Hem > Forum > Relationer > Folk beter sig annorlunda mot mig

Folk beter sig annorlunda mot mig

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag har, så länge jag kan minnas, blivit antingen utfryst eller mobbad. Jag har aldrig riktigt förstått vad det berott på. När jag försökt analysera varför så kan jag förstå att folk inte velat störa tidigare, eftersom jag var blyg och inte själv tog så mycket initiativ. Men sedan lärde jag mig med stigande ålder att börja prata med folk och numera är inte ovanligt att det är jag som är den drivande. Exempelvis är det jag som hör av mig när det gått lång tid sedan jag och en bekant hördes och det är jag som kommer med idéer för att få en mer levande relation, de få gånger jag haft chans till en sådan. Jag lyssnar på andra när tillfälle ges. Hjälper till. Men jag möter sällan gensvar. Jag har verkligen försökt men får alltid en känsla av att jag är ”fel”. Det känns som jag alltid måste ställa in mig hos andra, jag får aldrig vara mig själv och ändå bli accepterad.

    Jag ser många runt omkring mig som är udda på olika sätt, men de har hittat sina ”själsfränder” som förstår dem och de kan prata om vad de vill, skratta och ha roligt, diskutera livets allvar eller vad som helst. Det verkar inte som det spelar någon roll. Folk pratar jämt med någon, telefonerna ringer i ett. Vad har de som inte jag har? Precis samma sak såg jag i skolan, även där var det flera udda typer som andra var intresserade av trots deras egenheter. Det värsta var att de kunde vara konstiga på ett mindre tilltalande sätt och rent av elaka. Men ändå  hade de kompisar.

    Jag pratade av en händelse med några som bor i samma område men som bara bott här i några år. Då märkte jag att de hade stenkoll på folk i området och nämnde deras namn och detaljer kring deras förehavanden. Jag har bott här i mer än halva mitt liv men det är ingen som presenterat sig för mig. Det är väl inget man gör i tätbebyggelse? Jag vet följaktligen inte vad folk heter. Det kändes helt bisarrt, visste de mitt namn också fast de är nya här? Utan att jag pratat med dem? Jag har ingen aning. Men blev chockerad av all information de hade som gått mig helt förbi.

    Jag kan prata och hälsa på folk jag sett några gånger förut, men jag rotar inte i deras liv eller håller reda på var de befinner sig i sina liv. Sådant anser jag man bara gör med sina vänner.

    Någon som varit i samma situation?

    <3 Vet inte om det här stämmer i din situation men min erfarenhet är att man oftast själv måste driva på för att andra ska liksom få upp ögonen för en? Exempelvis själv presentera sig i området för andra. Småprata. Visa att man existerar och är bra att ha å göra med. Vill bidra.

    Tänker att det kanske är lite typiskt svenskt också att folk inte vill ha nära kontakt med sina grannar osv, folk är lite avvaktande (kanske inte de där du beskrev men kanske i övrigt)? Så kanske handlar det om att tidigt ta social kontakt och upptäcka där också att många är ganska stelbenta i sociala situationer och man måste typ själv skapa rörelsen?

    Själv lägger jag ingen större vikt vid ifall man ska bli vänner för livet eller är själsfränder utan jag tänker att det är trevligt bara att snacka med folk. Det behöver inte betyda mer än så. Efter man pratat en första och andra gång brukar folk också bli mer avslappnade och veta vad man är för figur. När jag inte pratat så mycket själv kan jag också bli utstött. De förstår inte alls vem jag är och det skapas fördomar. Brukar förlora på det. Man kan lätt få rollen som den som ”inte är så social”. Tror på att försöka skapa motsatsen av att ”hon som är så öppen och vänlig”.

    Trådstartaren

    Ja du har säkert rätt att man själv måste presentera sig, men är det inte märkligt att absolut ingen presenterat sig för mig? Alla här verkar känna till detaljer om folk, även personer som håller sig på sin kant. Och det under väldigt kort tid. En av dem jag skrev om i inlägget har jag hälsat på flera gånger  men hen går liksom undan och verkar allmänt osocial. Men sedan blev jag så förvånad när jag såg att hen pratade med andra grannar om allt möjligt. Och så brukar det alltid vara, var jag än befinner mig. Jag brukar prata med folk så det problemet har jag inte. Men de ger mig inget gensvar. Detta gäller även folk jag varit bekant med  tidigare, om inte jag hör av mig kommer de inte heller höra av sig. Det ligger alltid hos mig. Det mår jag väldigt dåligt av, att jag inte är viktigt för någon. Inte ens den familjemedlem jag hade närmast kontakt med hör någonsin av sig till mig. För mig skulle det betyda jättemycket om någon  från ”förr” hörde av sig. Bara för att uppleva att jag inte alltid måste vara den som söker upp folk.

