När något odefinierat känns fel

[Olive Rivopy]

Hej igen,

Det är svårt att försöka förklara vad som känns fel när jag bara känner att något är fel. Jag kan bara använda ord som ’som’ och ’typ’ för att försöka ge exempel, men inte förklaringar, till vad jag känner. Jag hittade häromdagen diagnosen DDD, eller depersonalisations- och derealisationssyndrom och det träffade en öm punkt. Men jag blir plötsligt osäker. För visst stämmer vissa beskrivningar in så bra att det känns skrämmande, men andra känns helt irrelevanta. Själv-diagnostiserar jag bara mig själv online igen? Överdriver jag mina känslor och symtom? Men hur ska jag, utan DDD, kunna förklara att jag inte känner mig närvarande? Lite som att jag tittar på mitt liv i bakhuvudet. Att jag har kontrollen, men samtidigt känner mig som att jag mest betraktar det som händer. Som om jag tittade på en film eller läste en bok. Jag kan finna mig i vilken situation som helst, plötsligt slås jag bara av tanken ”jag är här just nu” och det känns bara så konstigt i brist på bättre ord. Om jag känner efter så känns ingenting. Jag kan distrahera mig själv och använder flitigt eskapism majoriteten av dagen, men när jag inte använder eskapism måste jag alltid berätta för mig själv att jag är ’här’ just nu, det här är mitt liv, det är på riktigt, även om jag inte känner något för mig själv eller omgivningen. Sedan kommer det bara i stunder. När jag är distraherad känner jag känslor som alla andra, tror jag, men ibland känner jag mig så känslokall. I stunder då jag är väldigt emotionell så är jag för distraherad för att övertänka, men i andra så känns det bara fel. Jag kan gråta när jag ser ett hemskt klipp med något djur eller krig, men jag kan också sitta helt känslokall och bara titta. Det känns så fel. Det blir värre i perioder då jag oftare måste intala mig själv om min existens. Inte som att jag inte vet om det, men det är konstigt. Jag vet inte. Det är en skum ’känsla’ att inte kunna koppla till sig själv. Man känner sig som en inkräktare i ens egna liv på något sätt. Det kan hända flera gånger om dagen, eller med veckors mellanrum. Men perioderna då det är vanligare så känns det alltid fel. Som att inget kan bli helt rätt. Det känns fysiskt som att något är fel.

Varför jag fastnade för DDD, likt mina andra passerande besattheter, är för att jag söker en förklaring. En förklaring till att något alltid känns fel, trots att allt till synes ser bra ut. Jag lyckas inte själv formulera hur det känns eller vad jag vill ändra. För det är något som inte är konkret. Det är alltid jobbigt när humöret går upp och ner, in och ut. Men det är något annat när det inte känns som att man har ett humör alls. Allting känns ytligt och frånkopplat. För reaktionen och känslorna är ofta där, men mitt medvetande känner ingenting.

[Indigo Vutaqy]

Jag tror inte att det är något fel mer än att du är överbelastad emotionellt och fysiologiskt.

Om du har varit med om trauman eller lider av långvarig stress (stress kan utlösas av så många saker), så är det inte konstigt att du känner dig frånvarande ibland. Din hjärna måste få pausa.

Jag tror det du behöver är att tänka att du respekterar dig själv och dina behov. Behöver du tystnad och lugn för att återhämta dig, tillåt dig själv det! Att vara frånkopplad innebär att du antingen håller på att processa något som du behöver för att sedan kunna fokusera på annat, eller att stress och ångest hindrar dig från att vara helt närvarande.

Mina tips är att verkligen tillåta dig själv att känna som du känner:

Du kan tänka:

“Jag känner mig inte närvarande nu, det är okej. Jag behöver vila.”

Vila kan innebära att faktiskt ta en tupplur, eller att du går ut i naturen och stänger av alla andra intryck, och bara fokuserar på omgivningen.

Jag tror att genom att acceptera dina tankar och känslor, och att faktiskt inse att dessa är övergående- kommer minska din känsla av att något är fel.

Acceptera dig själv, respektera dina egna behov- så kommer dina känslor regleras med tiden så att du inte känner att du är känslokall. Så tror jag.

Kan starkt relatera till detta!

Det jobbiga när man “kommer tillbaka” och tänker att jag är här just nu, det är att jag ofta inte vet hur jag ska agera längre. Som om jag tappar alla funktioner. Det blir blankt.

Speciellt emotionellt! När man zoomar ut så är det som om hjärnan hinner resonera om hur man ska bemöta andra rent generellt för att få ett visst resultat och så agerar man efter det. Lite som en robot…

Att sen bli närvarande på riktigt så känns det som om man inte kan räkna ut vad som kommer hända om man agerar på ett visst sätt och därmed blir jag hellre tyst.

Efter alla år av att försöka se sånt här med mig själv så verkar det vara ett beteende man har för att hålla folk på avstånd. Man är ordentligt undvikande. Och det kan ju bero på mycket. Antingen uppväxt eller andra trauman som satt sig i benmärgen typ.

Hur man jobbar på det har jag ingen aning om. Men att bara medveten om det är ju ett ganska stort steg. Antar att man behöver träna på att befinna sig i ett närvarande läge?

[Olive Rivopy]

Tack för era svar, och även om jag känner igen mig i det ni skriver så var det inte riktigt det jag menade när jag startade den här tråden. Utan jag menar verkligen känslan av att livet inte känns verkligt. Lite som om man vore i en dröm, och jag måste därför berätta för mig själv att jag finns på riktigt. Det som händer är på riktigt, även om det inte känns så. Men sen är jag som alla andra lite disträ ibland och kan i dessa stunder dra nytta av att gå undan och ha lite egentid. Men det är en helt annan känsla…

Men som sagt; tack för att ni ändå svarade. Det betyder mycket <3