träffa någon så snabbt! Och bra att de tar situationen på allvar!

Hoppas att ni hittar en bra lösning för dig!

[Red Vyhodo]

Hej,

Har du berättat för din läkare att medicineringen inte längre verkar fungera? Annars tycker jag det är första steget att ta, du kanske borde byta medicin eller ändra dosen.

Om du inte har en samtalskontakt kan även det vara något att be om, eller fixa själv vid sidan om vårdsystemet om du har den möjligheten.

Hoppas det ljusnar för dig snart!