Hem > Forum > Depression > Orkar inte mer

Orkar inte mer

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är en 15-årig tjej och vill dö. Vet knappt vad jag ska skriva men jag vet inte hur jag ska orka leva mer.

    Är helt enkelt särbegåvad och skolan har fuckat upp mig totalt. Vill inte ens tänka på hur många som är i samma sits men eftersom särbegåvning är så okänt har jag inte hittat någon med samma problem, så det är rätt ensamt också.

    Nu kommer säkert folk tro att jag inte har varit med om något i livet eftersom jag bara är 15 men tro mig, det har jag. Jag är mer intelligent är mina jämnåriga och tänker på ett helt annat sätt, jag brukar tänka att jag mentalt är vuxen men har en 15-årings kropp.

    I alla fall så finns det inget mer skolan kan göra. Har förmodligen blivit deprimerad efter alla år där och det har gått så långt att jag knappt orkar leva.

    Mamma gjorde så att jag fick träffa en psykolog i maj, honom träffade jag fram till förra veckan. Jag slutade gå till honom eftersom det var primärvården, nu har jag varit på första samtalet hos BUP men det känns bara skit. Jag hade verkligen förtroende för min psykolog och berättade om mina självmordstankar för honom och sen ska jag inte fortsätta träffa honom…

    Varje morgon jag vaknar och inser att jag lever är en plåga. Jag vet att jag inte har något att se fram emot och vet inte hur jag ska ta mig igenom dagen. Den där hopplösheten. Finns det något värre? Den är som ett svart hål man sugs in i, som det inte finns något ljus i. Ens kropp går runt som vanligt och tror att man lever. Själen däremot gör så ont att man bara vill dö.

    Och för att förtydliga tänker jag inte ta mitt liv. Jag vet att det kommer blir bättre någon gång, det är bara så outhärdligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hur kan det vara meningen att det ska göra så här ont? Det är helt sjukt. Vet inte varför men jag kan inte ens gråta längre. Det går inte. Har lyckats stå emot impulserna så har inget självskadebeteende eftersom jag inte vill ha ärr för resten av livet, så jag har inget sätt att ventilera på. Eller jag brukar skriva om hur det känns, men smärtan försvinner ju inte för det. Brukar därför ligga på golvet med ångesten som fyller hela min kropp, utan att jag kan göra något för att få bort den. Bara ligger där i något slags chocktillstånd över vad som händer. Jag har aldrig fått en panikattack, utan för mig är det mer så att ångesten konstant är närvarande. Har alltid obehagskänslor i bröstet och hög puls, som att kroppen väntar på att något ska hända.

    Tidigare ikväll såg jag En komikers uppväxt där det är ett barn som hänger sig när han är 12. Det var en så extremt vacker scen när huvudkaraktären, som blev vuxen, får någon slags flashback där han ser kompisen som dog gunga som barn, och när han hoppar från gungan (”hoppa då!”  som någon skrek) försvinner gungställningen bakom honom och ersätts av en himmel. Barnet försvinner ur bild och huvudkaraktären, 40 år äldre än när hans kompis tog sitt liv, står i fönstret med ögonen fyllda av tårar och ånger.

    Det gav mig ännu ett perspektiv på att döden är evig och att man inte kommer tillbaka. Hur kan det någonsin vara meningen att man ska dö och orsaka så många fler människor den smärta man själv bar på, med skillnaden att den nya smärtan aldrig kommer försvinna?

    Tyvärr har jag fått inse allt detta själv då ingen annan, med undantag för min bästa kompis, vet hur dåligt jag mår. Eller min psykolog vet också men honom träffar jag ju inte längre. Skulle aldrig någonsin orsaka min familj den smärta det skulle innebära om jag tog mitt liv, så därför är det istället jag som får känna det som driver mig mot döden. Det enda sättet jag någorlunda kan hantera mina självmordstankar på är att föreställa mig att jag skulle genomföra mitt självmord, eller skriva om det i detalj (jag vet att jag är störd). Jag ser framför mig hur jag utför min plan och förblöder och det gör mig lugn, hur obehagligt det än låter. Jag skulle ju som sagt aldrig göra det men jag behöver på något sätt ändå ha det som en möjlig utväg. Skulle aldrig kunna berätta för mina föräldrar, jag har fullt förtroende för min före detta psykolog men när han bad mig säga hur jag skulle ta mitt liv kunde jag inte det så jag fick visa istället, så jag skulle definitivt inte kunna säga något till mamma eftersom jag inte ens kunde säga till honom.

