[Pink Binira]

Anonym skrev:

Tack så hemskt mycket. Tragiskt att du fått genomgå liknande situation. Jag ska försöka våga ta hjälp en sista gång. Men får jag dåligt bemötande en gång till så ger jag upp. Känpat i så många år nu. Hur har det gått för dig nu? Fick du hjälpen tillslut? Hur tog du dig till där du är idag?

Ja!!! Jag hejar verkligen på dig att våga söka den hjälp du faktiskt förtjänar, låt det ta den tid det tar. Det kommer att kännas jobbigt, but you can do it!! Du kan alltid adda mig på snap eller något om du behöver stöd eller bara få skriva av dig till någon. Jag lyssnar alltid!

Jag har haft depressiva perioder sedan 4 år tillbaka och de kommer alltid, men jag har lärt mig att hantera dem på bättre sätt. Förra året var jag nära på att begå självmord men mina vänner pratade med skolsköterskan och kuratorn på skolan så jag kom till skolläkaren och fick en tid hos bup. Det var första gången jag verkligen öppnade upp mig, påriktigt. Det räddade livet på mig. Idag kan jag vara mer öppen med kuratorn på skolan men mina föräldrar är inte så stöttande alltid. Men jag mår bättre nu!

Som jag skrev, jag finns alltid här när du behöver det!

Kram!

 

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Tack så mycket🙏🏻 skönt att få skriva med någon som förstår. Tack för tipsen och allt. Jag var i kontakt med samtalsmottagningen först men dom skickade vidare mig till BUP. Men dom tyckte inte det var så farligt så skickade tillbaka mig. Men samtalsmottagningen tyckte dom gjorde fel bedömning så dom skickade mig till psykiatrin. Där jag nu väntar på en terapi kontakt. Men allt har tagit sån tid och känner inte att jag blivit tagen på allvar. Vilket gjort att jag idag har svårt att vara öppen då det känns som jag inte kommer få någon hjälp ändå. Den ända och bästa hjälpen jag fått är på skolan av skolkuratorn och skolsköterskan. Utan dom hade jag inte varit här nu. Men nu har ju min skolkurator slutat. Så är rädd att jag inte kommer kunna gå till någon som hjälper mig.

Hej!

Jag förstår att det kan kännas svårt att öppna upp sig efter den bemötelsen som du har fått, men försök. Våga. Jag gick till en psykolog och vågade inte öppna upp mig överhuvudtaget vilket slutade med att hon trodde att jag mådde super och avslutade kontakten. Med detta vill jag säga att även om det är sjukt jobbig just nu och många moment, så våga öppna upp dig för att du ska få den bästa hjälpen för dig. DU klarar detta! Jag finns här bakom och stöttar!

[Pink Binira]

Hej!

Jag tvivlar starkt på att dina föräldrar blir missnöjda, jag tror bara att de vill att du ska må så bra som möjligt. Våga be om hjälp, för det blir bättre!

Kramar!

[Pink Binira]

Hej hej!

Vad tråktigt att höra om vad du har varit med om, men allt kommer bli bättre.
Är 17 år, så är ganska ung jag själv, men lider tyvärr också av de saker som du skriver. Min mamma och min mormor hade tidigare ett alkoholberoende och missbruk vilket har påverkat mig väldigt mycket även om det är över nu.

Skolan är stressig, det kommer den tyvärr alltid att vara. Försök prata med dina lärare om hur du har de. Jag är säker på att de endast vill hjälpa dig och underlätta för dig i stunden.

Maten är jobbig, men försök inte göra en stor grej av när du äter eller liknande. Gör något som du tycker om direkt efter du har ätit eller liknande för att styra bort alla tankar. Det är svårt ibland att uppskatta sitt utseende, men jag kan lova dig att du är underbart vacker och att allt du gör är ingen börda eller liknande.

Har du kontakt med någon psykolog? Har du någon tanke på att skaffa en kontakt?

Massor av kramar!

[Pink Binira]

Hej hej tjejen!

Gud va du är stark som kämpar på så gott du kan!!

För ett år sedan var jag i en liknande situation som du är i nu. Jag började också gymnasiet, natur, helt ny skola, ny stad för mig, nya vänner osv. Det är verkligen mycket att ta in och bearbeta, och det är verkligen en krävande linje, natur. Men jag är säker på att du kommer klara detta.

