[Pink Binira]

Jag går alltid till skolan, oavsett hur skit jag har mått. Inte alltid det smartaste valet, men gör det ändå!

Jag har varit i förhållande där personen har tryckt ner mig mycket, både utseende och personligheten. Mina vänner, de verkar inte heller bry sig speciellt mycket om hur jag mår, eftersom jag har mått dåligt ganska många år. Men jag kan inte göra så mycket åt saken. Känns bara som om det är bättre att hålla allt för sig själv.

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Du sätter ord på flera känslor. Du har också många konstruktiva och kloka tankar i vilket stöd som du tror att du hade varit hjälpt av. Bra. Att prata om hur man mår och vara ärlig mot sig själv och sina närmast anhöriga kan upplevas väldigt svårt. Kan du sätta ord på varför som du säger att mår bra? Finns det någon person i din närhet som du har förtroende för, och som du tror ”kan se förbi dina lögner” och lyssna in hur du egentligen mår om du bestämmer dig för att vara ärlig? Kram

Eftersom jag har mått dåligt i ca 5 år, så är det väldigt många, nästintill alla i min omgivning som är trötta på att höra mig klaga över saker, eller allmänt vara nere. Jag känner då att det är bättre att låtsas och göra alla andra nöjda.

Jag har förlorat så många genom åren eftersom det har blivit för mycket för dem när jag öppnar upp mig och faktiskt är ärlig. Jag håller på och förlora min bästa vän sedan 6 år tillbaka just nu, och jag har inte berättat speciellt mycket för henne, för hon förtjänar bättre än mitt klagande. Så, nej, det finns ingen i min närhet som jag har tillräckligt med förtroende till för att bryta ner väggen och öppna upp.

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Jag förstår. Hur gammal är du? Hur ofta har du dessa tankar? Tack för att du svarade!

Jag är 17 år gammal.

Har tankarna kring att ingen bryr sig, typ hela tiden. Dag in dag ut! Har berättat det för några, men såklart säger de att de bryr sig, men inget händer. Ingen skillnad.

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Hej, Vad ledsamt att höra att du hör dessa tankar. Du ska veta att det är modigt av dig att våga berätta det här. Har du berättat det här för någon innan?

delar av det har jag berättat innan för andra i min omgivning, men de verkar inte bry sig speciellt mycket

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Skollov kan vara nog så ensamma och jobbiga att hantera när man inte har sin ”vanliga vardag”. Går du på gymnasiet? Så bra av dig att försöka träna och åka till stranden. Personligen tror jag det är viktigt att ”rikta blicken” på något konstruktivt när känslorna känns kaos. Du skriver att du inte har pratat med någon om missbruket av närstående. Jag kan bara ana dina känslor inombords. Har du några egna tankar på vilket stöd som du tror att du hade varit hjälpt av för att bryta ditt destruktivt beteende. Det kan vara svårt att veta, men fundera lite på min fråga. Och du.. jag tror på dig! Du kommer att må bättre även om det i nuläget känns oerhört tungt. Jag finns här, lyssnar och svarar dig. Kram

Ja, jag går på gymnasiet, börjar 2:an till hösten.

Tidigare när jag har fått hjälp av psykolog som främst hjälpt mig bearbeta övergreppen och det som tillhörde det, så har jag mått sämre runt andra saker, och det är då som jag har slutat äta och efter ett tag börjat skada mig själv. Det känns bättre om jag slutar äta för då är inte problemen lika stor längre, eller det känns iallafall som det. Klarar knappt av att äta längre utan att må illa eller vilja spy. Det andra destruktiva beteendet kommer oftast när ångesten är som starkast och jag känner inget längre, så det händer inte så ofta. Det jag behöver är att begå självmord för det finns inget annat alternativ. Det är dock inget sätt att bryta mönstret. Men jag behöver nog bara någon som ser förbi alla mina lögner när jag säger att jag mår bra och tar mig till någon psykakut eller liknande.

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Vad glad jag blev att du skrev tillbaka. Bra! Du har upplevt saker som gör väldigt ont inombords. Det du berättar låter fruktansvärt. Har du kunnat prata med någon om det? Du berättar att stress och ångest gör ditt mående ännu värre. Har du sommarlov från skolan, eller hur ser en dag ut för dig nu? Vad gör du på dagarna? Finns det något konstruktivt som du upplever minskar ångesten? Exempelvis någon aktivitet som du tycker om? Kram så länge

Jag har pratat med psykolog/kurator om övergreppen och det som har med det och göra. Men missbruken pratar jag aldrig om.

Ja, jag har sommarlov från skolan nu. Ingen annan är hemma under lovet, då alla i familjen jobbar just nu, så jag är hemma själv. Om det är fint väder tar jag mig ut till stranden själv, men annars är jag hemma mest. Försöker träffa några vänner då och då, men de flesta har lämnat mig eftersom de inte orkar med mig och mitt mående längre. Jag försöker träna när tiden/orken finns, men det är inte alltid. Min “vanliga” träning har varit inställd sedan coronapandemin fick utbrott, alltså för ca 4 månader sedan.

[Pink Binira]

Verkligen tråkigt att höra hur din uppväxt har varit och att allt helt enkelt har blivit fel. Känner själv igen mig så mycket i det du skriver, hade också en väldigt traumatiskt barndom, vilket tär något enormt på en! Hur mår du idag?

Allt händer av en anledning, och därav vet jag om att du är så enormt stark och livet är precis gjort för dig. Vi vill ha dig levande!! Livet känns just nu inte alls som du planerat, men du kommer dit, låt det bara ta sin tid!

Jag hjälper dig gärna! Skriv, berätta mer. Jag lyssnar och svarar mer än gärna!

Kram

[Pink Binira]

Anonym skrev:

Hej, Det låter som att du har det oerhört tungt. Hur är det idag? Det gör mig ledsen att läsa att du självskadar dig och jag förstår i det jag läser att du har en oerhörd smärta inombords. Jag läser också i din beskrivning att du kämpar för ett bättre mående. Bra! Ibland kan processer ta tid och allt känns hopplöst. Du skriver att du periodvis har haft det bättre. Kan du sätta ord på vad det är under de perioder som får dig att må bättre? Några strategier? Skriv gärna igen! Jag lyssnar, läser och svarar dig. Kram

Det är alltid likadant, tänker alltid på att världen vore bättre utan mig, för det hade den verkligen varit. Så dagen har varit kämpig, som vanligt…

Det blir oftast bättre när det inte är så mycket stress/ångest runt omkring i skola, med kroppen och allt annat i livet. För ca 2 år sedan var jag med om övergrepp av min dåvarande pojkvän och massvis av kommentarer från hans sida, så när det är mycket stress kommer detta snabbt upp, samt missbruksproblemen en närstående hade under hela min barndom. Det finns inga riktiga strategier för mig att må bättre, utan det går över av sig själv liksom och sedan kommer allt tillbaks några månader senare.

[Pink Binira]

Du är inte ensam med årtidsdepressionen, mitt mående går alltid nedför under hösten och fortsätter fram till våren då saker oftast blir lite bättre. Men inte denna våren, då har saker blivit sämre främst pga corona.

Kämpa på! Sommaren är snart slut!

 

[Pink Binira]

Är också väldigt ofta nära tågspår och det äter upp en inifrån för man vill bara hopp framför och få ett slut på allt, men samtidigt vill man inte att någon ska se en och därför överväger man en överdos istället. Känslorna äter upp mig!

Men du är inte misslyckad! Du klarade av att ta dig till jobbet, trots ångesten, det är så enormt starkt!

Heja dig!!!