Att fylla 20 år

[Olive Rivopy]

Det är en stor siffra säger mitt huvud, min samvaro och mitt samhälle. Det är både en början och ett slut. Vi rör oss inte längre mot nästa kapitel av en bok; utan mot uppföljaren. Barndomen är över och det finns inget ’göra om’. Blickandes tillbaka kan man ställe sig själv den stora frågan: gjorde jag mitt bästa? La jag ner tillräckligt mycket tid på skolarbete? Har jag hittat vänliga och utmanande vänner? Har jag stått upp för det jag tror på? Har jag lärt känna mig själv? Provat på livet? Vet jag vem jag är?

Nej.

Som tolvåring var jag exalterad. Jag skulle bli tonåring. I ett svep kom intåget i puberteten, byte av skola och byte av liv. Men saker blir inte riktigt som i spelfilmer, i alla fall inte i mitt liv. Jag spenderade flera år i ett slags mellanläge av sorg och lycka typiskt definierat som ’tonåring’ och jag har spenderat år kämpandes ut från det fängelset. Det har varit väldigt formativa år med nya insikter och ny information näst varje dag och är den tiden nu över? ”That’s it?” är det enda jag kan tänka mig. I alla mina romantiserande tankar om tonåringar så är jag en fullständig besvikelse av en snart tjugoåring. Det finns nämligen så mycket som jag aldrig kom att göra. Vad hände med första konserten eller utlandsresan? Första fyllan eller första kyssen? Första kärleken? Har jag verkligen levt mitt liv? Jag är besviken på mig själv på något oförklarligt sätt. Det finns såklart ingen mall över hur ens liv som tonåring ska se ut, men varför behövde just mitt liv se ut så här? Så ska mitt liv fortsätta bort från denna diffusa period.

Den skinande, gnistrande, blommande tonåringen är ett minne blott. Nu är det dags att faktiskt vara vuxen. Vid artonårsdagen må man juridiskt vara vuxen, men för det mesta har man en tidsfrist på två år tills tjugoårsdagen innan samhället i stort ser en som en riktig vuxen. Mer förväntningar ställs på en. Om man inte har ett tydligt mål dagen man fyller tjugo så verkar folk se ner på en. De flesta har trots allt ett yrke eller en pågående utbildning vid det laget. Om du inte har någon aning om vad du vill göra så kan man inte längre skjuta det på framtiden. Ångesten över ’vad man ska bli’ som alltid skjutits upp till senare har nu sin deadline. Man kan såklart ångra sig senare, men det är inte det viktiga. Utan ett mål är du nu arbetslös, en mycket hårdare verklighet än ett barn som saknar skolmotivation.

Att vara tjugo är fortfarande väldigt ungt, men det är en svår verklighet att byta tiotal. Förväntas jag flytta hemifrån snart? Ta hand om allt själv? Borde jag skaffa ett jobb under studierna eller är det okej att bara bo kvar hemma utan bekymmer ett tag till? Kan jag ta vara på den lyxen i all evighet?

Det är såklart inte något jag kan göra, men jag vill bara ta en sak åt gången. Jag vill inte att alla förväntningar ställs om över en natt. Allting går ner i sådana basala detaljer som gör att jag inser hur mycket jobb det ligger bakom att vara vuxen. Jag är inte redo. Kasta inte ut mig på öppna havet, utan låt mig skvalpa runt i den säkra viken ett tag till. Jag har inte hunnit ta körkort, jag kan inte tvätta annat än lakan, jag är dålig på att hushålla och växter dör i mina händer. Jag kan inte ta hand om mig själv. Jag är nöjd bara jag handlat lite mat på hemvägen eller har dammsugit något annat än mitt eget rum. Hur kan någon förvänta sig att jag är ansvarig nog för någonting?

Dilemmat. Varför behandlar alla mig fortfarande som ett barn? Varför pratar folk ner på mig och behandlar mig som att jag inte kan förstå? Även motsatsen; varför förväntar sig folk att jag ska förstå saker som aldrig förklarats för mig för att jag var ’för ung’? Varför ger inte mina föräldrar mig mer ansvar? Varför ger de mig ansvar? Är jag inte redo för det här? Är jag verkligen redo för det här?

Alla frågor som plågat mig genom tonåren tycks sakta besvaras och livet känns ljusare, men nya tyngre frågor ersätter snabbt de gamla och tynger ner mig ytterligare. Jag förstod inte att det skulle vara så tungt att fylla tjugo. Jag har inte sett tillräckligt mycket spelfilm för att romantisera det på samma sätt som jag gjorde tonåren. Men jag vet att tjugoårsåldern består av en blandning studenter, föräldrar, äventyrare, festare och ja, vad mer? Vem kommer jag bli? Vem är jag? Kommer jag kunna besvara det bättre när jag fyller 30? Den siffran skrämmer mig för mycket.

