Hem > Forum > Ångest > Att ha ångest är inte att vara barnslig

Att ha ångest är inte att vara barnslig

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Att få höra att man är barnslig är alltid en smäll. Speciellt när det är folk som står dig nära och som du tycker känner dig väl. Både min syster och min närmsta vän har fallit för det här och det gör ont.

    Enligt min syster så har jag verkligen blivit mogen ju äldre jag blivit (är nu 20 och hon 23) men att mitt enda problem är hur barnslig jag är just med en specifik sak; jag behöver alltid flytta saker vid matbordet så att det inte står på ett ”irriterande ställe”. Jag vrider stekpannor och grytor så att handtagen är riktade bort från mig och flyttar skålar till andra sidan bordet. Om jag inte flyttar det så blir jag bara lätt distraherad eller irriterad och känner mig lätt stressad, så någon allvarlig sak är det egentligen inte, men jag håller ändå på och har gjort det i några år. Detta tycker alltså min syrra är ”barnsligt”, men det känns inte som att hon förstår att jag bara vill undvika stressen som så lätt kan undvikas bara jag flyttar på lite saker.

    Min närmsta kompis kommenterade på min ”barnslighet” bara häromdagen då vi hade ett gemensamt jobb. Jag hade redan från början sagt att jag kunde ta jobbet, men vägrade göra en specifik uppgift för att jag inte vågade gå fram och ta initiativet att fråga gäster om saker. Jag gjorde det tydligt, och hon som betalade mig hade inga problem med det. Väl under jobbets gång så försökte min kompis – som vet att jag tycker att det är väldigt jobbigt att ta initiativet för sociala saker – få mig att gå runt och fylla på dricka. När jag sa nej och att jag inte klarade av det så sa hon bara att jag skulle sluta vara så barnslig. Är det verkligen barnsligt att bara vilja undvika en onödig stress? Jag hade redan förtydligat för hon som anställde oss och det utgjorde inget större problem att jag inte serverade dryck då det inte ens var en så formell tillställning.

    Är jag verkligen barnslig? Det gör ont och känns som en kalldusch när dessa människor som ska känna mig bäst och som jag berättat för otaliga gånger om min ångest, fortfarande inte kan förstå hur det tar emot och hur jag kan bli tårögd och stressad bara vid tanken på att göra sakerna som de tycker är lätta. Syns jag bara som omogen i deras ögon? Allt det här gör mig också bara rädd att jag kanske faktiskt är barnslig. Det kanske är löjligt att jag flyttar på grytor och vägrar servera gästerna. Men det gör det ju inte något lättare.

    <3 Tycker också det låter sårande att få höra, fina du.

    Kanske har systern en benägenhet att kalla saker och ting för ”omognad” så fort hon inte förstår ett beteende som du har? Att det är bekvämt att bara klistra på en epitet istället för att lyssna på djupet och ta in din förklaring kring varför du faktiskt gör på det här sättet? Tänker att egentligen handlar väl det snarare om en oförmåga hos kompisen och systern som inte förstår på djupet ett beteende och där de saknar ett komplexare ordförråd och inlevelseförmåga kring botten av det här? Ta in ångestproblematiken som du beskriver och som visar sig supertydligt i de här två exemplerna. Det kan vara jättesvårt att prata med folk som inte själva har ångest eller psykisk ohälsa har jag upptäckt. Lätt att de tolkar allt möjligt man gör som personlighetsdrag snarare. Det är så orättvist och missvisande, verkligen!

    Värme

    Trådstartaren

    <3 Tycker också det låter sårande att få höra, fina du. Kanske har systern en benägenhet att kalla saker och ting för ”omognad” så fort hon inte förstår ett beteende som du har? Att det är bekvämt att bara klistra på en epitet istället för att lyssna på djupet och ta in din förklaring kring varför du faktiskt gör på det här sättet? Tänker att egentligen handlar väl det snarare om en oförmåga hos kompisen och systern som inte förstår på djupet ett beteende och där de saknar ett komplexare ordförråd och inlevelseförmåga kring botten av det här? Ta in ångestproblematiken som du beskriver och som visar sig supertydligt i de här två exemplerna. Det kan vara jättesvårt att prata med folk som inte själva har ångest eller psykisk ohälsa har jag upptäckt. Lätt att de tolkar allt möjligt man gör som personlighetsdrag snarare. Det är så orättvist och missvisande, verkligen! Värme

    Tack för ditt svar <3

    Nej precis! Ångest är INTE att vara barnslig. Det handlar väl om hur känslig man är som person och man VÄLjER väl inte sin personlighet liksom.

    Nåt som jag har tänkt på är att så många tycker att  t. ex social fobiker ( jag har själv haft GrOv social fobi) är värdelösa.. de tror att man är jättefeg inom allting !!! Fattar inte hur människor tänker alltså.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.