    Vet att det inte finns några svar så jag vill inte att någon ska behöva känna sig tvungen att komma med ett, utan jag ville bara skriva av mig. Tack ifall ni läste så här långt och kram ifall ni har det jobbigt❤ Det blir bättre någon gång💙

    Hej

    Du skriver mycket klokt och jag känner igen både tankar och försöken att hantera den där hemska känslan av ångest.

    Tonårsperioden (och en bit in i vuxenåldern) är otroligt jobbig tid och speciellt om man inte är som alla andra. Depression och det där är tyvärr mer vanligt för oss som tänker extremt mycket.

    Har du något speciellt intresse som du kan lägga tiden och kraften på? Finns det någon i din närhet eller i din stad som inspirerar dig och som kan hjälpa dig komma framåt inom något intresse?

    Du verkar vara mycket klok och ha drivkraft. Det finns fler alternativ än det som samhället vill att vi ska ta. Både negativa (kriminellt) och positiva livsval. Har du rest till någon annan stad/land och sett hur det är annorlunda?

    Önskar att du får möjligheter att ta vara på dina krafter och viljan att må bra/annorlunda.

    Visst kan man må dåligt när man är ung, det behöver inte vara en massa som ligger bakom psykisk ohälsa. En barnläkare sa till min mamma att jag var deprimerad redan när jag var 8, och när jag var i din ålder var jag nära botten. Nu är jag snart 35, livet går upp och ner, men jag ångrar inte att jag ändå valde livet som tonåring när allt var som svartast.

    Du skriver att du är särbegåvad. Att skolan inte kan ge något. Finns det något sätt för sig själv att ge dig utmaningar för att utvecklas, om inte skolan kan?

    Skriva kan för övrigt vara en bra terapimetod för vissa. Själv hittade jag mycket tröst i att både skriva och läsa. Bland annat läste jag ”En komikers uppväxt” när jag var i sin ålder och tror att den boken hjälpte mig på många sätt.

    Hoppas du hittar en väg som passar dig!

    Avatar

    Hej.

    Jag har läst det du skrivit.

    Det är väldigt bra att du skriver av dig fortsätt med det om du tycker att det känns bra.

    Jag är lite äldre än dig och det blir bättre precis som du skriver.

    Livet är lite som himlen, ibland är himlen blå och strålande solsken ibland är det hagelstormar. Så brukar jag tänka.

    Men man måste hitta strategier för att klara av de stormiga tiderna.

    Förstår känslan av att hjärnan lätt blir understimulerad när de omkring en inte har samma höga behov av intelligenta utmaningar. Det är frustrerande.

    Försök kanske hitta ngt forum med likasinnade, om det skulle hjälpa.
    eller som ngn annan skrev att hitta vänner med lika intressen.

    Du kanske inte hittar rätt på en gång men ge inte upp, kanske kan du starta en förening eller ett forum så småningom och hjälpa andra i samma situation.

    Personligen så brukar jag sätta upp mål ibland är de små och kortsiktiga och ibland är de stora och långsiktiga men det kan hjälpa. Det har alltid hjälp mig.

    Om jag inte har ett mål då är det lite som att köra bilen men inte veta vart jag ska någonstans, känns båda frustrerande och meningslöst, så att sätta upp en plan med del mål kanske är bra.

    Du verkar oxå ha frågor om livet och döden, det är viktiga frågor som alla ställer sig ngn gång i livet. Ge inte upp om att hitta svaren, va nyfiken och fråga hur andra tror.

    Ge inte upp.

     

     

     

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.