Dissociation

[Teal Lucopo]

Det blev gradvis värre. Att det kändes som om ensamheten vore en råtta som sprang runt runt i min mage och tuggade hål på lungor, muskler, tarmar. Det kändes som ett svart hål från nyckelbenen och nedåt. Medan jag kunde röra armarna bodde jag nästan i simhallens bastu. Jag hade slutat känna värme, jag tror faktiskt inte ens jag kände kyla längre. Det var bara att jag var så van vid att frysa som jag sa att det var kallt.

Jag gick det med en vän, och vi pratade när vi satt där i värmen. Vi pratade vardag, och till slut tog mina ord slut. Jag övergick till att lyssna på hennes vardag och jag gjorde det bra. Jag hummade och kommenterade på de rätta ställena och hon märkte inte att jag dialogen blev en monolog. Ibland berättade jag något, men min redogörelse tog alltid alltför få ord i anspråk. Jag pratade alltid för fort och när jag var klar blev det tyst, en tiondel för länge. Hon uppfattade knappt att jag faktiskt hade yttrat något, och ställde inga följdfrågor. Visade inget intresse för det jag sagt.

När mina armar började domna försökte jag först spreta med fingrarna för att få blodet att cirkulera ut i fingrarna. Det hjälpte inte. Jag försökte lyfta saker, greppa saker, men armarna hade förlorat både styrka och motorik.

När jag log, eller tänkte le, fick jag tvinga mungiporna att röra sig uppåt. Det hände inte av sig själv längre och jag började på allvar fundera på om jag fanns längre.

Alltså, jag förstod ju att mina känslor och tankar existerade i mitt huvud, som också verkade existera. Jag kunde ju se och höra. Men höll jag kanske på att byta skepnad? Eller hade jag blivit osynlig? Kan man på riktigt bli osynlig?

Allt mer sällan surrade telefonen till av ett livstecken från Någon. Allt mer sällan hade jag bestämt möte med någon. Allt oftare ville jag fråga någon om jag fortfarande fanns, men det är en fråga man inte ställer. Inte för att den är oförskämd utan för att den är helt jävla sinnessjuk. Hej, jag ville bara kolla hur du mår? Förresten, skulle du kunna svara på om jag existerar?

 

[Olive Rivopy]

Hej,

Det du beskriver känns för mig som en allvarligare version av det jag har – ensamhet. Jag förstår dina beskrivningar och håller med dig.

Jag tänkte att jag skulle berätta en sak som jag märkt hos mig själv som kanske kan hjälpa dig, i alla fall lite grann. Jag märkte nämligen att jag gick runt och väntade på att någon skulle kontakta mig för att göra något – men att det aldrig var någon som gjorde det. Till slut tog jag modet till mig och frågade min närmaste vän om hon ville umgås med mig. Hon svarade lättsamt ja – just detta steg kan ju dock vara svårt beroende på schema och fritid – och vi träffades en vecka senare. Jag bestämde mig för att ta upp min blygsamma inställning till att fråga om hon ville umgås, och vad hon svarade fick mig att tänka. Hon sa nämligen att hon – precis som jag – hade gått runt och väntat på att någon skulle kontakta henne. Det här lärde mig mycket om hur passiva de allra flesta är. Många VILL göra saker, men man är rädd att fråga utifall att man blir nekad. Sedan vår “första” träff så har vi träffats fler gånger och nu tar vi båda initiativ, jag har smått testat med en annan person också, men det har tagit mig ett år att våga. Sådant tar tid.

Varför jag berättar det här är för att komma till detta; Att träffa henne gjorde mig glad på ett sätt jag inte förstod. Jag hade känt mig nedstämd i flera veckor, men tre timmar med henne räckte för att jag skulle må så mycket bättre.

Försök att ta initiativet, våga fråga! De allra flesta sitter i en liknande sits utan att våga fråga. Relationer får oss att känna oss levande och det är direkt livsnödvändigt. Så istället för att fråga om du existerar, fråga om ni kan träffas. En träff med rätt person kommer besvara frågan åt dig 🙂

Jag hoppas att det känns bättre för dig, jag besvarar det här inlägget väldigt sent, men jag ville ändå dela med dig. Lycka till!

Det är hemskt och gör ont i mig att läsa om det du beskriver. Det låter verkligen så hemskt, läskigt och förvirrande hur du har det och allt du känner och upplever. Och att du vill fråga någon om du finns men du vågar inte fråga. Jag skulle säga såhär, du finns även fast det inte känns som du finns. Det är depersonalisation som du känner och upplever.

Vet du hur länge du har känt såhär?

År, månader?

Men jag förstår dig verkligen på djupet. Jag ska berätta varför jag förstår dig. Jag har själv haft dissociation i över 1 år ofta regelbundet. Det är så himla förvirrande. Och jag känner att ingen förstår mig och jag vågar inte prata med någon om det. Jag känner att jag lever i en dröm, som aldrig tar slut. Som en mardröm…Jag kan känna ofta att det känns jobbigt att röra sig, göra saker och prata med människor för det känns som att jag inte lever alls och att min kropp inte är min. Förut trodde jag till exempel inte att min hand var min hand. Eller att någon har bytt kropp med mig. Ibland har jag även trott att vissa personer i min omgivning inte finns.

Och det är helt naturligt att känna detta. Vad du än känner. Du är inte sinnessjuk, jag lovar. Du är inte galen. Det är inget fel på dig. Det är en försvarsmekanism som hjärnan använder sig av för att skydda dig.

Men det låter som att du har en allvarligare dissociation. Jag har en bok om det. En bok på svenska som heter overklighetskänslor depersonalisationssyndrom av Anna Strid. Det är en bok där det står olika människor i Sverige som upplevt det du upplevt och kunskap om syndromet.

Jag hoppas det blir bättre en dag. Även fast det inte känns så nu.

All kärlek till dig.