Olive Rivopy
Skapade svar
-
Tack för era svar, och även om jag känner igen mig i det ni skriver så var det inte riktigt det jag menade när jag startade den här tråden. Utan jag menar verkligen känslan av att livet inte känns verkligt. Lite som om man vore i en dröm, och jag måste därför berätta för mig själv att jag finns på riktigt. Det som händer är på riktigt, även om det inte känns så. Men sen är jag som alla andra lite disträ ibland och kan i dessa stunder dra nytta av att gå undan och ha lite egentid. Men det är en helt annan känsla…
Men som sagt; tack för att ni ändå svarade. Det betyder mycket <3
<3 Hej! Har inte heller dessa problem, men däremot om jag försöker gå in på dina sidor/ditt användarnamn så får jag ett felmeddelande, så verkar vara något med just ditt konto.
men ajdå :/ finns det någon support man kan kontakta?
Jag skickar dig varma kramar.
Livet är tufft. Jag tycker att det är tråkigt hur du klankar ner på dig själv, både på utsidan och insidan låter det som. Det låter som att du behöver egentid, men att du inte har tid för det. Vet din man om hur du känner? Om du känner att du vill och kan så tycker jag verkligen att du ska prata med honom så att ni kanske kan ändra lite i hur ni hanterar saker. Kanske kan han ha hand om barnen så att du kan få lite egentid någon udda dag i månaden?
Vad det låter som så tycker jag också att du verkligen ska överväga professionell hjälp. Du förtjänar att vara lycklig och må bra! Du har fyra barn som älskar dig, och jag kan lova dig att du visst inte är en dålig mamma eller dålig på allt det du tror. Du är säkert mer än tillräcklig. Du är fantastisk som är där du är just nu. Uppskatta dig själv. Din kropp har skapat 4 barn, älska den också lika mycket som du älskar dina barn. Du har uppfostrat allihopa till vad som låter som fantastiska människor. Du har gjort det. Det är säkert flera som skulle sakna dig otroligt om du skulle försvinna. Tro inte att ingen uppskattar dig, nästa gång du leker med dina barn så tänk bara på att det faktiskt är DINA barn. Du älskar dem, de älskar dig. Det i sig förtjänar så mycket uppmärksamhet.
Jag hoppas att du talar med din man, eller vänner eller annan familj. Jag hoppas att du söker professionell hjälp så att du slipper må dåligt. För mig låter det bara som att du har kämpat på för länge utan att någon har märkt, så du behöver berätta för dem. Jag hoppas att du ska må bättre <3
Jag har, så länge jag kan minnas, blivit antingen utfryst eller mobbad. Jag har aldrig riktigt förstått vad det berott på. När jag försökt analysera varför så kan jag förstå att folk inte velat störa tidigare, eftersom jag var blyg och inte själv tog så mycket initiativ. Men sedan lärde jag mig med stigande ålder att börja prata med folk och numera är inte ovanligt att det är jag som är den drivande. Exempelvis är det jag som hör av mig när det gått lång tid sedan jag och en bekant hördes och det är jag som kommer med idéer för att få en mer levande relation, de få gånger jag haft chans till en sådan. Jag lyssnar på andra när tillfälle ges. Hjälper till. Men jag möter sällan gensvar. Jag har verkligen försökt men får alltid en känsla av att jag är ”fel”. Det känns som jag alltid måste ställa in mig hos andra, jag får aldrig vara mig själv och ändå bli accepterad. Jag ser många runt omkring mig som är udda på olika sätt, men de har hittat sina ”själsfränder” som förstår dem och de kan prata om vad de vill, skratta och ha roligt, diskutera livets allvar eller vad som helst. Det verkar inte som det spelar någon roll. Folk pratar jämt med någon, telefonerna ringer i ett. Vad har de som inte jag har? Precis samma sak såg jag i skolan, även där var det flera udda typer som andra var intresserade av trots deras egenheter. Det värsta var att de kunde vara konstiga på ett mindre tilltalande sätt och rent av elaka. Men ändå hade de kompisar. Jag pratade av en händelse med några som bor i samma område men som bara bott här i några år. Då märkte jag att de hade stenkoll på folk i området och nämnde deras namn och detaljer kring deras förehavanden. Jag har bott här i mer än halva mitt liv men det är ingen som presenterat sig för mig. Det är väl inget man gör i tätbebyggelse? Jag vet följaktligen inte vad folk heter. Det kändes helt bisarrt, visste de mitt namn också fast de är nya här? Utan att jag pratat med dem? Jag har ingen aning. Men blev chockerad av all information de hade som gått mig helt förbi. Jag kan prata och hälsa på folk jag sett några gånger förut, men jag rotar inte i deras liv eller håller reda på var de befinner sig i sina liv. Sådant anser jag man bara gör med sina vänner. Någon som varit i samma situation?
