Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 82 totalt)
0
  • Hej hej!

    Hör att du har det tufft! Vill bara säga först att du ska aldrig känna att dina problem är “mindre viktiga” eller liknande för allas känslor är viktiga, det hjälper ingen att jämföra problem för det leder absolut ingen stans.

    Det låter som om du har mått sämre under en längre period, men trots detta har du ändå försökt att hålla dig uppe och fortsätta med livet precis som det ska vara, en stor eloge till dig för detta! Det är även superbra att du har hittat gymmet som en slags trygg punkt för dig. Sedan finns det såklart sämre delar med gymmet som du beskriver, men fortfarande super.

    Har du testat att prata med någon kurator/psykolog eller liknande?

    Är det någon i din omgivning som du kan prata med? behöver inte vara någon du känner, utan kan vara någon lärare på skolan eller inom elevhälsoteamet? (jag är medveten om att skriver att du har slut på folk att prata med)

    Hoppas detta var lite till hjälp! Jag finns här och lyssnar gärna!

    Ta hand om dig, kram!

    som svar på: Hejdå…
    Trådstartaren

    Hej igen, Hur hade du det i Italien? Gjorde du något roligt? Nu har även skolan börjat igen, och hur känner du att skolstarten har gått? Kram

    hej hej.
    jag hade det bra i italien, det var väldigt mysigt och roligt där!!
    skolstarten har ändå gått bra, men MYCKET stress redan. Känner även att jag är påväg neråt i mitt mående igen. Men jag har inte tid att ta hand om mig själv och sköta skola mm. det är som det är, inte så mycket man kan göra.
    Kram

    Hej!

    Du kan alltid prata med mig. Jag finns här!

    Kram!

    som svar på: Bästa vänner.

    Såklart, jag hjälper mer än gärna till på det lilla sätt som jag kan!

    Så skönt att vara ute i skogen och bara promenera. Så bra initiativ från din sida! Hoppas din syster också kan följa med för det är ju alltid lite trevligare med sällskap!

    Jag mår okej, tror jag. Reflekterar inte speciellt mycket över mitt mående nuförtiden! Har en del ångest, men inget som jag inte kan hantera. Ska idag tillbaka till jobbet, kom hem i torsdags och åker tillbaka idag. Ska bli jättekul! Ser framemot att träffa barnen som jag jobbar med. Stannar där till nästa vecka så!

    Kram!

    som svar på: söka hjälp?

    Hej, Jag har länge varit diagnostiserad med depression och det har blivit bättre och sämre i perioder. Just nu så känns allt jättejobbigt, jag orkar inte må som jag gör längre. Jag har börjat skada mig igen (inget allvarligt) och fastnar i gamla destruktiva tankar och beteenden. Tidigare när jag sökt hjälp akut så har jag blivit hemskickad nästan direkt utan någon hjälp. Jag har gått hos psykolog i många år men aldrig fått ut något av det (mer än utskrivna mediciner). Nu orkar jag inte längre, jag vill inte leva som jag gör just nu. Jag har underbara vänner och familj som bryr sig om mig och är förstående men jag mår fortfarande skit. Hur pratar jag med de om hur illa det faktiskt är? Jag hatar att få mina föräldrar att oroa sig för mig, de har ju sitt att tänka på. Fan att allt ska vara så jobbigt, hur står man ut? hur får jag hjälp? vad ska jag göra?

    Först och främst vill jag säga att det är så svårt att komma tillbaka från destruktiva beteenden när man väl en gång har fått dem. Det är lätt att man kommer in i dem igen. Akutmottagningarna har gjort fel för dig och skickat hem dig trots att du behövde stanna där för att fungera, vilket är fel.

    Det är så svårt att prata med vänner/familj om hur det faktiskt ligger till, men börja med något litet eller skriv ett sms/brev om det känns lättare för dig. Dina föräldrars jobb är att se till så att du mår bra, vilket innebär att de behöver få oroa sig ibland.

    Försök bara ta en dag åt gången. Du klarar detta! Jag tror på dig och finns här om du behöver prata med någon, om vad som helst!!

    Nu vet jag inte hur gammal du är heller, men är du 17/18 eller äldre kan du söka hjälp utan att dina föräldrar vet om det, och sedan kan ni (du och personen du har hjälp hos) komma överens om något sätt för dig att berätta för dina föräldrar.

    som svar på: Bästa vänner.

    Jag är jätteglad för din skull och hoppas du har haft det jätteroligt. Jag hade en läkarbesök i fredas och de fick jag reda på att de misstänker mig för Epilepsianfall, men de är inte säkra. Jag känner mig sviken, lämnad och sårad. De senaste månaderna har jag bara skadat mig på alla möjliga sätt. Jag vill kämpa föra att min syster ska kunna vara glad på hennes bröllop och för att jag inte ska svika henne. Jag vill bara komma bort från allting, typ sluta lyda bara bort från alla andra runtomkring mig. Jag vet inte vad jag ska göra så fort jag pratar med en person börjar jag gråta och därför har jag stängt in mig i mitt rum de senaste dagarna. Min syster bor inte med oss och därför kan inte hon se allting. Jag har panikattack nästan hela tiden och jag vill verkligen inte leva så här. Jag försöker gå vidare med allting och försöker gå över vissa händelsen, men varje gång jag ska gå och lägga mig tänker jag på allting och gråter jättelänge. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte trötta det här till min syster för att det kan hända att hon ställer in hennes bröllop och det är de sista jag vill. Kram! MW

    Va tråkigt att höra hur du har det. Men det kanske är lite skönt att de har en tanke på vad det är som händer med dig!