Jag är inte redo, men jag har aldrig varit mer redo.

Prova flytta till en ny stad eller ett nytt land?

Du skulle nog utvecklas som människa kan jag säga.

 

<3 Tycker du verkar ovanligt klok, mogen och en jätteintressant person – och så är du dessutom bara 20 år vilket är häpnadsväckande. Tror det kommer gå strålande för dig i livet, ärligt talat!

Har kanske inte några direkta råd, men kanske att man oftast inte alls behöver bestämma och göra superavgörande val redan i den åldern, vad jag sett (är 37 år)? Tvärtom tycker jag snarare det visade sig att man fullständigt badar i möjligheter långt upp i åldern. Det var väl något som varken jag eller mina kompisar hade en susning om på den tiden. Den där inre stressen visade sig alltså vara totalt obefogad. Upp till 30 år är man så himla fri, tänker jag. Saknar den tiden! Och det där med att flytta hemifrån, det är inte svårt att laga lite mat och betala en räkning =) Vet inte riktigt varför vissa föräldrar målar upp det som jordens utmaning?

Kram!

[Azure Lolado]

Kära 20åring,

Vilka krav du ställer på dig själv. Allt du bestämt att du ska veta, klara, göra och vara redo för i vissa åldersspann. Jag kan förstå känslan, men numera vet jag också hur orimlig den är.

Du behöver inte kunna allt nu. Tänk på uttrycket “du kan inte äta en hel elefant på en gång, men du kan börja med snabeln”. Ja, det där var en lite äcklig liknelse, men du förstår säkert. Ta EN sak i taget.

1. Gör något av det där du inte gjort, men bara om du vill det. Man måste inte gilla att gå på konsert bara för man är ung.

2. Ta ett snack med dina föräldrar. Säg att du vill lära dig att ta mer ansvar och sköta ett hushåll, men att du behöver lite hjälp och behöver ta det stegvis. Att vara vuxen betyder att man tar ansvar för atr be om hjälp, inte att man kan allt. Be någon hjälpa dig med att förstå det där med tvätten och hur ofta och mycket man behöver vattna. Tro mig, ingen kan det där automatiskt.

3. Gör upp en liten plan med dina föräldrar. Är det ok om jag bor hemma tills jag är 25 om jag tar ansvar för… i hushållet och ser till att jobba med något okvalificerat medans jag känner efter lite till om jag vill investera i en utbildning?

4. Och så andas! Det är inte så att vuxna har stenkoll på allt, vet precis vad de vill och alltid gör rätt. Det handlar mer om att se till att lösa saker efterhand, ta reda på, ställa frågor, be om hjälp, lära sig, göra saker fast det inte är skitkul eller något stort livsmål, lära sig att kavla upp ärmarna, men också att lära känna sig själv, hur man fungerar, vad man behöver och ge sig tid för återhämtning. Det är sånt vi vuxna jobbar med hela tiden, man blir aldrig klar.

Du kommer fixa vuxenlivet!

Mvh en 42åring

[Olive Rivopy]

Red Simyna skrev:

<3 Tycker du verkar ovanligt klok, mogen och en jätteintressant person – och så är du dessutom bara 20 år vilket är häpnadsväckande. Tror det kommer gå strålande för dig i livet, ärligt talat! Har kanske inte några direkta råd, men kanske att man oftast inte alls behöver bestämma och göra superavgörande val redan i den åldern, vad jag sett (är 37 år)? Tvärtom tycker jag snarare det visade sig att man fullständigt badar i möjligheter långt upp i åldern. Det var väl något som varken jag eller mina kompisar hade en susning om på den tiden. Den där inre stressen visade sig alltså vara totalt obefogad. Upp till 30 år är man så himla fri, tänker jag. Saknar den tiden! Och det där med att flytta hemifrån, det är inte svårt att laga lite mat och betala en räkning =) Vet inte riktigt varför vissa föräldrar målar upp det som jordens utmaning? Kram!

