Tvivel

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Hej

    Vad gör man,när man börjar tvivla på att livet är värt besväret?När man mer och mer undrar,varför man ens bryr sej om att stiga upp ur sängen på morgonen?Egentligen så har jag inga större problem.Åtminstone inte om jag jämför mej med många andra som skriver här,som verkar ha ett rent helvete.Jag har ingen ångest och jag tror inte att jag är deprimerad,utan allt rullar på som vanligt.Men ändå känns det som om det lika gärna kunde kvitta.Egentligen har jag ingen lust och jag har tappat intresset.Kanske är det det som betyder att jag faktiskt är deprimerad?

    Jag undrar hur vanligt det är,att man börjar reflektera över livet,när man är ungefär halvvägs (50+)?När man blivit van vid att livet ska se ut på ett visst sätt,sitter fast i sina vanor och rutiner och känner sej allt mindre benägen till förändring eller att ge sej ut,utanför sin comfort-zone.Hur bryter man loopen?Kanske är det dags att hoppa av?Jag har ju redan försökt med en massa olika knep.Satt upp nya mål för mej själv,tagit en dag i taget och kämpat vidare.Men när man inte tycker att det är särskilt kul att leva längre,är det inte dags att hoppa av då?När man upplever att det antagligen inte kommer att hända så värst mycket mer intressant i ens liv,varför ska man då fortsätta?

    Nu svarar nån säkert ”du vet inte vad som händer imorgon,det kan förändras fortare än du anar”.Men är inte det bara att sätt att försöka lura sej själv att gå vidare?Hoppet ska ju vara det sista som överger människan,men om man inte hoppas längre då?Kan man inte lika gärna kila vidare då?

    En sak jag lätt mig är att man inte kan jämföra psykisk hälsa / ohälsa. Oavsett om andra ser ut att ha det mycket värre betyder inte det att du inte har rätt att må dåligt.

    Jag tycker det ser ut som att du kan vara deprimerad av det du skriver. Har du funderat på att prata med någon professionell om hur du mår?

    Försök ta hand om dig!

    Trådstartaren

    En sak jag lätt mig är att man inte kan jämföra psykisk hälsa / ohälsa. Oavsett om andra ser ut att ha det mycket värre betyder inte det att du inte har rätt att må dåligt. Jag tycker det ser ut som att du kan vara deprimerad av det du skriver. Har du funderat på att prata med någon professionell om hur du mår? Försök ta hand om dig!

    Hej.

    Kanske var jag lite otydlig i mitt inlägg.Egentligen mår jag inte dåligt.Det känns mest som om jag inte mår alls.Jag känner mej mest likgiltig och saknar drivet och energin,förmågan att känna engagemang,som jag alltid haft tidigare.Kanske håller jag bara på att bli gammal………Just det där att inte känna nån direkt lust för nånting längre oroar mej en del.

    Hej,

    Det du beskriver stämmer bra in på beskrivningen av depression från 1177

    ”Att ha tankar om att livet är tomt och meningslöst är ett av symtomen på depression. Du kan tänka att det inte är någon mening med att försöka göra något åt det som är fel, och att ingenting någonsin kommer att bli bra.”

    https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression/

    Jag skulle råda dig att försöka prata med en psykolog om detta. Försök ta hand om dig!

    Omkring 50 är en svår tid i livet, det är oxå då dom flesta självmorden sker, tvärtemot vad många tror, eftersom självmordsförsök är vanligare hos unga. Att vara ung är väldigt jobbigt, men skillnaden är att man fortfarande utvecklas, kan ändras drastiskt och har ett större driv.Jag hade mkt svårigheter som ung, men det lättade upp ibland när jag kunde bli engagerad i något och tro på saker, något jag inte gör idag, eftersom jag blivit besviken och luttrad av allt jag sett, det är inte så spännande som jag tyckte som ung.  Det naiva tänkandet som man har i ung ålder tillsammans med energin gör att man orkar ta sig an nya saker i livet. Jag känner ofta som du. Allt verkar handla om att ta sig igenom dagen, sköta rutiner och sedan försöka sova så man orkar sköta rutinerna nästa dag igen…ovanpå all tristess kommer klimakteriebesvär som sömnsvårigheter, trötthet och värmevallningar. Nu kan jag inte njuta av det jag åt tidigare för då går jag plötsligt upp i vikt.Dagarna är grå och trista.Tränar varje dag för att jag ska må bättre, men trots det samma tristess och ledsenhet. Trodde träningen skulle ge mig endorfinkickar, som det gjorde förr, men inte ens det fungerar längre. Känner mig så ensam i detta. Tror inte alls på mediciner. Been there done that.Promenader och träning är mina ”mediciner” men de kan inte göra att livet blir värt att leva, jag bara överlever…

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.