Hej!
Jag skäms verkligen för att skriva in hit för märker att mina problem är så oerhört små i jämförelse med så många andras. Jag har dock slut på personer att vända mig till. Just nu befinner jag mig i en fas där jag inte längre orkar. Under senaste veckorna har jag gått i skolan, jobbat och tränat konstant. Vid övriga tillfällen har jag ägnat mig åt tröstätande eller glupskt stirrande in i väggen. Och nu har jag nått rock bottom. Sket is kolan idag, sket i plugget, har bara suttit och stirrat samt hetsätit.
Jag har lidit av anorexi, en period som var präglad av ohälsa men på många sätt också gick bra i övrigt. Framgång i skolan och i arbete, många goda vänner och mycket umgänge med dessa, mycket stöd och tröst från familj och go självsäkerhet generellt som människa.
Senare kom jag in i en fas av hetsätande vilket kompletterades med träning. Denna fasen fick mig först att hata på mitt yttre men resulterade också i att självbilden rasade. Jag isolerade mig och grät konstant. Jag tappade tron på framtiden, på vännerna, på skolan och min förmåga att förmå de minsta sakerna; att äta normalt, att skriva en relativt god uppsats, att vara till hjälp, allt.
De tillfällena då jag mår bra är när jag tränar för det gör mig så oerhört lycklig, när jag är till hjälp, när jag umgås med nära och kära och när jag känner mig relevant och viktig på minsta sätt. Men jag kan inte ständigt omringas av människor och jag kan inte konstant befinna mig i gymmet.
Mina föräldrar vill att jag ska prata med dem men de orkar inte med något gråt. När jag berättar hur jag känner gör jag dem bara oroliga och upprörda. De kan inte förmå sig att hjälpa mig och tycker det är upp till mig att göra det bästa av situationen. Men jag vet inte hur. Ibland lyckas jag ju härda ut dessa dippar och finna lycka under kortare tidsintervall och då orkar jag ju inte diskutera denna ohälsa och misär, då vill jag ju bara ta till vara på det lilla lyckorus.
Det är så svårt att beskriva min situation, speciellt så kortfattat. Jag hoppas att någon kanske har tips.
Livet rullar ju liksom på utanför men det är få som är medvetna om hur trasig man är på insidan, liksom hjärtekrossad av sig själv. Jag kan inte pausa tiden för att hinna med att laga mig själv utan måste ständigt befinna mig i detta race.
