Hem > Forum > Depression > AND HERE WE GO AGAIN

AND HERE WE GO AGAIN

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • och ännu en gång är jag påväg tillbaka i mitt dåliga mående. Varje höst sedan ca 4 år tillbaka har jag kommit in i ganska depressiva perioder and I’m back…

    skolan är stressande såklart, jag är med på det. Jag har valt det själv, och jag får kämpa för att komma dit jag vill. Men samtidigt har skolan förstört mitt självförtroende, självbild något extremt. Ska förklara lite bättre. Hade mittkursprov i ett ämne som är väldigt krävande enligt mig (fysik), eftersom jag har ganska svårt för det pluggade jag mycket inför det. Men provet gick ändå skit och jag fick underkänt på provet. Jag har MYCKET press hemifrån att jag ska få alla A i alla kurser, utöver detta träna, hjälpa till hemma och ha ett eget liv. Och jag har egen press och krav från mig själv, och när folk tycker på ännu mer så blir det bara för mycket.

    Jag har pratat med kuratorn på skolan, lite om hur jag mår och den pressen som jag får osv. Hon är förstående och försöker såklart hjälpa mig att hantera allt, men det är inte bara det som händer utan mycket mer och allt som allt hade hon kunnat göra en orosanmälan till soc om allt för psykisk misshandel. Eftersom det är så mycket press från mig själv och min omgivning, så har jag tappat ALL min motivation att plugga, gå vidare med livet osv, asså verkligen!!!!!!

    Idag stod jag på stationen påväg till skolan, och jag kände hur en STARK våg av självmordstankar bara kom över mig. Jag ville VERKLIGEN bara ”råka” hoppa framför tåget när de kom förbli, asssååååå verkligen. Men höjde musiken och vände mig med ryggen emot så jag inte skulle kunna höra när tåget kom, annars hade jag förmodligen hoppat… Det är ingen som vet om vad som pågår i mitt liv atm och vad som hände idag framförallt.

    Jag försöker verkligen bara vara positiv, men det slutar med att jag stänger in mina egna känslor, och så kommer det ut som panikattacker eller ångestattacker.

    Jätteflummig beskrivning, är själv medveten om detta, men behövde få ventilera lite!

    tack för mig…

    Hej. Känner igen mig i det du beskriver. Kan du be kuratorn om råd vart du ska vända dig för mer hjälp? Har du någon annan vuxen i närheten som du känner tillit för och kan vara ett stöd?

    och ännu en gång är jag påväg tillbaka i mitt dåliga mående. Varje höst sedan ca 4 år tillbaka har jag kommit in i ganska depressiva perioder and I’m back… skolan är stressande såklart, jag är med på det. Jag har valt det själv, och jag får kämpa för att komma dit jag vill. Men samtidigt har skolan förstört mitt självförtroende, självbild något extremt. Ska förklara lite bättre. Hade mittkursprov i ett ämne som är väldigt krävande enligt mig (fysik), eftersom jag har ganska svårt för det pluggade jag mycket inför det. Men provet gick ändå skit och jag fick underkänt på provet. Jag har MYCKET press hemifrån att jag ska få alla A i alla kurser, utöver detta träna, hjälpa till hemma och ha ett eget liv. Och jag har egen press och krav från mig själv, och när folk tycker på ännu mer så blir det bara för mycket. Jag har pratat med kuratorn på skolan, lite om hur jag mår och den pressen som jag får osv. Hon är förstående och försöker såklart hjälpa mig att hantera allt, men det är inte bara det som händer utan mycket mer och allt som allt hade hon kunnat göra en orosanmälan till soc om allt för psykisk misshandel. Eftersom det är så mycket press från mig själv och min omgivning, så har jag tappat ALL min motivation att plugga, gå vidare med livet osv, asså verkligen!!!!!! Idag stod jag på stationen påväg till skolan, och jag kände hur en STARK våg av självmordstankar bara kom över mig. Jag ville VERKLIGEN bara ”råka” hoppa framför tåget när de kom förbli, asssååååå verkligen. Men höjde musiken och vände mig med ryggen emot så jag inte skulle kunna höra när tåget kom, annars hade jag förmodligen hoppat… Det är ingen som vet om vad som pågår i mitt liv atm och vad som hände idag framförallt. Jag försöker verkligen bara vara positiv, men det slutar med att jag stänger in mina egna känslor, och så kommer det ut som panikattacker eller ångestattacker. Jätteflummig beskrivning, är själv medveten om detta, men behövde få ventilera lite! tack för mig…

    Snälla du försök att inte tänka på pressen att få A i allt utan gör bara det bästa du kan för dagen.

