Hem > Forum > Depression > Varför känns det såhär

Varför känns det såhär

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Jag mår så jävla dåligt

    men så har jag fyra barn och en man. Ett bra jobb, fint hus och ja vi har det bra..

    Men jag är inte bra. Ful och äcklig.. det klassiska.  Dålig mamma dålig fru dålig på det mesta säkert.. och usch vad jag tänker på vad andra måste tycka då.. om mig. Så många gånger under året så känner jag en längtan efter att inte leva mer. Hade varit så skönt att få slippa allt. Tänker på flera sätt . Men att få det se ut som en olycka mest så att inte folk ska prata. För barnen skull. Fast att det inte är ett bra alternativt. Jag  vet det, att det är synd om barnen då. Att det är själviskt men jag menar inte det så. Jag orkar bara inte mer  . Är aldrig glad längre och skulle det hända så blir jag nästan för energisk och efteråt så tömd på energi så att jag aldrig kan sova ikapp det känns det som. Konstant trött. Sover dåligt. Ingen aptit. Hatar mig själv. Stackars mina barn. Försöker verkligen men jag har inget tålamod längre. Orkar inte höra bråk och skrik och gap och mammammamamamamamam! Blir galen!
    sen kan det gå en stund av tystnad, eller som idag. Grät mig igenom frukosen , lunchrast och fikan, kommer hem och känner mig nästan apatisk. Men vet att jag måste vara mamma, min man jobbar kväll. Vi har inte tid eller råd att vara hemma. Behöver honom här . Men för länge sedan, nu känns allt för sent. Alla. ALLA kommer få det bättre utan mig. Jag är så jävla ful, önskar så att jag hade haft en miljon så hade jag fixat hela mig. 31 år och fött fyra barn. Fantastiska barn. Är så stolt över de och de är så uppfostrade och duktiga och omtänksamma och vackra. Kan inte göra så här mot de. Är ingen bra mamma för jag orkar inte mer.
    sen går det en stund och nu känner jag mig så otroligt tramsig över mina känslor, gör jag det för uppmärksamhet? Har jag blivit psykopat? Är jag helt dum i huvudet som kan ha så hemska tankar för just nu känner jag ingenting. Bara trött och tom. Så tom så att det gör ont. Som en hunger i min bröstkorg.
    hjälp mig-känns så kladdigt, ett fult och töntigt uttryck för ingen lyssnar ändå. Ingen vill eller har tid att förstå. Ryck upp dig idiot och var lycklig,,, varför är jag aldrig nöjd . Varför kan jag inte bara vara nöjd och glad

    Vill inte leva såhär .. inte leva alls mer

    Jag skickar dig varma kramar.

    Livet är tufft. Jag tycker att det är tråkigt hur du klankar ner på dig själv, både på utsidan och insidan låter det som.  Det låter som att du behöver egentid, men att du inte har tid för det. Vet din man om hur du känner? Om du känner att du vill och kan så tycker jag verkligen att du ska prata med honom så att ni kanske kan ändra lite i hur ni hanterar saker. Kanske kan han ha hand om barnen så att du kan få lite egentid någon udda dag i månaden?

    Vad det låter som så tycker jag också att du verkligen ska överväga professionell hjälp. Du förtjänar att vara lycklig och må bra! Du har fyra barn som älskar dig, och jag kan lova dig att du visst inte är en dålig mamma eller dålig på allt det du tror. Du är säkert mer än tillräcklig. Du är fantastisk som är där du är just nu. Uppskatta dig själv. Din kropp har skapat 4 barn, älska den också lika mycket som du älskar dina barn. Du har uppfostrat allihopa till vad som låter som fantastiska människor. Du har gjort det. Det är säkert flera som skulle sakna dig otroligt om du skulle försvinna. Tro inte att ingen uppskattar dig, nästa gång du leker med dina barn så tänk bara på att det faktiskt är DINA barn. Du älskar dem, de älskar dig. Det i sig förtjänar så mycket uppmärksamhet.