Tack för att du sätter sådana ord på mitt egna problem! Jag känner alltid att jag är ensam om att räcka ut handen. Jag har få vänner som också sakta växer ifrån mig och jag vill inget annat än att behålla dem samt bygga på nya relationer. Jag har mått så dåligt och haft sådan ångest i sociala situationer hela mitt liv och det är först nu som jag inser att jag verkligen älskar att umgås, men jag har ingen att prata med. Jag har ingen som är min förtroliga. Om något händer skriver jag om det anonymt online, jag har ingen vän att vända mig till. När jag ber om råd kanske jag kan musta att fråga mina föräldrar, men jag saknar att ha jämnåriga eller dylikt som jag bara kan prata med om vad som helst.
Jag hade en väldigt positiv erfarenhet på en fest för ett tag sedan som jag var på med en vän. Det kändes som att vi klickade lite igen som vi gjorde förr; och de vi umgicks med var så trevliga och kallade oss båda härliga flera gånger. Jag har aldrig blivit kallad härlig i mitt liv. Det känns som att det var en av de få uppriktiga komplimangerna jag någonsin fått. Det och när en 8-åring kallade mig rolig. Den enda personen som någonsin uppskattat min humor 🙂
Jag vill bara hitta en partner som förstår mig, precis som du nämner, samt vänner som jag kan prata med och som faktiskt också kan ta initiativet. Jag kan ta upp en aktivitet och dagar jag kan flera gånger i en gruppchatt och får aldrig svar… det känns som att jag är osynlig ibland. Grannar vet jag existerar men kan inget om dem alls. Hur hittar man ens nya vänner i vuxen ålder? Skoltiden var så lätt på vissa sätt…
Jag har fått hjälp nu, men jag ångrar så mycket att jag sökte hjälp.Allt jag verkligen vill är att dö, jag tänker på det hela tiden, jag skrev ett avskedsbrev igår, nu är jag ett steg närmare hem.Jag vill inte säga vad jag planerar för min psykolog, hon är helt fantastiskt Och jag får såna skuldkänslor att jag inte ens tänker försöka längre, men jag kan inte fortsätta i den här världen, det kommer aldrig bli bättre. Det ända som gör mig rädd är att jag ska överleva.
Ge inte upp. Du har nu sökt hjälp, så en ny tuff period kommer. Du säger att din psykolog är fantastisk; ta till vara på det! Ge dig själv en chans. Våga tro på dig själv oavsett vad tankarna säger. Du är värd det, du måste bara lära dig tro på det. Jag lovar att det kan bli bättre, utan någon cliché, det kan verkligen bli bättre.
