Hem > Forum > Närstående > Minimera skadorna

Minimera skadorna

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Hej!

    För ett halvår sedan blev jag lämnad av min tjej, för en annan kille. Resan från den dagen till idag har fyllts med åtskilliga timmar av ånger, skuld och självhat utan dess like. Min självkänsla är förlorad för alltid, och jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre. Jag spyr varje dag, sover 3h om natten och kroppen känns som att den håller på att ge upp. Jag känner ingen ro eller glädje för någonting längre. Jag kommer aldrig att kunna älska igen, eller bli älskad. Jag har bestämt mig. Jag vill inte leva längre.

    Nu står jag inför min största uppgift i livet; att formulera mitt farväl till min mor på bästa sätt, för att minimera skadorna så mycket jag kan. Har redan skrivit ett brev till mina vänner och dom kommer förstå.

    Är det någon som har erfarenhet av ett liknande farväl? Vad var viktigt? Vad saknades? Har ni några tips för ett så bra avslut som möjligt? Jag vill lämna så lite ouppklarat som möjligt, för att min mor ska sörja så lite som möjligt.

    Jag behöver ingen predikan om hur fegt/respektlöst det är att välja att avsluta sitt liv. Jag vet. Jag hatar mig själv för att utsätta min mor för det här, men jag kan inte leva såhär längre. Jag vill gå när jag fortfarande har lite heder kvar i kroppen.

    ”Some might say they don’t believe in heaven. Go and tell it to the man who lives in hell.”

    Du ser ut att må riktigt dåligt just nu. Men livet ändrar sig hur svart det ser ut just nu och du kan inte minimera skadorna. Därför den förtvivlan du känner nu kommer att ändra form och det är en kraft du kan utnyttja till så mycket annat som är mer positivt än att ta ditt liv.

    Kanske ska du läsa boken Döden man inte talar om  av Ulrika Kallenberg för att få lite insikt om hur man som anhörig reagerar när en fader, partner och son tar livet av sig.

    Har du funderat på att ta kontakt med en psykiatrisk akutmottagning eller din vårdcentral för att få samtalshjälp? Det känns som du behöver komma i kontakt med någon ganska snart – hur tänker du själv om saken?

    Om du behöver tala med någon så kan du använda flera olika källor

    MINDs självmordslinje och chatt är öppen mellan 06.00 – 24.00 varje dag (Om det är fullt försök igen flera gånger – vi har många som tar kontakt och därför kan växeln till våra volontärer vara överbelastad)

    Självmordslinjen når du på telefon 90101

    Chatten på den här länken

    Jourhavande medmänniska och Jourhavande präst har telefontid från 21.00 -06.00 varje natt

    Jourhavande medmänniska når du på 08 – 702 16 80

    Jourhavande präst når du via 112 växeln

    vänliga hälsningar

    MIND moderator

    Du vill inte leva så som du lever längre. Om du lider kan jag förstå hur du tänker, men jag tror också det finns många andra vägar än att avsluta livet och föra traumat vidare.

    Har du försökt få hjälp att hantera din hälsa för att ta sig upp igen? Annars är mitt största tips till dig att kontakta vården, eller en psykolog online (ex via mindler eller Kry) för kortare kötid.

    Du kan inte minimera skadan för dina nära. Du är viktig för dem.

    Trådstartaren

    Du vill inte leva så som du lever längre. Om du lider kan jag förstå hur du tänker, men jag tror också det finns många andra vägar än att avsluta livet och föra traumat vidare. Har du försökt få hjälp att hantera din hälsa för att ta sig upp igen? Annars är mitt största tips till dig att kontakta vården, eller en psykolog online (ex via mindler eller Kry) för kortare kötid. Du kan inte minimera skadan för dina nära. Du är viktig för dem.

    Jag har ingenting som gör mig lycklig längre. Jag mår bara dåligt hela tiden. Jag går och genomlider jobbet på dagarna för att på kvällarna genomlida ensamheten, i väntan på att dö. Vad är poängen med allt, eller någonting alls, om man inte kan finna glädje eller lycka? Vad är poängen med att ”kämpa” igenom detta? Vi kommer ju alla ändå dö förr eller senare.

    Förlåt, men jag tillför ingenting längre, förutom pessimism och negativ energi. Jag har accepterat döden nu.

    Jag vet att jag aldrig kommer kunna skona min mor från sorg, men jag vill bara inte att hon känner skuld.

    Jag har ingenting som gör mig lycklig längre. Jag mår bara dåligt hela tiden. Jag går och genomlider jobbet på dagarna för att på kvällarna genomlida ensamheten, i väntan på att dö. Vad är poängen med allt, eller någonting alls, om man inte kan finna glädje eller lycka? Vad är poängen med att ”kämpa” igenom detta? Vi kommer ju alla ändå dö förr eller senare. Förlåt, men jag tillför ingenting längre, förutom pessimism och negativ energi. Jag har accepterat döden nu. Jag vet att jag aldrig kommer kunna skona min mor från sorg, men jag vill bara inte att hon känner skuld.