    Att det går dåligt en dag, låt inte det påverka framtiden. De är två separata händelser.

    Hur det går en dag har bara betydelse för den dagen inte resten av ditt liv.

    Att tänka på att avsluta allt genom att ta livet av sig är en mycket dålig lösning.

    Om nu skolan är så pressande så finns det inget som säger att det är din enda chans i livet, det är det inte. Jag har själv hoppat av skolan och träffat andra som b.l.a känt pressen med det nya idiotiska betygsystemet.

    Så relax fötsök, livet blir bättre och vi finns här för dig om kuratorer etc inte känns nog.

    Love u…

    Mvh.

    Michael

    Dessutom.

    Fysik…fråga mig jag har läst det i 10 år eller fråga någon annan.

    Kolleger är lärare i ämnet…”finns inga dumma frågor bara dumma svar.”

     

    Trådstartaren

    Hej. Känner igen mig i det du beskriver. Kan du be kuratorn om råd vart du ska vända dig för mer hjälp? Har du någon annan vuxen i närheten som du känner tillit för och kan vara ett stöd?

    jag har ingen annan vuxen i min närhet tyvärr. Men har precis börjat på bup igen utan att någon vet om det egentligen.

    Trådstartaren

    Dessutom. Fysik…fråga mig jag har läst det i 10 år eller fråga någon annan. Kolleger är lärare i ämnet…”finns inga dumma frågor bara dumma svar.”

    tack så mycket för dina fina ord! Det är svårt dock att tänka bort allt. Speciellt när det är så mycket som händer generellt och så mycket som står på spel. Men TACK!!

    Men berätta ALLT för bup snälla du.

    Om och om igen tills du får det ur systemet.

    Skriv gärna här med så får du ur dig ännu mer.

    Stäng inte in o må dåligt.

    Ut med allt skit, ok?

    Du beskriver din situation väldigt glasklart och tydligt.

    Låter helt fruktansvärt att du blir psykiskt misshandlad.

    Känner igen mig i att samla på sig känslor och som sedan mynnar ut i en hemsk panikångestattack. Förstår även att motivationen är allt annat än på topp. Har också haft såna perioder då det bara inte har gått att förflytta sig en endaste millimeter till i prestation pga. omständigheterna. Det säger också väldigt lite om sin egentliga kapacitet. Vem kan prestera fantastiska resultat samtidigt som man blir psykiskt misshandlad? Kan säga att jag aldrig har lyckats med det – någonsin. Menar alltså att det låter orättvist att din självbild och självkänsla ska påverkas av hur du presterar när du mår som allra sämst?

    Tror att ibland när man har som en explosion inom sig att man kan behöva se över sin egna hälsa. Det är väldigt sällan värt att offra sitt mående på sikt för att man så innerligt vill lyckas med något.

    Vad skulle hända om du sa till din omgivning att det inte går mer nu? Att du inte kan prestera maximalt år ut och år in? Att de får backa? Om du har föräldrar som inte accepterar det så råder jag dig att verkligen gå till kuratorn på Bup igen (alternativt skriva här!) och förklara att läget har blivit ett snäpp värre.

    Tänker på dig! Du verkar vara en jättefin person.

    Trådstartaren

    Men berätta ALLT för bup snälla du. Om och om igen tills du får det ur systemet. Skriv gärna här med så får du ur dig ännu mer. Stäng inte in o må dåligt. Ut med allt skit, ok?

    Hela denna situationen som jag sitter i just nu är väldigt komplicerad så kan inte riktigt berätta allt för någon eftersom de har konsekvenser. Men jag försöker inte stänga inne allt, även om det är svårt eftersom det är en vana för mig. Men tack! Det känns iaf lite bättre att ha fått ut det här!

    Trådstartaren

    Du beskriver din situation väldigt glasklart och tydligt. Låter helt fruktansvärt att du blir psykiskt misshandlad. Känner igen mig i att samla på sig känslor och som sedan mynnar ut i en hemsk panikångestattack. Förstår även att motivationen är allt annat än på topp. Har också haft såna perioder då det bara inte har gått att förflytta sig en endaste millimeter till i prestation pga. omständigheterna. Det säger också väldigt lite om sin egentliga kapacitet. Vem kan prestera fantastiska resultat samtidigt som man blir psykiskt misshandlad? Kan säga att jag aldrig har lyckats med det – någonsin. Menar alltså att det låter orättvist att din självbild och självkänsla ska påverkas av hur du presterar när du mår som allra sämst? Tror att ibland när man har som en explosion inom sig att man kan behöva se över sin egna hälsa. Det är väldigt sällan värt att offra sitt mående på sikt för att man så innerligt vill lyckas med något. Vad skulle hända om du sa till din omgivning att det inte går mer nu? Att du inte kan prestera maximalt år ut och år in? Att de får backa? Om du har föräldrar som inte accepterar det så råder jag dig att verkligen gå till kuratorn på Bup igen (alternativt skriva här!) och förklara att läget har blivit ett snäpp värre. Tänker på dig! Du verkar vara en jättefin person.

    tack så mycket för allt fint du skriver!