<3 Tycker också det låter sårande att få höra, fina du. Kanske har systern en benägenhet att kalla saker och ting för ”omognad” så fort hon inte förstår ett beteende som du har? Att det är bekvämt att bara klistra på en epitet istället för att lyssna på djupet och ta in din förklaring kring varför du faktiskt gör på det här sättet? Tänker att egentligen handlar väl det snarare om en oförmåga hos kompisen och systern som inte förstår på djupet ett beteende och där de saknar ett komplexare ordförråd och inlevelseförmåga kring botten av det här? Ta in ångestproblematiken som du beskriver och som visar sig supertydligt i de här två exemplerna. Det kan vara jättesvårt att prata med folk som inte själva har ångest eller psykisk ohälsa har jag upptäckt. Lätt att de tolkar allt möjligt man gör som personlighetsdrag snarare. Det är så orättvist och missvisande, verkligen! Värme
Tack för ditt svar <3
Jag känner med dig! Vill du uppdatera hur det gått med skolan? Relaterar grovt till det. Orkar inte vara social med de egentligen
Det är väl helt ok med skolan egentligen. Jag har några jag umgås med, men jag har fortfarande problemet att jag aldrig kontaktar folk och rent ut sagt kan vara antisocial och otrevlig när folk kontaktar mig… Jag har bara ingen ork att träffa folk, även om jag egentligen älskar att prata 🙂
Prova flytta till en ny stad eller ett nytt land? Du skulle nog utvecklas som människa kan jag säga.
Det där är något som jag faktiskt vill göra. Jag har läst på en massa om utbytesår och utbytesterminer och om hur det går till osv. så det känns väldigt aktuellt för mig faktiskt. Tyvärr går jag dock en kandidat där jag inte har möjlighet till utbytesstudier, så jag skulle behöva läsa en master också vilket är längre än jag tänkt till… att jobba utomlands har jag nog inte haft ett lika stort intresse för, jag vill dock gärna resa lite varstans jorden runt och gärna vara lite utanför de typiska turistorterna, men det är nog mer avlägsna drömmar än en möjlig verklighet skulle jag säga 🙂
Kära 20åring, Vilka krav du ställer på dig själv. Allt du bestämt att du ska veta, klara, göra och vara redo för i vissa åldersspann. Jag kan förstå känslan, men numera vet jag också hur orimlig den är. Du behöver inte kunna allt nu. Tänk på uttrycket ”du kan inte äta en hel elefant på en gång, men du kan börja med snabeln”. Ja, det där var en lite äcklig liknelse, men du förstår säkert. Ta EN sak i taget. 1. Gör något av det där du inte gjort, men bara om du vill det. Man måste inte gilla att gå på konsert bara för man är ung. 2. Ta ett snack med dina föräldrar. Säg att du vill lära dig att ta mer ansvar och sköta ett hushåll, men att du behöver lite hjälp och behöver ta det stegvis. Att vara vuxen betyder att man tar ansvar för atr be om hjälp, inte att man kan allt. Be någon hjälpa dig med att förstå det där med tvätten och hur ofta och mycket man behöver vattna. Tro mig, ingen kan det där automatiskt. 3. Gör upp en liten plan med dina föräldrar. Är det ok om jag bor hemma tills jag är 25 om jag tar ansvar för… i hushållet och ser till att jobba med något okvalificerat medans jag känner efter lite till om jag vill investera i en utbildning? 4. Och så andas! Det är inte så att vuxna har stenkoll på allt, vet precis vad de vill och alltid gör rätt. Det handlar mer om att se till att lösa saker efterhand, ta reda på, ställa frågor, be om hjälp, lära sig, göra saker fast det inte är skitkul eller något stort livsmål, lära sig att kavla upp ärmarna, men också att lära känna sig själv, hur man fungerar, vad man behöver och ge sig tid för återhämtning. Det är sånt vi vuxna jobbar med hela tiden, man blir aldrig klar. Du kommer fixa vuxenlivet! Mvh en 42åring
Tack för ditt fina svar! Jag vet inte riktigt vad jag vill i nuläget… jag har en äldre syster som – precis som jag – studerar och fortfarande bor hemma, så jag kan tänka mig att stressen över att flytta hemifrån kan skjutas på framtiden. Det är mer att just den tanken faktiskt för första gången har blivit aktuell i mitt liv att ens tänka på.
Jag vill verkligen testa på en massa saker men vill dela det med någon, en någon som jag just nu inte känner, men förhoppningsvis i framtiden? Jag vill resa, gå på konserter och upptäcka världen lite! Bara sen jag började universitetet så känner jag att min värld har växt otroligt mycket! Men jag känner mig överväldigad och inte redo för denna redan mycket större värld…
Jag önskar faktiskt bara att jag hade lite mer andrum, för jag hanterar inte stress och mycket nytt så bra så jag känner mig som sagt väldigt överväldigad, men samtidigt suktar jag efter nya upplevelser. Jag fick ingen riktig paus mellan gymansie och universitet. Min nuvarande utbildning är också en rätt så tung sådan så jag känner mig rätt utmattad. Något jag vill undvika såklart.
