[Red Vyhodo]

Tyvärr har väldigt många människor svårt att sätta sig in i hur det är att leva med psykisk ohälsa, och svårt att förstå att något de säger av ren vana kan vara sårande för andra.

[Red Vyhodo]

Hej!

Det låter som att du har det fruktansvärt tufft just nu. Jag känner igen en massa av tankarna du skriver från den tid då jag var i din ålder. För min del blev det lättare med åren (är 36 idag).

Finns det någon du kan prata med, eller chatta med, eller vad som helst? Låter som att du kan behöva en hel del stöd just nu.

Det kan vara läge att kontakta vården om du inte kommer ur den sinnesstämning du är i nu. Din vårdcentral kan eventuellt ge dig mediciner eller psykologkontakt.

Annars, om du vill, kan du skriva av dig här.

Försök ta hand om dig ❤️

[Red Vyhodo]

Många av oss har inbyggt att fråga hur det är när man träffar någon.

Precis som att många av oss har inbyggt att svara “det är bra, själv då?” fast att världen står i lågor.

Skulle tro att de som frågar gör det av vana och inte på något sätt för att trycka ner dig. Eller så är de faktiskt genuint intresserade av att veta om du mår sämre eller bättre än dagen innan.

[Red Vyhodo]

Jag känner igen den där känslan. Att ständigt fundera på hur länge man själv ska klara sig från att hamna riktigt lågt, och hur det skulle påverka situationen. Jag tillåter mig inte att känna efter hur jag mår själv eftersom jag på något sätt måste hålla ihop för både honom och mig.

Har din fästmö någon kontakt med vården? Så många försök på kort tid borde kunna leda till att hon läggs in. Jag var livrädd när min sambo blev inlagd, eftersom han avskyr att bli av med sin frihet. Samtidigt var jag under den perioden inte längre ansvarig för att han skulle hålla ihop, vilket gav mig lite “semester” från den delen.

Tänk på att försöka göra saker som får dig att må bra och försöka ladda batterierna lite för att kunna orka med att hjälpa henne.

[Red Vyhodo]

Om du har akuta tankar på att ta ditt liv kan du ringa 112 så kan de hjälpa dig.

Annars kan du gå via en vårdcentral alternativt kolla med sjukvårdsupplysningen hur det fungerar där du bor.

Hoppas att du snart hittar tillbaka till livet igen!

[Red Vyhodo]

Anonym skrev:

Hej Jag är på samma sits. Och min fästmö försökte begå självmord i natt med sömntabletter. Samtidigt som jag låg och sov ovetandes om detta…..

Denna tråden är ju ganska gammal nu. Min sambo valde att försöka fortsätta ett tag efter att jag skapade TS, men försökte ta livet av sig i höstas när jag låg och sov i rummet bredvid. Det ledde till tvångsinläggning på psyk och till att han efter flera års väntan fått vård som verkar fungera. Han mår fortfarande inte bra men ser i alla fall någon typ av hopp och någon typ av framtid igen.

Hur är det med din fästmö nu? Och hur är det med dig? Jag vet hur tungt och frustrerande det är att stå bredvid – finns här om du behöver få ur dig något och ger gärna all typ av tips jag kan som skulle kunna hjälpa er båda.

Försök ta hand om dig, och henne!

[Red Vyhodo]

Hej!

Du kan inte ensam ta ansvar för en annan människas psykiska hälsa. Jag lever själv med en självmordsbenägen man, han har dock även vårdkontakter (även om de inte fungerar som de borde).

Försök få honom att be om hjälp, om inre annat så för din skull, för din psykiska hälsa.

Försök ta hand om dig själv också!

[Red Vyhodo]

Nej, allt löser sig inte alla gånger. Och många gånger krävs ett hårt arbete för att saker ska lösa sig. Jag tror däremot att det är viktigt att hålla uppe hoppet att saker kan lösa sig, det hjälper i kampen.

[Red Vyhodo]

Oavsett vad som utlöst vad, kan jag tycka att i en relation mellan en vuxen och ett barn har barnet aldrig ett ansvar. Barnet har inte mognaden att kunna ta det ansvaret.

Att vara så rädd för sin mamma när man är i tonåren låter alldeles fruktansvärt. Jag hoppas du har fått eller kan få hjälp att hantera ditt trauma!

[Red Vyhodo]

Jag är likadan. Jag klarar vanligtvis att jobba, men efter jobbet blir det aldrig mycket gjort. Har aldrig förstått hur andra orkar med allt de gör.

[Red Vyhodo]

Hej,

Det är väl typiskt att allt smyger på när det inte finns tid för det. Har du funderat på om det finns något du kan ställa in för att få tid till dig själv lite? För mycket stress gör ju tyvärr inte att psyket fungerar bättre.

Försök ta hand om dig!

[Red Vyhodo]

Anonym skrev:

Hur lång tid tog det? Jobbade du aktivt för att må bättre? Hur lång tid är det ”svåra?” Jag har som sagt ingen lust/ork till att bli bättre längre. Folk säger ”det blir bättre” och ”ge det tid” men det blir bara värre för varje dag som går. Sista gången jag träffade mitt ex sa hon att jag var hennes livs kärlek men att hon behövde tid för sig själv. Får veta bakvägen att hon träffat någon annan. Hur ska jag någonsin få en sund relation till livet igen efter det? Hur ska jag någonsin se mening med någonting? Vad har jag kvar att hänga fast vid? Alla mina tidigare intressen, som fotboll, har ingen betydelse längre, utan jag går bara å väntar på att varje dag ska passera, i väntan på att dö. Förlåt om jag är pessimistisk, men jag har verkligen gett upp allting

Det är svårt att säga hur lång tid det tog för mig. Det kom snarare krypande. En dag inser man plötsligt att allt inte är lika svart längre och att det är lättare att leva.

Mitt trauma var dock ett helt annat än ditt, för min del handlade det om att komma över 8 års psykisk misshandel och ensamhet (mobbad under större delen av grundskolan).

För min närstående har det handlat om att få rätt medicinering för att komma över ångesten. Det verkar han fått nu, efter en tids tvångsinläggning på psyk.

Vi är ju vuxna så jag tänker inte ljuga och säga att allt kommer bli bra igen. Men jag brukar tänka att har det inte alltid varit såhär, behöver det inte heller alltid vara så här. Det finns vägar att gå för att hitta tillbaka till det som gör livet värt att leva, men man behöver hitta det som fungerar för en själv.