Olive Rivopy
Skapade svar
-
Känner du att du skulle kunna förklara för din man hur du känner, eller förstår han kanske inte? Jag tycker att du gör rätt i att prioritera ditt egna mående i det här läget. Om du känner att du behöver en paus – och att du skulle må bättre av att gå undan en stund – då tycker jag att du ska göra det. Om du inte kan prioritera dig själv kan du inte prioritera andra – det är något min mormor alltid sa. Om du känner att det är tufft just nu, våga prioritera dig själv! Gör ditt bästa för att förklara för din man i den mån du vill och kan. Förstå hur din familj kan känna och förklara för dem, men tryck inte ner dina egna känslor. Vem bryr sig om att ett krig bröt ut häromdagen? (menar det bildligt) Du har rätt att känna det du känner och att prioritera ditt välmående. Ta en vecka åt gången så ska det säkert lösa sig. Jag hoppas att du ska må bättre och ha en mer förstående omgivning <3
Ironiskt nog var det min rädsla för att någon skulle upptäcka sjukdomen som fick mig att faktiskt bli bättre. Jag lyckades sluta göra mig av med maten efter en två veckors semester med familjen. Jag fortsatte begränsa mig själv men lustigt nog så var jag faktiskt nöjd över att jag behöll min mat. Jag åt ju fortfarande inte de mängder jag borde, och jag har nog än idag inte blivit helt frisk, men jag blev stolt över att jag lyckades sluta spy, och kunde acceptera mig själv för det.
Jag tror att ätstörningar främst attackerar perfektionister av olika slag. Jag använde min sjukdom som en motvikt till alla mina problem med relationer och skolan. Jag är fortfarande perfektionist. Men jag lär mig sakta men säkert att acceptera imperfektion. Jag tyckte aldrig att andra såg dåliga ut. Jag dömde de för deras vikt, men jag kopplade aldrig någon jag ansåg vara tjock till att vara ful. Tvärtom hade jag lätt för att se andras skönhet. Jag la större vikt vid det tankesättet, och jobbar på det än idag, men jag lär mig sakta att acceptera andras imperfektioner. Och när jag ser andras imperfektioner inser jag att mina egna är helt okej. Ingen är helt perfekt, oavsett vad man försöker framställa sig som.
Oavsett vad grunden till din sjukdom kan vara, ett behov av kontroll är det vanligaste, så kan man jobba på det. Och jag berättade aldrig för någon att jag var sjuk, utan jag tog mig ur det själv i den takt jag ville. Jag uppmanar dig att försöka acceptera dig själv. Mitt största steg var när jag slutade väga mig själv dagligen, och när jag äntligen slutade skriva ner varenda kalori jag åt. Det är möjligt. Och livet är så mycket enklare när inte varje tanke handlar om mat och hur man ska få i sig så lite som möjligt utan att någon märker det! Förstå att det är en process, och om du behöver hjälp så våga berätta för någon. Kanske för en kompis om inte annat? Att du skriver om det här får mig ändå att tro att du vill ha en förändring. Och det är det första viktigaste steget. Du är redan på bättringsvägen och jag lovar att du kommer att tycka om dig själv och livet så mycket bättre efter det. Ta hand om dig <3
Jag tror det är väldigt svårt att med säkerhet kunna säga om det finns risk att du har DID baserat på din relativt korta sammanfattning här.
Det låter hemskt jobbigt det du varit med om och att ha en mamma som skyller ifrån sig på ett sådant sätt, men för att svara på din fråga så skulle jag inte tro det. Min erfarenhet av DID är att de har “blackouts” och perioder av dissociation, något du i det här inlägget inte beskriver. Jag tror dock att det kan vara värt att kolla på om det kan vara något annat. Det finns flera “coping mechanisms” som man kan använda sig av, där ett exempel är att man skärmar av sig från sin omgivningen eller tar på sig en sorts roll. Skulle det kunna vara något sådant? Att du känner av en förändring i dig själv när du hanterar trauma tycker jag annars är en god anledning att söka hjälp för.