Det är superbra att du har tagit kontakt med vårdcentralen, att din mamma stöttar dig och hjälper dig genom detta! Även om du kanske just nu känner att allt är så sjukt jobbigt, bara att ta sig upp från sängen är en kamp, försök fortsätta kämpa. Bara att göra något LITET under dagen så kan man må betydligt bättre. Innan du går och lägger dig, skriv upp 1,2 eller 3 saker som du vill ha gjort under morgondagen, tex ta en dusch, gå på en promenad, borsta tänderna… som du hör behöver det inte vara något ansträngande alls, utan bara något som får dig att må lite bättre. (Man mår lite bättre när man har fått något gjort under dagen).

Jag hoppas att du får den hjälp som du förtjänar och att du kommer må bättre med tiden!

Det är bara att höra av dig, så finns vi här och stöttar dig!

Kram <3

[Pink Binira]

Jag är bara så sjukt trött. Verkligen trött, hela jag.

Det var behövligt med höstlov, som är över snart… känner dock att jag inte är utvilad och det kommer att “hänga” med mig när skolan börjar igen. Jag går och pratar med psykolog om min egna självbild, för den är väldigt långt ner (har dock avbokat de senaste 2 samtalen för jag inte orkat ta mig någonstans). Jag är oftast en pigg person, jag kan ha sovit 3 timmar en natt men ha fokus som om jag har sovit 7 h. Men på senaste tiden har jag kunnat somna på tåget, i skolan, på bussen, överallt för jag har varit så extremt trött. Alla negativa tankar kommer upp hela tiden.

har under hösten oftast depressiva perioder. Och jag försöker jobba på det så jag inte kommer så djupt som jag har gjort tidigare år. Men självmordtankarna är väldigt nära. Får liknande “impluser” av att jag vill skada mig själv eller bara begå självmord. Oftast kommer dessa mörka tankar när jag tex är ensam hemma eller på tågstationen där det verkligen finns möjlighet till att göra något.

Ingen vet dock om detta, för jag ler ju hela tiden. Mer än vad jag någonsin har gjort tidigare. Så det som inte syn, finns ju inte heller?

[Pink Binira]

Yellow Tarosu skrev:

Hejsan! Till att börja med vill jag bara säga att du visar ett oerhört mod som tar dig tid att skriva detta. Det är långtifrån alla som gör det, men det tycks finnas något i ditt sinne som vill annorlunda från det du upplever nu. På mig låter det som att du lever extremt nära dina känslor. Det är inte konstigt med den väldiga press som du och din familj tycks sätta på dig själv. Ena stunden är det ångest över skolan, andra stunden är det över träningen, tredje stunden är det något annat. Det här gör att du extremt lätt blir som en passagerare i dig själv och kan inte göra så mycket annat än att bara ”åka med”. Det är i alla fall min upplevelse. Problemet med det här är att ingen tar särskilt bra beslut baserat på sina känslor och därför är det väldigt viktigt att du ger dig själv utrymme att verkligen se saker med klarhet. Bästa sättet att göra detta på är meditation. Började själv öva för ett antal år sedan och det har varit en livsförändrare som verkligen varit otrolig. Om du ger dig själv runt 10-15 minuter per dag till en början så ger du dig själv förutsättningar att få mer distans till dina tankar och dina känslor, vilket är av största vikt i den situation du är i. Ett tips kan vara att tala med BUP i förväg så att de är okej med det.

tack så mycket för tipsen! som du skriver så hänger jag verkligen bara med på allt som händer. Men det är även svårt att stanna upp och se allt klart när det är så mycket som händer och mycket ansvar på min sida, men även för att det är så utmattande att stanna upp!

[Pink Binira]

Hej hej!

Jag kan tyvärr inte ge så många tips, för jag är väldigt disträ just nu. Men jag vill bara säga att jag tycker du är underbar som kämpar varje dag med allt. Det är svårt med vänner, att man hela tiden ska passa in för att “komma in” i de olika gängen osv. Vi människor är också floddjur från grunden så det är helt förståeligt att du känner ett behov av att vara kring människor.