    Jag hoppas att du talar med din man, eller vänner eller annan familj. Jag hoppas att du söker professionell hjälp så att du slipper må dåligt. För mig låter det bara som att du har kämpat på för länge utan att någon har märkt, så du behöver berätta för dem. Jag hoppas att du ska må bättre <3

    <3 Det du beskriver låter i mina öron som otillräcklighet? Alltså en djup känsla av att inte räcka till – varken utseendemässigt eller som kvinna/mamma/människa, typ? En annan känsla jag också får är detta med utmattning och att vara på bristningsgränsen, tröttheten i att försöka vara allt det här – alltså leva upp till förväntningar, direkta och indirekta. Förmodligen är du också din absolut strängaste röst i detta, fina du.

    På riktigt också, vem kan ens vara snygg när man har fyra barn? Varje gång jag umgås med mina syskonbarn ser jag ut som ett nedgånget spöke eftersom man ju inte ens hinner med att klä sig ordentligt, sminka sig eller duscha. Plus sömnbristen som inte är nådig. Det är hemskt.

    Min syster har tre barn (med diagnoser också, vad det verkar) åker iväg ibland från familjen för att bara sova och återhämta sig. Det märkliga är ju också att män generellt verkar ofta ha väldigt mycket hobbies vid sidan av familjelivet. Vet inte om din partner är likadan. Sedan är det väl också som semester att vara på arbetet i jämförelse med att vara hemma, många gånger?

    Jag önskar dig djup vila.

    Trådstartaren

    Så tacksam för svar. Tack! Jag är så ensam i detta och gråter mest jämt. Jag har pratat med min man så länge om detta men får alltid samma svar; ”sök hjälp för fan! Ring vårdcentralen om du verkligen mår så dåligt.  ” och det smärtar mig så mycket. Känner mig så dålig. Ibland känns det som att jag hitta på dessa känslor. Skäms så… men vem vill må såhär frivilligt? Jag är så trött nu. Konstigt nog håller jag precis ihop så att jag klarar allt basalt och att sköta mitt jobb, även fast folk mer och mer runt omkring mig märker att jag stängt av och är osocial. Varför vill jag mig illa… vill mest av allt hoppa framför ett tåg . Snabbt och lätt. Och går ett på baksidan av vår trädgård, men stackars chaufför..

    det ni skriver hade jag absolut kunnat skriva till någon annan i min sits och funnits där som stöd och lyssnat. Men jag själv kan inte ta åt mig det. Förtjänar inte det. Mina barn. Äskade barn som är så fina och goa!
    Önskar så att min man vill förstå . Men nu ikväll skrev han ( han jobbar kväll) att han inte heller orkar mer.,att jag får fan skärpa mig, vad håller du på med ? Skrev han.. han sa att barnen iallafall behöver en mamma…

    han kan få huset och allt. Barnen får det bättre sen, när allt läkt. Han slipper höra mitt gnäll och jag får slippa känna mer. Ska bli så skönt

    Trådstartaren

    Mest av allt vill jag bara att han finns där och lyssnar. Inte dömmer utan lyssnar. Att vi ska fixa det här tillsammans. Men han har inte tid och inte ork och vill nog inte. Jag gör vad som helst för de jag älskar. Han gör säkert vad som helst för våra barn, men inte för mig. Jag har gått på tabletter gått hos terapeut men det faller alltid tillbaka. Bägaren fylls snabbt på . Rinner över, sprickan är så djup att det tömd för fort för att hinna fylla på igen. Vill ha en ny bägare eller ingen alls

    <3 Fina du, tycker det låter helt hemskt och kanske en super tydlig orsak också till varför du mår som du mår – när din man inte vill finnas där för dig emotionellt? Okänsligt också att föreslå vårdcentralen. Oftare tror jag människor generellt skulle behöva få en kram – till att börja med. Herregud vad det kan räcka eller hjälpa långt. Liksom krama mig bara. Ord kan vara så överflödiga.

