Det känns som tiden står stil och går så fort samtidigt. Har mycket i min tallrik precis nu men det mest som gör ont är min ensamhet. Inte alltid, men jag är ensam i några år nu och den behöv, naturlig behöv att ha vänner, ha sällskap dyker upp oväntad och när som helst. Är tystnad där inne men ibland känner mig osynlig. Finns nån där ute som jag kan prata med? Om vad som helst inom rymliga gränser.