    Det är supersvårt att prata om saker ibland, men du kan testa att bara skriva av dig alla dina känslor, då kan du gråta samtidigt och ta pauser mm.

    Vid panikattackerna, tänk på hur du andas. Hitta något att fokusera på, kan vara en bok, hur luften höjer bröstkorgen, eller något annat!

    Kram

    som svar på: Sällskap om kvällar?

    Hej hej!

    Jag skulle mer än gärna vilja hålla kontakten med dig och hjälpa dig genom dina jobbiga dagar!!

    Du är inte meningslös!

     

    som svar på: Hejdå…
    Trådstartaren

    Vad klokt av dig, och så roligt det låter. Jag kan tänka mig att barnen är glada av att ha just dig där. Vart bär det av i augusti?

    Ska till Italien.

    som svar på: orkar inte längre

    Läser vad du skriver och jag är hemskt ledsen att du känner som du känner. Det kan kännas meningslöst alltihopa, hela tiden, jag vet. Men det är precis då man inte ska ge upp! Jag själv har varit i den situationen som du beskriver nu, det är oerhört smärtsamt. Även om du inte har några intressen eller liknande, försök hitta en anledning till att gå upp varje morgon och fortsätta kämpa. Att skapa en rutin är också väldigt bra, då har du något att lita på när det blir alltför jobbigt! Ett tips för att få lite positivitet i vardagen är att skriv ner varje gång någon ger dig en komplimang i din mobil tex. Säger någon “du är så snygg” till dig, skriv ner det, så kan du kolla tillbaka på det när det känns för jävligt. Att skriva 3 saker man vill uppnå med dagen kan även göra det mer meningsfullt, tex, gå en promenad, träna, läsa x antal sidor i en bok, lyssna på en podd. Det behöver inte vara något stort, utan bara något litet!

    Jag rekommenderar dig att prata med någon som kan hjälpa dig! Har du någon i din närhet som du kan vända dig till? Är det någon som vet hur du har det?

    Jag hoppas att du fortsätter leva och får känna att det blir bättre! DU är värd att leva och DU finns av en anledning!

    Kram!

    som svar på: Hejdå…
    Trådstartaren

    Hej! Jag läste igenom tråden och känner din smärta. Men vad fantastiskt att du går till skolan, att du arbetar och att du är just du. I veckan läste jag citatet ”missta inte min ångest för svaghet, det kräver styrka att ge sig ut i vardagen med den”. Jag har ibland sjukanmält mig på grund av min psykiska ohälsa. Det känns tabu men är så viktigt, att ta hand om sig själv. Stor kram!

    Tack så mycket! Och sjukt starkt av dig att du klarar av din ångest! Heja dig!

    stor kram!

    som svar på: Hejdå…
    Trådstartaren

    Wow! Du ser vad du kan. Hur hanterade du det? Är det ett sommarjobb du har? Vad får du göra på jobbet? Det går framåt, tack. Min sommar består mest av arbete, men jag gillar mitt jobb med sina utmaningar. Har du gjort något du gillar att göra i sommar?

    Jag berättade för en som jag jobbade med att jag hade en panikattack, vilket var väldigt läskigt i början, men han som fanns där ställde frågor och det kändes bättre även om jag typ blottade hela min historia. Ja, det är ett sommarjobb som jag har. Jobbet går helt ärligt ut på att ha kul och göra det som barnen vill tex spela kort, leka lekar osv. Jag tycker detta jobbet är helt fantastiskt, att komma bort från vardagen lite! jag har försök ägna detta lov till mig själv, göra saker som jag tycker är roligt. Jobbar just nu vilket är så sjukt kul. Ska utomlands med familjen i augusti. Det känns bra!

    som svar på: Bästa vänner.

    Va tråkigt att höra att du inte mår bra! Tror det är bra att gå vidare och släppa taget som gamla händelser även om det är sjukt svårt. Annars blir det så att man stannar på samma ställe hela tiden och det skadar mer än gör någon nytta. Din syster gör helt rätt i att pusha dig, för du kanske inte vill fortsätta just nu, men det kommer kännas bättre efter ett tag. Det kan ta lång tid, men det kommer kännas bättre!

    Oerhört starkt av dig att börja studera igen! Det är en väldigt bra start på att må bättre!

    Är hemma just nu från jobbet, umgås med familjen. Ska tillbaka på lördag igen, vilket ska bli jättekul!

    Kram!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 82 totalt)
0