Det här är såklart bara spekulation från min sida, och jag är ingen specialist samt att information såklart blir begränsad i ett forum på det här sättet. Jag hoppas att allt löser sig och att du kommer till att utreda det om det är något du vill. Ta hand om dig <3
Hej. Det är okej att känna så. Man behöver inte alltid ha ett syfte, mål, osv med livet. Vad tycker du om och göra på fritiden? Har du funderat på att kanske hitta en ny hobby? Jag förstår att ibland så kan man tröttna på sitt liv, att man känner att man önskar man hade det och det. Känn inte att du MÅSTE ha ett mål med livet. Lev ditt liv som du vill!
Problemet är väl egentligen att jag aldrig haft ett syfte, jag har aldrig riktigt haft en förebild eller en dröm om framtiden. Jag har aldrig jobbat mot något och heller aldrig haft någon egentlig motivation…
Jag känner inte riktigt igen mig i att få svårt att skilja verklighet från fiktion, men däremot tycker jag det låter spännande och fascinerande psykologiskt att det kan bli så. Kom att tänka på att man blir som man umgås? Min mamma läser t ex vad jag tycker löjliga romaner (för omoget för hennes ålder, alltså) om typ unga kvinnor som bor i London, lider av olycklig kärlek och har problem med chefen. Min teori är att hon efter alla dessa år med läsning av sånt här, har gjort att hon även inrett sin lägenhet i mycket rosa, änglar och jag vet inte allt. Detta för att jag tror hon präglats så pass mycket av det hon ägnat i princip hela sin fritid åt. Hennes syster är likadan. Jag å min sida tycker om kultur, politik och intellektuella samtal så jag har märkt att jag plötsligt pratar mer och mer som kulturpersonligheter, med allt vad det kan innebära. Hjälp. Kanske är det alltså så att det du skriver är helt rimligt? Att du påverkats så mycket av t ex all fantasy att du ju bokstavligen kanske ägnar mer av din vakna tid i dessa världar än den ”vanliga”? Och då kan det bli på det här sättet? När jag varit svårt dissociativ har jag behövt säga till mig själv att det är på riktigt, att jag inte drömmar. Minns att det har varit ganska otäckt eftersom det är tillåtet att göra vad man vill när man drömmer, men knappast i verkligheten. Känner du att du börjat tappa kontrollen eller är det mer på en ”lustig” nivå just nu – om du vill säga?
Jag skulle säga att det är mer olustigt än något annat. Jag behöver bara tänka steget extra att det här är verkligheten och saker kommer få konsekvenser osv
Fråga: Varför är du medlem i Mind? Jag tror inte du är lat. O jag tror att du vet att det är mer än bara lathet. Sömnstörning Svårt med motivation, kraft, mening Rädsla för andras åsikter Prestationsångest Jag kämpar med Stresskänslighet GAD Eips Depression + kroppsliga sjukdomar som Kronisk rinnsnuva, sköldkörtel, cancerogen mm O jag känner igen mig i det du skriver o jag tror att du är medlem i Mind av en anledning. Har jag rätt?
