Hej, Jag har länge varit diagnostiserad med depression och det har blivit bättre och sämre i perioder. Just nu så känns allt jättejobbigt, jag orkar inte må som jag gör längre. Jag har börjat skada mig igen (inget allvarligt) och fastnar i gamla destruktiva tankar och beteenden. Tidigare när jag sökt hjälp akut så har jag blivit hemskickad nästan direkt utan någon hjälp. Jag har gått hos psykolog i många år men aldrig fått ut något av det (mer än utskrivna mediciner). Nu orkar jag inte längre, jag vill inte leva som jag gör just nu. Jag har underbara vänner och familj som bryr sig om mig och är förstående men jag mår fortfarande skit. Hur pratar jag med de om hur illa det faktiskt är? Jag hatar att få mina föräldrar att oroa sig för mig, de har ju sitt att tänka på. Fan att allt ska vara så jobbigt, hur står man ut? hur får jag hjälp? vad ska jag göra?
Först och främst vill jag säga att det är så svårt att komma tillbaka från destruktiva beteenden när man väl en gång har fått dem. Det är lätt att man kommer in i dem igen. Akutmottagningarna har gjort fel för dig och skickat hem dig trots att du behövde stanna där för att fungera, vilket är fel.
Det är så svårt att prata med vänner/familj om hur det faktiskt ligger till, men börja med något litet eller skriv ett sms/brev om det känns lättare för dig. Dina föräldrars jobb är att se till så att du mår bra, vilket innebär att de behöver få oroa sig ibland.
Försök bara ta en dag åt gången. Du klarar detta! Jag tror på dig och finns här om du behöver prata med någon, om vad som helst!!
Nu vet jag inte hur gammal du är heller, men är du 17/18 eller äldre kan du söka hjälp utan att dina föräldrar vet om det, och sedan kan ni (du och personen du har hjälp hos) komma överens om något sätt för dig att berätta för dina föräldrar.
