1 vecka

[Blue Luhipu]

1 vecka har gått sen jag skrev sist Det var en hemsk kväll jag behövde verkligen prata med någon men vem kunde jag ringa?? Jag kontakta självmordslinjen på chat & telefon men det var 45 min väntetid och det gör inget för dom hjälpte andra, jag började skriva ner vad jag kände istället och denna vecka har jag läst mina 2 svar varje gång det vart tufft och det har hjälpt. Nån ser mig & förstår mig. Men hur tar jag mig vidare, nu sitter jag här igen med ångest från helvetet och vem fan är jag att ha ångest när det utbröt ett krig häromdagen. Jag får dagligen höra hur värdelös jag är av min så kallade man som ska älska mig i med & motgång. Men just nu kan jag säga att jag skulle må så mkt bättre av att vara själv. Nu är han sur för jag inte tittar talang med dom & jag bryr mig inte om min familj för det men ska jag sitta där för att få tyst på honom med en klump i magen och hjärtklappning el ska jag finnas för mina barn framöver?? Ville bara skriva av mig lite och på något sätt hjälper det att skriva…. hoppas på att det ska kännas bättre veckan som kommer.

[Olive Rivopy]

Känner du att du skulle kunna förklara för din man hur du känner, eller förstår han kanske inte? Jag tycker att du gör rätt i att prioritera ditt egna mående i det här läget. Om du känner att du behöver en paus – och att du skulle må bättre av att gå undan en stund – då tycker jag att du ska göra det. Om du inte kan prioritera dig själv kan du inte prioritera andra – det är något min mormor alltid sa. Om du känner att det är tufft just nu, våga prioritera dig själv! Gör ditt bästa för att förklara för din man i den mån du vill och kan. Förstå hur din familj kan känna och förklara för dem, men tryck inte ner dina egna känslor. Vem bryr sig om att ett krig bröt ut häromdagen? (menar det bildligt) Du har rätt att känna det du känner och att prioritera ditt välmående. Ta en vecka åt gången så ska det säkert lösa sig. Jag hoppas att du ska må bättre och ha en mer förstående omgivning <3

[Purple Nodali]

Det tar alltid mycket längre tid att utveckla än avveckla. Var tålmodig. Du har inte kommit till den punkten av livet som du befinner dig på några veckor och det är naturligtvis inte på några veckor som du kommer att kunna omvandla det totala mörkret till total ljus. Alla beständiga förändringar förutsätter tid och hårt arbete. Observera hur allt fungerar i naturen. Även vår älskade sol bryter inte nattens mörker abrupt utan sakta reser sig på horisonten. Glöm inte att varje steg framåt, varje sten som du flyttar undan på vägen och varje hinder du övervinner räknas och tar dig närmare målet. Dessa steg i sig bevisar att du har varit kapabel att ta dig dit. Varför skulle du inte vara kapabel att ta dig längre?

Oavsett vad som händer i världen utanför oss så lever, känner och tänker vi i vår egen inre värld. Dessa två världar påverkar varandra oavbrutet. Det mesta av det som händer i det yttre världen, så som kriget du nämner, är något som vi väldigt lite kan göra åt. Däremot det som händer i vår inre värld har vi en avgörande makt över. Må därför inte dåligt för vad som händer i din inre värld. Känn dig inte som egoistisk eller självcentrerad. De saker som händer i den yttre världen är utanför din kontroll. Även om vi skulle önska (vilket vi alla borde) att arbeta för en bättre värld utanför oss,  förutsätter det,  att vi först utvecklar ett ljus inom oss då mörkret i världen kan endast avta när vi alla inser att vi, liksom stjärnorna, kan endast lysa upp himlen om vi har eller reflekterar ljus.

Angående din man och hur han beter sig kan förhoppningsvis dessa rader få dig att reflektera.
Försöker du få honom att förstå hur du känner dig och vad du går igenom så att han kan hjälpa och stötta dig? Om så är fallet kan det vara så att du förväntar dig ett beteende och ett stöd som din sambo ännu inte är kapabel att ge dig? Liksom ett fruktträd som endast kan ge av den specifika frukten som växer på det kan vi människor endast ge i enlighet med vad vi besitter. Hans sätt att agera när du visar dig som mest sårbar indikerar just det. Det är alltid mycket lättare att älska någon när inget krävs av oss. Att offra oss och genomlida, uthärda och vandra hand i hand med den vi älskar är dock något som vi kommer att behöva leva många existenser för att utveckla. Sann kärlek är något som de flesta av oss inte riktigt förstår i sin gudomliga essens. Att älska i den sanna och djupa essensen är att kunna vända blicken utåt och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka. Är att finna alla sätt att vara till nytta och bidra med de bästa vi är/har för att möta vår älskades riktiga behov. Är att förstå och respektera att vi alla följer en egen och oändlig väg av upptäckter, utveckling, misstag och erfarenheter som skapar och förändrar vår unika identitet. Och framför allt förståelsen att tiden lindrar, omvandlar, skapar och förändra allt (utom Gud) ger oss tröst och styrka att aktivt älska och tålmodigt vänta.

Med detta sagt är det inte meningen att förminska betydelsen av att kunna öppna upp sig och berätta vad man känner och går igenom. Det är väldigt viktigt. Tyngden blir alltid lättare när vi delar den med någon annan. Vi alla har en plikt att sträcka ut en hand mot våra medmänniskor i nöd liksom Gud alltid gör/gjort för oss. Utan poängen här är att utveckla en förståelse att varken människor eller olika samhällsinstanser kommer att alltid kunna förstå eller/och hjälpa oss med våra egna problem/utmaningar hur mycket de än försöker. Och när de lyckas hjälpa oss finns det alltid en gräns på hur mycket deras hjälp verkligen kan förändra det som vi förändra vill.

Gud (vad du än vill kalla den yttersta intelligensen och vår Fader) finns ständigt med och inom dig. Vänd dig till honom i en uppriktig bön så att du kan bli mera mottaglig för Hans kärlek och hjälp.

Efter den mörkaste natten kommer solen alltid upp.

Allt gott <3