    Jag satt idag sedan, 2 gånger, och hade panikattacker men ja lägger knappt märke till det själv eftersom det känns mest som mycket ångest, vilket det typ är.

    Framförallt efter det provet som jag hade, kombinerat med allt annat som händer i skola, familjen, träningar osv har verkligt lett till att min motivation är på noll och jag trycker ner mig själv konstant för jag tycker inte att jag är tillräcklig någonstans. Detta leder ju då såklart till att prov och annat som kommer nu efteråt går också skit för allt är kaos. Men grejen är också den att jag mår inte dåligt egentligen. Eller jo det gör jag, men jag har mått mycket sämre och då har jag ändå kunnat prestera bättre än vad jag gör just nu.

    Det är mycket som står på spel just nu i livet och därför kan jag inte heller riktigt säga ifrån utan att något går fel. Det är nästan ingen i min omgivning som vet om vad det är som händer för jag säger alltid att jag mår bra och ingen har märkt något annorlunda så ingen verkar bry sig heller… har dock sagt och varit väldigt tydlig att jag inte kan göra mer än mitt bästa och att jag verkligen försöker hela tiden.

    Ta hand om dig!

    Hejsan!

    Till att börja med vill jag bara säga att du visar ett oerhört mod som tar dig tid att skriva detta. Det är långtifrån alla som gör det, men det tycks finnas något i ditt sinne som vill annorlunda från det du upplever nu.

    På mig låter det som att du lever extremt nära dina känslor. Det är inte konstigt med den väldiga press som du och din familj tycks sätta på dig själv. Ena stunden är det ångest över skolan, andra stunden är det över träningen, tredje stunden är det något annat. Det här gör att du extremt lätt blir som en passagerare i dig själv och kan inte göra så mycket annat än att bara ”åka med”. Det är i alla fall min upplevelse. Problemet med det här är att ingen tar särskilt bra beslut baserat på sina känslor och därför är det väldigt viktigt att du ger dig själv utrymme att verkligen se saker med klarhet.

    Bästa sättet att göra detta på är meditation. Började själv öva för ett antal år sedan och det har varit en livsförändrare som verkligen varit otrolig. Om du ger dig själv runt 10-15 minuter per dag till en början så ger du dig själv förutsättningar att få mer distans till dina tankar och dina känslor, vilket är av största vikt i den situation du är i. Ett tips kan vara att tala med BUP i förväg så att de är okej med det.

    Trådstartaren

    Hejsan! Till att börja med vill jag bara säga att du visar ett oerhört mod som tar dig tid att skriva detta. Det är långtifrån alla som gör det, men det tycks finnas något i ditt sinne som vill annorlunda från det du upplever nu. På mig låter det som att du lever extremt nära dina känslor. Det är inte konstigt med den väldiga press som du och din familj tycks sätta på dig själv. Ena stunden är det ångest över skolan, andra stunden är det över träningen, tredje stunden är det något annat. Det här gör att du extremt lätt blir som en passagerare i dig själv och kan inte göra så mycket annat än att bara ”åka med”. Det är i alla fall min upplevelse. Problemet med det här är att ingen tar särskilt bra beslut baserat på sina känslor och därför är det väldigt viktigt att du ger dig själv utrymme att verkligen se saker med klarhet. Bästa sättet att göra detta på är meditation. Började själv öva för ett antal år sedan och det har varit en livsförändrare som verkligen varit otrolig. Om du ger dig själv runt 10-15 minuter per dag till en början så ger du dig själv förutsättningar att få mer distans till dina tankar och dina känslor, vilket är av största vikt i den situation du är i. Ett tips kan vara att tala med BUP i förväg så att de är okej med det.

    tack så mycket för tipsen! som du skriver så hänger jag verkligen bara med på allt som händer. Men det är även svårt att stanna upp och se allt klart när det är så mycket som händer och mycket ansvar på min sida, men även för att det är så utmattande att stanna upp!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.