    Tänker litegrann också att när man har en partner eller anhöriga som inte finns där som stöd så är det så lätt att man börjar hitta fel på sig själv – att man skulle vara otillräcklig. Det är som att bekräftelsen som utelämnas ses som tecken på att man skulle göra något fel – vara fel. Men grejen är ju att om du hade haft en man som brydde sig så hade det här gjort er som par – starkare. För det är så det funkar – vid kriser eller psykisk smärta som man delar med andra, då växer man och förstår varandra bättre. Detta missar han.

    Orkar du säga hur länge du känt såhär? <3

    Trådstartaren

    till och från i 4 år. Nu väldigt ofta och oftare under ett år. I helgen tog det stopp och jag kände hur kroppen gick av. Inte ens som mina panikattacker utan kroppen stängde av sig, mitt inne på Ullared. Har gråtit sedan dess men idag när jag vaknade känner jag mig obehagligt lugn.  Kanske för att ni lyssnar och svarar eller för att .. äsch jag vet inte varför . Kanske har blivit psykiskt sjuk på riktigt nu

    Trådstartaren

    Kan tillägga att vi varit ett par sedan 16 år tillbaka

    <3 Oj, 16 år är verkligen en lång tid! Tror du kroppen stängdes av som i en form av självförsvar? Tänker ibland att panikångestattacker brukar handla om att man stänger inne känslor och som då mynnar ut i stark ångest. Medan när kroppen stänger ner sig och man gråter är det mer att man har mindre försvar uppe? Så har jag tolkat det när det hänt mig. Alltså snarare som ett friskhetstecken än motsatsen.

    Hur har den här dagen varit för dig? <3

    Hej…

     

    Jag läste ditt inlägg och känner igen mig. Har några liknande punkter i livet. Dock ”bara” två barn, men en ointresserad make som ger mig tystnad istället för stöttning. Han låter mig göra grovjobbet sen säger han saker som han typ lärt sig av mig.

    Klarar mig bättre själv än att ledsaga honom att stötta mig när jag är svag.

    Vill du prata av dig så finns jag här, dock rätt trött och stum i huvudet just nu på grund av stark ångest och nedstämdhet.

    Men om jag kan ge dig bara lite styrka att orka en dag, en vecka till, för barnen och DIN egen skull så är det värt det .

    Vi kanske kan hitta sätt  tillsammans, att ta oss vidare. Mänsklig gemenskap kan betyda mycket. Även om man önskar det kom mer av den varan i ens egna hem..

    Det är enormt slitsamt att uppfostra barn, så ta inte lätt på den ansträngning det varit för sig de senaste 4 åren.

     

     

    Med varma kramar från en medmänniska.. <3

    Trådstartaren

    Red simyna

    jo dagarna är som de är. Jag går framåt. Men jag är helt slut inklipp och knopp. Känner att väggen är så nära nu. Men jag har inte tid att stanna. En nära vän till mig som jag även arbetar med ippmärksammade att jag inte mår så bra. Så berättade en liten del för honom och sen knäckte han koden. Kändes skönt att bli blottad för någon verklig.. ni här inne har gett mig så mycket. Stöd och kraft. Ni ska ha tack från botten av mitt hjärta. Nu hoppas jag bara att jag ska ha ork att ta tag k det här för min skull. För barnens skull

    Trådstartaren

    Yellow  dagiqu

    hej!
    Tack för att du ändå tog dig tid att svara. Ja det kanske var meningen att du skulle göra det. Vi kanske kan stötta varandra i det här. Få kräka av oss. Kanske kan nå det positiva, som ändå känns så långt borta. Varför bryter man ner sig själv såhär… som du som ändå på något sett tillåter din man att det ska vara så. Varför är man så dum mot sig själv, jo för att det är så svårt att bryta något. Särskilt något invant. Och sen när kraften är slut så orkar man kininet och då vet jag knappt om det går att ta sig hur.. vet du? Men. Hur mår du? Du får gärna berätta mer för mig och jag ska absolut lyssna ,

    och tack igen <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.