Tack för din fina komplimang <3 Jag har länge försökt intala mig själv att jag har hela livet framför mig, men det är just den där inneboende känslan av en “deadline” som gör att jag ändå inte helt kan släppa ångesten som kommer med att växa upp… Jag studerar just nu, men är långt ifrån säker om jag ens kommer att vilja avsluta min utbildning. Ovetskapen om vad jag ens vill göra gör mig nästan galen… Men jag måste nog ta det som det kommer. För det mesta löser sig saker av sig själva har jag märkt 🙂

[Olive Rivopy]

Azure Lolado skrev:

Kära 20åring, Vilka krav du ställer på dig själv. Allt du bestämt att du ska veta, klara, göra och vara redo för i vissa åldersspann. Jag kan förstå känslan, men numera vet jag också hur orimlig den är. Du behöver inte kunna allt nu. Tänk på uttrycket ”du kan inte äta en hel elefant på en gång, men du kan börja med snabeln”. Ja, det där var en lite äcklig liknelse, men du förstår säkert. Ta EN sak i taget. 1. Gör något av det där du inte gjort, men bara om du vill det. Man måste inte gilla att gå på konsert bara för man är ung. 2. Ta ett snack med dina föräldrar. Säg att du vill lära dig att ta mer ansvar och sköta ett hushåll, men att du behöver lite hjälp och behöver ta det stegvis. Att vara vuxen betyder att man tar ansvar för atr be om hjälp, inte att man kan allt. Be någon hjälpa dig med att förstå det där med tvätten och hur ofta och mycket man behöver vattna. Tro mig, ingen kan det där automatiskt. 3. Gör upp en liten plan med dina föräldrar. Är det ok om jag bor hemma tills jag är 25 om jag tar ansvar för… i hushållet och ser till att jobba med något okvalificerat medans jag känner efter lite till om jag vill investera i en utbildning? 4. Och så andas! Det är inte så att vuxna har stenkoll på allt, vet precis vad de vill och alltid gör rätt. Det handlar mer om att se till att lösa saker efterhand, ta reda på, ställa frågor, be om hjälp, lära sig, göra saker fast det inte är skitkul eller något stort livsmål, lära sig att kavla upp ärmarna, men också att lära känna sig själv, hur man fungerar, vad man behöver och ge sig tid för återhämtning. Det är sånt vi vuxna jobbar med hela tiden, man blir aldrig klar. Du kommer fixa vuxenlivet! Mvh en 42åring

Tack för ditt fina svar! Jag vet inte riktigt vad jag vill i nuläget… jag har en äldre syster som – precis som jag – studerar och fortfarande bor hemma, så jag kan tänka mig att stressen över att flytta hemifrån kan skjutas på framtiden. Det är mer att just den tanken faktiskt för första gången har blivit aktuell i mitt liv att ens tänka på.

Jag vill verkligen testa på en massa saker men vill dela det med någon, en någon som jag just nu inte känner, men förhoppningsvis i framtiden? Jag vill resa, gå på konserter och upptäcka världen lite! Bara sen jag började universitetet så känner jag att min värld har växt otroligt mycket! Men jag känner mig överväldigad och inte redo för denna redan mycket större värld…

Jag önskar faktiskt bara att jag hade lite mer andrum, för jag hanterar inte stress och mycket nytt så bra så jag känner mig som sagt väldigt överväldigad, men samtidigt suktar jag efter nya upplevelser. Jag fick ingen riktig paus mellan gymansie och universitet. Min nuvarande utbildning är också en rätt så tung sådan så jag känner mig rätt utmattad. Något jag vill undvika såklart.

Det där om att vuxna inte heller vet allt har jag nog hört flera gånger 🙂 Att vuxna är personifieringen av “fake it til you make it”, så det oroar jag mig inte så mycket för, men man har ju fortfarande förväntningar på sig själv..

Aja, tack för en fin kommentar 🙂 Svaret blev väl lite onödigt slarvigt och hoppslängt när jag i jämförelse så omsorgsfullt skrev mitt inlägg – men det är som det är. Tack för svaret <3

[Olive Rivopy]

Anonym skrev:

Prova flytta till en ny stad eller ett nytt land? Du skulle nog utvecklas som människa kan jag säga.

Det där är något som jag faktiskt vill göra. Jag har läst på en massa om utbytesår och utbytesterminer och om hur det går till osv. så det känns väldigt aktuellt för mig faktiskt. Tyvärr går jag dock en kandidat där jag inte har möjlighet till utbytesstudier, så jag skulle behöva läsa en master också vilket är längre än jag tänkt till… att jobba utomlands har jag nog inte haft ett lika stort intresse för, jag vill dock gärna resa lite varstans jorden runt och gärna vara lite utanför de typiska turistorterna, men det är nog mer avlägsna drömmar än en möjlig verklighet skulle jag säga 🙂