Det där om att vuxna inte heller vet allt har jag nog hört flera gånger 🙂 Att vuxna är personifieringen av “fake it til you make it”, så det oroar jag mig inte så mycket för, men man har ju fortfarande förväntningar på sig själv..
Aja, tack för en fin kommentar 🙂 Svaret blev väl lite onödigt slarvigt och hoppslängt när jag i jämförelse så omsorgsfullt skrev mitt inlägg – men det är som det är. Tack för svaret <3
<3 Tycker du verkar ovanligt klok, mogen och en jätteintressant person – och så är du dessutom bara 20 år vilket är häpnadsväckande. Tror det kommer gå strålande för dig i livet, ärligt talat! Har kanske inte några direkta råd, men kanske att man oftast inte alls behöver bestämma och göra superavgörande val redan i den åldern, vad jag sett (är 37 år)? Tvärtom tycker jag snarare det visade sig att man fullständigt badar i möjligheter långt upp i åldern. Det var väl något som varken jag eller mina kompisar hade en susning om på den tiden. Den där inre stressen visade sig alltså vara totalt obefogad. Upp till 30 år är man så himla fri, tänker jag. Saknar den tiden! Och det där med att flytta hemifrån, det är inte svårt att laga lite mat och betala en räkning =) Vet inte riktigt varför vissa föräldrar målar upp det som jordens utmaning? Kram!
Tack för din fina komplimang <3 Jag har länge försökt intala mig själv att jag har hela livet framför mig, men det är just den där inneboende känslan av en “deadline” som gör att jag ändå inte helt kan släppa ångesten som kommer med att växa upp… Jag studerar just nu, men är långt ifrån säker om jag ens kommer att vilja avsluta min utbildning. Ovetskapen om vad jag ens vill göra gör mig nästan galen… Men jag måste nog ta det som det kommer. För det mesta löser sig saker av sig själva har jag märkt 🙂
Oj vad jag vill kunna hjälpa – jag har nämligen själv slagit mig själv vid upprepade tillfällen genom livet – men jag har nog inget bra svar. Jag dolde alltid mina blåmärken eller bortförklarade dem. De kompisar jag berättade för tog det inte på allvar. Det är ju ändå ett sort självskadebeteende. Att ni märkt och bryr er, att ni vill ert bästa för er dotter, det är det viktigaste av allt. Ångest kan vara väldigt svårt att hantera och många gånger kanske man inte själv vet varför man känner som man gör – eller varför man slår sig själv – utan det bara blir så.
Prata med er dotter och låt henne berätta vad hon känner. Fråga om hon har någon idé om det finns något som ni som föräldrar kan göra för att få henne att må bättre. Om det finns något som skolan kan göra osv. Mer än så kan jag nog inte säga, jag är ingen specialist och jag har aldrig själv tagit steget att söka hjälp, men jag hoppas att ni och er dotter kan ta er igenom det här och att hon ska må så bra som möjligt igen. Det löser sig ska du se <3
Jag har en nära vän med utmattningssyndrom och har därför inga personliga erfarenheter, men har blivit delad andras. Det är tungt att vara utmattad. Att en natt inte räcker till för att vila bort tröttheten. Att man aldrig orkar ta tag i något på riktigt. Men du måste låta kroppen återhämta sig och ta pauser. Skulle det vara möjligt att ta avstånd från dina barns problem eller är du kanske en viktig pelare för dem att hålla sig fast vid? Oavsett vad verkar du ha en väldigt jobbig situation och jag önskar dig verkligen lite lugn och ro <3 Våga prioritera ditt egna mående och ta hand om dig själv. Om du inte kan prioritera dig själv kan du inte prioritera andra. Du kan ta dig igenom det, jag lovar <3