Varför är jag här fortfarande?….

Åh fy fan vad jag vill dö just nu. Har mer än 100 anledningar att dö och ångrar varje minut som jag lever. Avskyr det liv jag har och vill bara ta det när som helst. Föräldrar som inte bryr sig om ens känslor, ingen att lita på och vända sig till. Bara en massa ihoptryckta skitkänslor inuti en tills det bara spricker and vill explodera. Om jag inte kan dö fysiskt kan jag lika gärna försöka dö psykisk. Jag dör hellre än att leva, jag lever redan i ett helvete. Allt känns skit, djupa andetag hjälper inte ens längre. Stress och ångest, stress och ångest, stress och mer ångest. En hel dag, vecka, månad och år med stress och ångest. Jag måste gå igenom den här cykeln VART ENDA DAG. Sen när föräldrar tror att man inte bryr sig och inte tar ansvar och sånt, när de tror att jag skiter i allt….. FÖRLÅT ATT JAG FÖRSÖKER!!! FUCKING FÖRLÅT ATT JAG FÖRSÖKER VARJE DAG ATT TA MIG IGENOM VART ENDA DAG!!! Då är frågan….varför lever jag fortfarande? Det känns som att jag inte är rädd för döden längre. Varför dör jag bara inte? För att jag är rädd att andra människor i min omgivning ska se min fula, skitiga döda kropp? Kanske det, kanske det. Jag har inte ens en riktig anledning att leva…..äkta kärlek som kommer? Nej, såna känslor dog inom mig för länge sen. Saker i livet som man måste uppleva? Som vadå? Bara en massa skit, stress och smärta varje dag? Jag orkar bara snart inte mer, herregud snälla. Det sista som gör att jag äntligen dör och hamnar i helvetet, vilket jag förtjänar ändå pga hur jävla dålig jag är på allting. Eller så bryter jag emot mitt löfte och nästa gång jag skär mig själv inte blir mitt sista gång och såren kommer tillbaka……….. jag vill bara dö…..varför finns jag kvar? Är det för att nånstans innifrån kämpar jag fortfarande? Men jag vill ge upp……låt mig ge upp redan…….

• Detta ämne redigerades för 3 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

Anonym skrev:

Åh fy fan vad jag vill dö just nu. Har mer än 100 anledningar att dö och ångrar varje minut som jag lever. Avskyr det liv jag har och vill bara ta det när som helst. Föräldrar som inte bryr sig om ens känslor, ingen att lita på och vända sig till. Bara en massa ihoptryckta skitkänslor inuti en tills det bara spricker and vill explodera. Om jag inte kan dö fysiskt kan jag lika gärna försöka dö psykisk. Jag dör hellre än att leva, jag lever redan i ett helvete. Allt känns skit, djupa andetag hjälper inte ens längre. Stress och ångest, stress och ångest, stress och mer ångest. En hel dag, vecka, månad och år med stress och ångest. Jag måste gå igenom den här cykeln VART ENDA DAG. Sen när föräldrar tror att man inte bryr sig och inte tar ansvar och sånt, när de tror att jag skiter i allt….. FÖRLÅT ATT JAG FÖRSÖKER!!! FUCKING FÖRLÅT ATT JAG FÖRSÖKER VARJE DAG ATT TA MIG IGENOM VART ENDA DAG!!! Då är frågan….varför lever jag fortfarande? Det känns som att jag inte är rädd för döden längre. Varför dör jag bara inte? För att jag är rädd att andra människor i min omgivning ska se min fula, skitiga döda kropp? Kanske det, kanske det. Jag har inte ens en riktig anledning att leva…..äkta kärlek som kommer? Nej, såna känslor dog inom mig för länge sen. Saker i livet som man måste uppleva? Som vadå? Bara en massa skit, stress och smärta varje dag? Jag orkar bara snart inte mer, herregud snälla. Antingen blir nästa gång jag skär mig själv det sista som gör att jag äntligen dör och hamnar i helvetet, vilket jag förtjänar ändå pga hur jävla dålig jag är på allting. Eller så bryter jag emot mitt löfte och nästa gång jag skär mig själv inte blir mitt sista gång och såren kommer tillbaka……jag vill pröva överdos såå himla mycket men kan nog inte svälja över 20 alvedon tabletter eller nånting….. jag vill bara dö…..varför finns jag kvar? Är det för att nånstans innifrån kämpar jag fortfarande? Men jag vill ge upp……låt mig ge upp redan……. Jag vill gråta så himla mycket just nu men jag kan inte av någon anledning…..känner mig stum och allt av någon anledning…..kanske av allt ihoptryckande av känslor, så nu känns det som nån ledsamt vakuum i hjärtat. Jag vill gråta men det känns mer innerligt istället…..det känns hemskt som fan…. Det värsta är att jag är 19 år…… föräldrarna säger att livet är hårt……TROR NI ATT JAG INTE VET DET ELLER? VER NI VAD JAG KÄNNER MIG VARJE DAG?!? jag känner mig HEMSKT, BEDRÖVLIG OCH VILL DÖÖ. Jag känner mig så himla kraftlös……..vad kan jag ens göra………den livssituation jag är i känns så förjävlig att den enda lösningen är nog döden…….jag ser ingen annan utväg…….. Sen kommer den här frågan i mitt huvud igen för den tretusentemiljonen gången…..varför? Är? Jag? Kvar?……

Hej,

Jag vet exakt hur det är att ha verkligen ingen som bryr som familj,vänner.

Jag lever också med såna hära tankar och jag vet att det är verkligen ingen som vill ha dom eller ens tänka på dom, jag har haft självmordstankar sen jag var 13 idag är jag 16.

Jag vet att du kan klara detta, självmordstankar är som en demon som sitter i ditt huvud och säger till dig att göra något du inte vill göra och det bara händer så många gånger att man blir så förvirad och deppig.

Ta inte 20 alvedon tabletter för att det är inte värt,glöm inte att du är bara 19år

du kommer att hitta någon tjej och leva med för resten av livet du måste bara börja försöka ändra ditt liv.

Försök inte att ta dig ut från detta i en dag, det tog inte en dag att hamna i det och det tar inte heller en dag för att gå ut från dom har tankarna.

Gör en ny rutin träna,ät bra mat,hitta ny hobby, skaffa vänner som kan stötta dig( inte så mycket att du inte kan leva utan dom!!!),gör den bästa verisionen av dig själv och jag lovar att när du kommer ut från dom har tankarna kommer du vara starkare än förut,

värför då?

för att du gick igenom allt detta själv, du klarade dig från döden, du finns idag, du är en ny människa.

tänk att du kan inte forlöra något på detta LÅT det här ta sin tid för att för mig tog det 6 månader bara för att må bättre.

hoppas att det här hjälper.

massa kramar:)

[Red Vyhodo]

Hej!

Det låter som att du har det fruktansvärt tufft just nu. Jag känner igen en massa av tankarna du skriver från den tid då jag var i din ålder. För min del blev det lättare med åren (är 36 idag).

Finns det någon du kan prata med, eller chatta med, eller vad som helst? Låter som att du kan behöva en hel del stöd just nu.

Det kan vara läge att kontakta vården om du inte kommer ur den sinnesstämning du är i nu. Din vårdcentral kan eventuellt ge dig mediciner eller psykologkontakt.

Annars, om du vill, kan du skriva av dig här.

Försök ta hand om dig ❤️