Har du föräldrar som du kan prata med om allt som du känner och allt som händer? Går du fortfarande och pratar med någon kurator/psykolog? Det kan hjälpa ganska mycket att prata av sig bara till någon!

Även om det finns fördelar med ditt jobb så finns det även nackdelar med jobbet som jag hör. Hade du inte kunnat säga till din chef/handledare hur du känner? Eller säga upp dig? för att kunna tänka på ditt egna bästa?

Önskar dig allt bra! Kram på dig

[Pink Binira]

Red Simyna skrev:

Du beskriver din situation väldigt glasklart och tydligt. Låter helt fruktansvärt att du blir psykiskt misshandlad. Känner igen mig i att samla på sig känslor och som sedan mynnar ut i en hemsk panikångestattack. Förstår även att motivationen är allt annat än på topp. Har också haft såna perioder då det bara inte har gått att förflytta sig en endaste millimeter till i prestation pga. omständigheterna. Det säger också väldigt lite om sin egentliga kapacitet. Vem kan prestera fantastiska resultat samtidigt som man blir psykiskt misshandlad? Kan säga att jag aldrig har lyckats med det – någonsin. Menar alltså att det låter orättvist att din självbild och självkänsla ska påverkas av hur du presterar när du mår som allra sämst? Tror att ibland när man har som en explosion inom sig att man kan behöva se över sin egna hälsa. Det är väldigt sällan värt att offra sitt mående på sikt för att man så innerligt vill lyckas med något. Vad skulle hända om du sa till din omgivning att det inte går mer nu? Att du inte kan prestera maximalt år ut och år in? Att de får backa? Om du har föräldrar som inte accepterar det så råder jag dig att verkligen gå till kuratorn på Bup igen (alternativt skriva här!) och förklara att läget har blivit ett snäpp värre. Tänker på dig! Du verkar vara en jättefin person.

tack så mycket för allt fint du skriver!

Jag satt idag sedan, 2 gånger, och hade panikattacker men ja lägger knappt märke till det själv eftersom det känns mest som mycket ångest, vilket det typ är.

Framförallt efter det provet som jag hade, kombinerat med allt annat som händer i skola, familjen, träningar osv har verkligt lett till att min motivation är på noll och jag trycker ner mig själv konstant för jag tycker inte att jag är tillräcklig någonstans. Detta leder ju då såklart till att prov och annat som kommer nu efteråt går också skit för allt är kaos. Men grejen är också den att jag mår inte dåligt egentligen. Eller jo det gör jag, men jag har mått mycket sämre och då har jag ändå kunnat prestera bättre än vad jag gör just nu.

Det är mycket som står på spel just nu i livet och därför kan jag inte heller riktigt säga ifrån utan att något går fel. Det är nästan ingen i min omgivning som vet om vad det är som händer för jag säger alltid att jag mår bra och ingen har märkt något annorlunda så ingen verkar bry sig heller… har dock sagt och varit väldigt tydlig att jag inte kan göra mer än mitt bästa och att jag verkligen försöker hela tiden.

Ta hand om dig!

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Men berätta ALLT för bup snälla du. Om och om igen tills du får det ur systemet. Skriv gärna här med så får du ur dig ännu mer. Stäng inte in o må dåligt. Ut med allt skit, ok?

Hela denna situationen som jag sitter i just nu är väldigt komplicerad så kan inte riktigt berätta allt för någon eftersom de har konsekvenser. Men jag försöker inte stänga inne allt, även om det är svårt eftersom det är en vana för mig. Men tack! Det känns iaf lite bättre att ha fått ut det här!

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Dessutom. Fysik…fråga mig jag har läst det i 10 år eller fråga någon annan. Kolleger är lärare i ämnet…”finns inga dumma frågor bara dumma svar.”

tack så mycket för dina fina ord! Det är svårt dock att tänka bort allt. Speciellt när det är så mycket som händer generellt och så mycket som står på spel. Men TACK!!

[Pink Binira]

Blue Bidoga skrev:

Hej. Känner igen mig i det du beskriver. Kan du be kuratorn om råd vart du ska vända dig för mer hjälp? Har du någon annan vuxen i närheten som du känner tillit för och kan vara ett stöd?

jag har ingen annan vuxen i min närhet tyvärr. Men har precis börjat på bup igen utan att någon vet om det egentligen.