Hem > Forum > Depression > Begå självmord för att slippa undan allt?

Begå självmord för att slippa undan allt?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20
  • Har varit deprimerad i ca 4 år, har inte fått alls mycket hjälp för det, inget mer än några samtal hos kurator och psykolog, som hjälpte för stunden. Har perioder då det är bättre, och sedan går det bara nedför. Eftersom det är många som har tryckt ner mig, främst mitt utseende, att jag är tjock så trappade jag ner på maten. Det var lätt, speciellt eftersom jag redan mådde skit, mycket stress och ingen tid att äta. Jag planerade mitt självmord, för vad är egentligen meningen med att vara vid liv? Men jag var för svag, hade ingen ork för att begå självmord då när jag mådde så dåligt. Jag började må lite bättre, tillräckligt bra för att skada mig själv, vilket jag började med att göra, igen. Jag trappade ner på maten ännu mer, för jag känner mig tjock och ful hela tiden. Nu kan jag inte äta något överhuvudtaget utan att vilja spy upp allt igen. Tänker väldigt ofta på att ta mitt liv, för jag ser inget ljus. Vill bara försvinna från allt, komma ut ur min kropp. Borde ta mitt liv, allt skulle vara så mycket enklare utan mig, kanske inatt?

    Hej,

    Det låter som att du har det oerhört tungt.
    Hur är det idag? Det gör mig ledsen att läsa att du självskadar dig och jag förstår i det jag läser att du har en oerhörd smärta inombords. Jag läser också i din beskrivning att du kämpar för ett bättre mående. Bra!

    Ibland kan processer ta tid och allt känns hopplöst. Du skriver att du periodvis har haft det bättre. Kan du sätta ord på vad det är under de perioder som får dig att må bättre? Några strategier? Skriv gärna igen! Jag lyssnar, läser och svarar dig. Kram

    Trådstartaren

    Hej, Det låter som att du har det oerhört tungt. Hur är det idag? Det gör mig ledsen att läsa att du självskadar dig och jag förstår i det jag läser att du har en oerhörd smärta inombords. Jag läser också i din beskrivning att du kämpar för ett bättre mående. Bra! Ibland kan processer ta tid och allt känns hopplöst. Du skriver att du periodvis har haft det bättre. Kan du sätta ord på vad det är under de perioder som får dig att må bättre? Några strategier? Skriv gärna igen! Jag lyssnar, läser och svarar dig. Kram

    Det är alltid likadant, tänker alltid på att världen vore bättre utan mig, för det hade den verkligen varit. Så dagen har varit kämpig, som vanligt…

    Det blir oftast bättre när det inte är så mycket stress/ångest runt omkring i skola, med kroppen och allt annat i livet. För ca 2 år sedan var jag med om övergrepp av min dåvarande pojkvän och massvis av kommentarer från hans sida, så när det är mycket stress kommer detta snabbt upp, samt missbruksproblemen en närstående hade under hela min barndom. Det finns inga riktiga strategier för mig att må bättre, utan det går över av sig själv liksom och sedan kommer allt tillbaks några månader senare.

    Vad glad jag blev att du skrev tillbaka. Bra!

    Du har upplevt saker som gör väldigt ont inombords. Det du berättar låter fruktansvärt. Har du kunnat prata med någon om det?

    Du berättar att stress och ångest gör ditt mående ännu värre. Har du sommarlov från skolan, eller hur ser en dag ut för dig nu? Vad gör du på dagarna? Finns det något konstruktivt som du upplever minskar ångesten? Exempelvis någon aktivitet som du tycker om?

    Kram så länge

    Trådstartaren

    Vad glad jag blev att du skrev tillbaka. Bra! Du har upplevt saker som gör väldigt ont inombords. Det du berättar låter fruktansvärt. Har du kunnat prata med någon om det? Du berättar att stress och ångest gör ditt mående ännu värre. Har du sommarlov från skolan, eller hur ser en dag ut för dig nu? Vad gör du på dagarna? Finns det något konstruktivt som du upplever minskar ångesten? Exempelvis någon aktivitet som du tycker om? Kram så länge

    Jag har pratat med psykolog/kurator om övergreppen och det som har med det och göra. Men missbruken pratar jag aldrig om.

    Ja, jag har sommarlov från skolan nu. Ingen annan är hemma under lovet, då alla i familjen jobbar just nu, så jag är hemma själv. Om det är fint väder tar jag mig ut till stranden själv, men annars är jag hemma mest. Försöker träffa några vänner då och då, men de flesta har lämnat mig eftersom de inte orkar med mig och mitt mående längre. Jag försöker träna när tiden/orken finns, men det är inte alltid. Min ”vanliga” träning har varit inställd sedan coronapandemin fick utbrott, alltså för ca 4 månader sedan.

    Skollov kan vara nog så ensamma och jobbiga att hantera när man inte har sin ”vanliga vardag”. Går du på gymnasiet?

    Så bra av dig att försöka träna och åka till stranden. Personligen tror jag det är viktigt att ”rikta blicken” på något konstruktivt när känslorna känns kaos.

    Du skriver att du inte har pratat med någon om missbruket av närstående. Jag kan bara ana dina känslor inombords.

    Har du några egna tankar på vilket stöd  som du tror att du hade varit hjälpt av för att bryta ditt destruktivt beteende. Det kan vara svårt att veta, men fundera lite på min fråga.

