Hej
Vad gör man,när man börjar tvivla på att livet är värt besväret?När man mer och mer undrar,varför man ens bryr sej om att stiga upp ur sängen på morgonen?Egentligen så har jag inga större problem.Åtminstone inte om jag jämför mej med många andra som skriver här,som verkar ha ett rent helvete.Jag har ingen ångest och jag tror inte att jag är deprimerad,utan allt rullar på som vanligt.Men ändå känns det som om det lika gärna kunde kvitta.Egentligen har jag ingen lust och jag har tappat intresset.Kanske är det det som betyder att jag faktiskt är deprimerad?
Jag undrar hur vanligt det är,att man börjar reflektera över livet,när man är ungefär halvvägs (50+)?När man blivit van vid att livet ska se ut på ett visst sätt,sitter fast i sina vanor och rutiner och känner sej allt mindre benägen till förändring eller att ge sej ut,utanför sin comfort-zone.Hur bryter man loopen?Kanske är det dags att hoppa av?Jag har ju redan försökt med en massa olika knep.Satt upp nya mål för mej själv,tagit en dag i taget och kämpat vidare.Men när man inte tycker att det är särskilt kul att leva längre,är det inte dags att hoppa av då?När man upplever att det antagligen inte kommer att hända så värst mycket mer intressant i ens liv,varför ska man då fortsätta?
Nu svarar nån säkert “du vet inte vad som händer imorgon,det kan förändras fortare än du anar”.Men är inte det bara att sätt att försöka lura sej själv att gå vidare?Hoppet ska ju vara det sista som överger människan,men om man inte hoppas längre då?Kan man inte lika gärna kila vidare då?