Jag har redan testat att söka hjälp hos psykiatrin och vårdcentralen, de hittar inga fel… jag har väl vänt mig online just för att få någon bekräftelse att något är fel, då ingen annan tycks hitta något…
Om du känner att dina problem med sådant som motivationsbrist är något som inte riktigt går att ändra på (tillhör livet), eller är för futtigt, att du blir generad så tycker jag absolut inte du ska söka fler gånger. Om du däremot vill få lite klarhet i om det du känner är något som kan åtgärdas och bli bättre, att du får verktyg till det, kan det vara värt att få tillgång till den hjälpen och då börja må lite bättre? Är ju många t ex kändisar som går i terapi i åratal och vad jag vet är det inte så många som nödvändigtvis har diagnoser? Tror att det ibland kan handla en del om tur vilka personer man träffar inom sjukvården och vilka som ser det som man säger som allvarligt och vilka som inte tycker det är värt att kolla vidare på. Det som hände mig var att jag sökte vård igen för psykiska problem och då gjorde de en rutinkontroll för att utesluta att det inte var några fysiska fel på mig (för hundrade gången) men den här gången kollade de på andra områden också. Det var en ung AT-läkare som var väldigt bestämd, fast jag sa att det där hade de minsann kollat upp tidigare genom åren. Men det var en fullträff och så var utredningarna igång. Är tacksam för det! Just unga läkare inom psykiatrin har faktiskt varit de som vågat ställa mig mest raka frågor och ta reda på saker. De verkar inte rädas och är ofta även mer fyllda med driv är min erfarenhet, de har inte tröttnat på sina jobb (ännu). När jag gick i terapi första gångerna (i 20 års åldern) minns jag att jag satt och sa att det kändes fel att ta upp plats när det fanns andra som hade ”riktiga problem” och mådde ”dåligt på riktigt”. Bad i princip om ursäkt för det och förminskade alla mina problem (undermedvetet). Hände även att jag ställde frågor till psykologen eftersom jag tyckte det kändes utnyttjande att bara prata om mig själv. Tror det kan vara vanligt när man inte blivit bekräftad i sitt mående under sitt liv att gå runt och tänka att man överdriver och är den som kräver saker man inte har rätt till? Men samtidigt ha en känsla av att man innerst inne skulle behöva det. Själv blev jag avundsjuk på alla som fick hjälp. Kände att det vore fantastiskt att slippa bära på allt själv och istället bli sedd och få känna stöd.
Det känns som att du sätter ord på det jag känner i viss mån…
Jag känner igen mig. Har blivit utreds för bipolär två gånger och adhd en gång. Men jag får ingen diagnos. Jag försöker stå på mig och säga att jag, oavsett diagnos eller inte, har problem och måste få hjälp. Jag brukar berätta om min oro i början av utredningen så att de inte ska skicka ett brev på posten om diagnos och sen lämna mig. Men det brukar hända ändå. Psykolog hjälper. Jag googlar massa om olika diagnoser men ifrågasätter mig själv precis som du beskriver så det hjälper inte. Ändå hamnar jag där. Antidepressiva hjälper mig. Det tar bort ångesten. Men då blir jag bara tom istället.
Är det bättre att vara tom? Jag antar att det är mer individuellt, men jag har i nuläget svårt att motivera ig själv att göra någonting.
Uppfattar det som att du gjort flera fysiska undersökningar men varit i ett 10 minuters samtal inom psykiatrin? Tror det är alldeles för kort tid för att kunna få en rimlig bedömning? Kan du söka igen för just nedstämdhet, orkeslöshet och motivationsbrist? Man borde inte kunna avfärda någon med blotta ögat? Hur många klarar av att öppna upp sig för en främmande person i en maktposition när man redan känner sig väldigt skör och utsatt? Har tillhört kategorin att vara för ”välfungerande” jag också. När det gäller speciellt sjukvården, men även arbetslivet. Så förstår din ensamhetskänsla och utsattheten det innebär, tror jag. Samt frustrationen att inte bli hörd och sedd ordentligt. Efter ungefär 10 år började diagnoserna hagla in för mig. Behöver inte gå in på vad det exakt handlade om men det make sense idag. Hade jag fortsatt lyssna på sjukvården hade ingenting av det här upptäckts. Men jag gav mig inte och tillslut som sagt började de utreda mig ordentligt – främst fysiskt. Tog mig på allvar. Råder dig att göra samma sak! Tycker jag förlorade hur många år som helst på att inte få hjälp och stöd. Och minns att jag hela tiden mådde lite sämre efter varje avvisande och återkoppling att allt handlade återigen om stress, menade de på. Men eftersom jag kände att något var fel men inte kunde för mitt liv förstå exakt vad det var slutade jag inte riktigt att söka eftersom problemet ju inte var löst. Vill inte att du ska hamna i den situationen också. I mängder med kontakter med instanser som sjukvården och arbetsförmedlingen under åren sa de ofta att jag var så himla verbal och hade massor med positiva egenskaper. Det var fint sagt, men det gjorde inte mig långvarigt lycklig och stabil. Var ju knappast det jag sökte hjälp för. Att boosta självförtroendet. Jag ville ha hjälp för att jag mådde så himla dåligt och att jag inte alls förstod varför, eller vad som skulle hjälpa för att förändra det. Det kändes fel. Det blev fel inom massor med områden i livet. Jag orkade inte som andra människor. Skör som tusan. Det låter lite som att du kanske upplever något liknande? Sök igen är mitt råd som sagt! Framförallt till psykiatrin.