    Och du.. jag tror på dig! Du kommer att må bättre även om det i nuläget känns oerhört tungt. Jag finns här, lyssnar och svarar dig.  Kram

    Trådstartaren

    Skollov kan vara nog så ensamma och jobbiga att hantera när man inte har sin ”vanliga vardag”. Går du på gymnasiet? Så bra av dig att försöka träna och åka till stranden. Personligen tror jag det är viktigt att ”rikta blicken” på något konstruktivt när känslorna känns kaos. Du skriver att du inte har pratat med någon om missbruket av närstående. Jag kan bara ana dina känslor inombords. Har du några egna tankar på vilket stöd som du tror att du hade varit hjälpt av för att bryta ditt destruktivt beteende. Det kan vara svårt att veta, men fundera lite på min fråga. Och du.. jag tror på dig! Du kommer att må bättre även om det i nuläget känns oerhört tungt. Jag finns här, lyssnar och svarar dig. Kram

    Ja, jag går på gymnasiet, börjar 2:an till hösten.

    Tidigare när jag har fått hjälp av psykolog som främst hjälpt mig bearbeta övergreppen och det som tillhörde det, så har jag mått sämre runt andra saker, och det är då som jag har slutat äta och efter ett tag börjat skada mig själv. Det känns bättre om jag slutar äta för då är inte problemen lika stor längre, eller det känns iallafall som det. Klarar knappt av att äta längre utan att må illa eller vilja spy. Det andra destruktiva beteendet kommer oftast när ångesten är som starkast och jag känner inget längre, så det händer inte så ofta. Det jag behöver är att begå självmord för det finns inget annat alternativ. Det är dock inget sätt att bryta mönstret. Men jag behöver nog bara någon som ser förbi alla mina lögner när jag säger att jag mår bra och tar mig till någon psykakut eller liknande.

    Du sätter ord på flera känslor. Du har också många konstruktiva och kloka tankar i vilket stöd som du tror att du hade varit hjälpt av. Bra.

    Att prata om hur man mår och vara ärlig mot sig själv och sina närmast anhöriga kan upplevas väldigt svårt. Kan du sätta ord på varför som du säger att mår bra?

    Finns det någon person i din närhet som du har förtroende för, och som du tror   ”kan se förbi dina lögner” och lyssna in hur du egentligen mår om du bestämmer dig för att vara ärlig?

    Kram

     

    Trådstartaren

    Du sätter ord på flera känslor. Du har också många konstruktiva och kloka tankar i vilket stöd som du tror att du hade varit hjälpt av. Bra. Att prata om hur man mår och vara ärlig mot sig själv och sina närmast anhöriga kan upplevas väldigt svårt. Kan du sätta ord på varför som du säger att mår bra? Finns det någon person i din närhet som du har förtroende för, och som du tror ”kan se förbi dina lögner” och lyssna in hur du egentligen mår om du bestämmer dig för att vara ärlig? Kram

    Eftersom jag har mått dåligt i ca 5 år, så är det väldigt många, nästintill alla i min omgivning som är trötta på att höra mig klaga över saker, eller allmänt vara nere. Jag känner då att det är bättre att låtsas och göra alla andra nöjda.

    Jag har förlorat så många genom åren eftersom det har blivit för mycket för dem när jag öppnar upp mig och faktiskt är ärlig. Jag håller på och förlora min bästa vän sedan 6 år tillbaka just nu, och jag har inte berättat speciellt mycket för henne, för hon förtjänar bättre än mitt klagande. Så, nej, det finns ingen i min närhet som jag har tillräckligt med förtroende till för att bryta ner väggen och öppna upp.

    Jag läser att du tidigare har varit ärlig och pratat med dina närmaste. Det var bra gjort av dig. Du har då dessvärre upplevt att dom blivit trötta på ditt mående. Har personerna sagt det till dig i verbalt tal eller är det din känsla?

    Du har också upplevt att personer lämnat dig när du ”öppnat dig.” Låter oerhört ensamt och ledsamt och jag kan bara ana din oro i att i nuläget våga vara ärlig med vänner och anhöriga. Att få tillbaka förtroendet och tillit till någon när man upplevt sig sviken är en process som kan kännas väldigt tungt.

    Hur ser din rutin och planering ut för dagen imorgon? Ska du göra något roligt under nästa sommarlovsvecka?

    Kram på dig!

     

     

    Hej!

    Jag hoppas verkligen denna sida kan hjälpa dig med att iallafall få prata ut .

    Här blir du absolut inte dömd för hur du mår eller hur du känner .

    Det viktigaste i livet är att få uttrycka vad man känner och tycker (inom gränser).

    Men du ska absolut inte känna någon oro för att visa hur du känner, snarare ska du känna stolthet att du kan visa och förklara.

    Jag finns här nästan dygnet runt om du behöver någon att bara skriva av dig med!

     

    Trådstartaren

    Jag läser att du tidigare har varit ärlig och pratat med dina närmaste. Det var bra gjort av dig. Du har då dessvärre upplevt att dom blivit trötta på ditt mående. Har personerna sagt det till dig i verbalt tal eller är det din känsla? Du har också upplevt att personer lämnat dig när du ”öppnat dig.” Låter oerhört ensamt och ledsamt och jag kan bara ana din oro i att i nuläget våga vara ärlig med vänner och anhöriga. Att få tillbaka förtroendet och tillit till någon när man upplevt sig sviken är en process som kan kännas väldigt tungt. Hur ser din rutin och planering ut för dagen imorgon? Ska du göra något roligt under nästa sommarlovsvecka? Kram på dig!

    Det finns några som har sagt till mig att de mår dåligt i mitt sällskap pga mitt mående, eller sagt att de inte klarar av att vara i min närhet. Men för det mesta är det bara en känsla.

    Jag har börjat med en 30 dagars challange (träning) som jag gör eftersom jag aldrig annars kommer ut. Jag har inte så mycket planerat inför denna veckan, fyller år på onsdag:). Nästa vecka börjar jag jobba, så det är väl roligt. Ska försöka träffa några vänner innan jag börjar jobba! Kram

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 21 totalt)
20

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.