    Jag är övertygad om att det kan finnas mängder av lyckoämnen kvar därute, även om det verkar omöjligt att se det just nu. Jag tror du behöver professionell hjälp att komma till rätta med problemet.

    Poängen med att kämpa vidare är flera. Dels för att du ska må bra, få tillbaka glädjeämnen i livet igen. Dels för dina närstående. Du är viktig för dem. Och tyvärr kommer de känna både skuld och enorm sorg om du försvinner. Det finns inte några sätt att förhindra det.

    Trådstartaren

    jag är ledsen, men jag tror inte riktigt du förstår.

    ”In the course of nature, once we’ve ceased to see magic in the world anymore, we’re no longer fulfilling natures game of being aware of itself. There’s no point in it anymore. And so we die. And so something else comes to birth, which gets an entirely new view”

    Det spelar ingen roll vem jag går och pratar med, för man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Jag har varit död inombords i ett halvår. Jag har ingen motivation till att hitta lycka längre. Jag är klar.

    Jag ville bara ha tips om hur man kan skona sina närstående till den grad det går, på ett sätt jag inte blev skonad.

    jag är ledsen, men jag tror inte riktigt du förstår. ”In the course of nature, once we’ve ceased to see magic in the world anymore, we’re no longer fulfilling natures game of being aware of itself. There’s no point in it anymore. And so we die. And so something else comes to birth, which gets an entirely new view” Det spelar ingen roll vem jag går och pratar med, för man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Jag har varit död inombords i ett halvår. Jag har ingen motivation till att hitta lycka längre. Jag är klar. Jag ville bara ha tips om hur man kan skona sina närstående till den grad det går, på ett sätt jag inte blev skonad.

    Jag förstår inte helt vad du går igenom, men jag förstår hur det är att inte orka med livet längre. Jag har själv varit där. Och det vände. Man är inte samma person som tidigare, men man är. En återfödelse på sitt sätt. Man behöver bara ta sig igenom det svåra först, och där kan finnas hjälp att få om man inte kan hantera det själv.

    Jag har även förståelse för den närståendes perspektiv då jag själv har en närstående som nyligen försökt avsluta. Det finns inget sätt att ta bort den skuld jag känner gentemot honom. Det finns inget sätt att mildra det slaget. Det som händer är att man lämnar ännu mer tragik bakom sig, det går inte att komma ifrån.

    Trådstartaren

    Hur lång tid tog det? Jobbade du aktivt för att må bättre? Hur lång tid är det ”svåra?”

    Jag har som sagt ingen lust/ork till att bli bättre längre. Folk säger ”det blir bättre” och ”ge det tid” men det blir bara värre för varje dag som går.

    Sista gången jag träffade mitt ex sa hon att jag var hennes livs kärlek men att hon behövde tid för sig själv. Får veta bakvägen att hon träffat någon annan. Hur ska jag någonsin få en sund relation till livet igen efter det? Hur ska jag någonsin se mening med någonting? Vad har jag kvar att hänga fast vid? Alla mina tidigare intressen, som fotboll, har ingen betydelse längre, utan jag går bara å väntar på att varje dag ska passera, i väntan på att dö.

    Förlåt om jag är pessimistisk, men jag har verkligen gett upp allting

    Hur lång tid tog det? Jobbade du aktivt för att må bättre? Hur lång tid är det ”svåra?” Jag har som sagt ingen lust/ork till att bli bättre längre. Folk säger ”det blir bättre” och ”ge det tid” men det blir bara värre för varje dag som går. Sista gången jag träffade mitt ex sa hon att jag var hennes livs kärlek men att hon behövde tid för sig själv. Får veta bakvägen att hon träffat någon annan. Hur ska jag någonsin få en sund relation till livet igen efter det? Hur ska jag någonsin se mening med någonting? Vad har jag kvar att hänga fast vid? Alla mina tidigare intressen, som fotboll, har ingen betydelse längre, utan jag går bara å väntar på att varje dag ska passera, i väntan på att dö. Förlåt om jag är pessimistisk, men jag har verkligen gett upp allting

    Det är svårt att säga hur lång tid det tog för mig. Det kom snarare krypande. En dag inser man plötsligt att allt inte är lika svart längre och att det är lättare att leva.

    Mitt trauma var dock ett helt annat än ditt, för min del handlade det om att komma över 8 års psykisk misshandel och ensamhet (mobbad under större delen av grundskolan).

    För min närstående har det handlat om att få rätt medicinering för att komma över ångesten. Det verkar han fått nu, efter en tids tvångsinläggning på psyk.

    Vi är ju vuxna så jag tänker inte ljuga och säga att allt kommer bli bra igen. Men jag brukar tänka att har det inte alltid varit såhär, behöver det inte heller alltid vara så här. Det finns vägar att gå för att hitta tillbaka till det som gör livet värt att leva, men man behöver hitta det som fungerar för en själv.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.