Tack för svaret, och det du beskriver låter liknande. Vad var det du gjorde som till slut fick dem att ändra sig? Jag orkar inte fortsätta gå fram och tillbaka utan anledning och det känns ärligt talat generande att sitta där utan anledning varenda gång..
Du behöver väl inte tillhöra en diagnos för att känna att känna dig nere och tom tänker jag? Kanske du skulle be om att få prova något antidepp? jag känner som du i att jag inte vill vara ivägen, uppta tid i onödan…det är svårt att komma ifrån. Men jag går till psykolog varannan vecka..men däremellan brukar jag maila om att om han finner det hopplöst att hjälpa mig får han säga till, för jag tänker att det alltid finns personer som har det värre.. men till skillnad från dig då så stämmer jag tyvärr in på en del diagnoser, men jag tycker inte det spelar någon roll, för du ska ju få hjälp i alla fall. Så länge man inte mår bra måste man ju få hjälp. kram
Det känns inte rätt att ta någon medicin om läkaren inte hittar något fel på en. Det är väl bara inbillning. Jag vill ha just en diagnos så att jag kan motivera min nuvarande situation och mående, och mitt sökande efter något fel. Tack för att du svarade – även om du är en av de typerna som har en anledning att må dåligt 🙂
Hej,
Det du beskriver känns för mig som en allvarligare version av det jag har – ensamhet. Jag förstår dina beskrivningar och håller med dig.
Jag tänkte att jag skulle berätta en sak som jag märkt hos mig själv som kanske kan hjälpa dig, i alla fall lite grann. Jag märkte nämligen att jag gick runt och väntade på att någon skulle kontakta mig för att göra något – men att det aldrig var någon som gjorde det. Till slut tog jag modet till mig och frågade min närmaste vän om hon ville umgås med mig. Hon svarade lättsamt ja – just detta steg kan ju dock vara svårt beroende på schema och fritid – och vi träffades en vecka senare. Jag bestämde mig för att ta upp min blygsamma inställning till att fråga om hon ville umgås, och vad hon svarade fick mig att tänka. Hon sa nämligen att hon – precis som jag – hade gått runt och väntat på att någon skulle kontakta henne. Det här lärde mig mycket om hur passiva de allra flesta är. Många VILL göra saker, men man är rädd att fråga utifall att man blir nekad. Sedan vår “första” träff så har vi träffats fler gånger och nu tar vi båda initiativ, jag har smått testat med en annan person också, men det har tagit mig ett år att våga. Sådant tar tid.
Varför jag berättar det här är för att komma till detta; Att träffa henne gjorde mig glad på ett sätt jag inte förstod. Jag hade känt mig nedstämd i flera veckor, men tre timmar med henne räckte för att jag skulle må så mycket bättre.
Försök att ta initiativet, våga fråga! De allra flesta sitter i en liknande sits utan att våga fråga. Relationer får oss att känna oss levande och det är direkt livsnödvändigt. Så istället för att fråga om du existerar, fråga om ni kan träffas. En träff med rätt person kommer besvara frågan åt dig 🙂
Jag hoppas att det känns bättre för dig, jag besvarar det här inlägget väldigt sent, men jag ville ändå dela med dig. Lycka till!
Skulle, om möjligt, studier på distans fungera? Om du fortfarande känner att du vill studera så är det verkligen inte för sent. Jag känner en man som vid 42 bestämde sig för att utbilda sig till lärare – och han är en fantastisk lärare! Om det känns jobbigt att gå runt bland yngre på högskola eller universitet så kan distansstudier vara till hjälp tänker jag. Du har ju uppenbart önskningar och motivation, våga följa dem! Testa dig fram, allting löser sig till slut 🙂 Och som någon sagt före mig – Du är.