    Vad bra att du trivs med att bara snacka och att du uppfattas som öppen och vänlig. Är du alltid den som tar initiativ eller kommer folk fram till dig med? Jag kan  bryta pinsamma tystnader och startar upp en diskussioner. Mitt ex blev alltid förvånad över hur bra jag var på att hålla igång ett samtal med folk jag aldrig träffat tidigare. Jag är flexibel på det sättet. Jag vill inte bli vän med alla jag pratar med. Verkligen inte. Jag var mer nyfiken på varför folk inte går fram till mig men till andra. Och varför jag får veta allt sist. Som det alltid varit i allt från skolan till arbetsplatser eller där jag bor.

    Att jag har en önskan om att ha en nära person där vi är på samma våglängd är en annan fråga. Jag vet att många andra människor har en eller ett par sådana i sina liv. Det är ett behov jag haft längtat efter hela livet. Jag är introvert och att ha en intim och förtrolig kontakt ger mig oerhört mycket och kan till och med läka mig från ångest och depression. Jag känner i hela min varelse att det är den pusselbiten som saknas. Jag vet att många inte alls har det behovet, men för mig är det essentiellt. När jag närmar mig en sådan relation rycks den alltid ifrån mig på olika sätt och så har det alltid varit.

    Hej. Jag känner igen mig jätte mycket i det du berättar. Kan det vara så att det vi är med om inte egentligen är unikt för just oss. Men eftersom vi redan känner oss ensamma och mår dåligt så blir det större för oss när vi inte får det gensvar vi önskar?

    men jag rotar inte i deras liv eller håller reda på var de befinner sig i sina liv. Sådant anser jag man bara gör med sina vänner.

    Kan det vara någonting sånt att det du känner är privat, man talar bara med sina kompisar om, är sådant som andra talar mer öppet om?

    Tycker folk verkar älska när man bjuder på privata detaljer om sitt liv och kanske att det också skapar någon form av förtroende? För att närma mig människor brukar jag försöka vara så öppen jag bara orkar och kan? Gärna också att visa på självdistans eller sådant som är mindre smickrande. Nu tänker jag kanske inte alls så medvetet på det här övh men jag har tidigare haft problem med att vara ganska sluten och tycker numera att det här varit nyckeln för att komma runt det.

    Det är väl lite också som att när någon delar något sårbart, typ dennes barn är allvarligt sjukt, så kan man känna att man vill svara på det och dela något precis lika sårbart, bara för att befinna sig på samma nivå, liksom. Jag gillar absolut inte heller kallprat, det ska gudarna veta, men ibland måste man kasta sig in i det i ett första steg tror jag för att komma till nästa nivå (om man nu vill det)?

    Vad vill du har för relation till de här personerna i området – om du vill säga? <3

    När folk inte kommer fram till mig så går jag oftast fram till den. Tar kommandot. Speciellt på arbetsplatser. Tänker oftast att pratar man i början så brukar man bli lämnad i fred sedan – om man helst önskar det. I regel tycker jag inte folk springer efter mig för att höra vem jag är. Absolut inte. De som är dryga och agerar knepigt och svårt när man försöker pratar med dem vid en första kontakt, sållar jag bort, tänker är för problematiska och tycker litegrann de sumpade sin chans till en trevlig kontakt.

    Har du testat att vara lite sval emot den där, vad det låter snorkfröken, som är så himla asocial när just du är i närheten men inte annars?

    Trådstartaren

    Hej. Jag känner igen mig jätte mycket i det du berättar. Kan det vara så att det vi är med om inte egentligen är unikt för just oss. Men eftersom vi redan känner oss ensamma och mår dåligt så blir det större för oss när vi inte får det gensvar vi önskar?

    Ja du har en poäng. Det blir inte lika känsligt om man redan har trygga relationer i sitt liv.

    Trådstartaren

    Kan det vara någonting sånt att det du känner är privat, man talar bara med sina kompisar om, är sådant som andra talar mer öppet om? Tycker folk verkar älska när man bjuder på privata detaljer om sitt liv och kanske att det också skapar någon form av förtroende? För att närma mig människor brukar jag försöka vara så öppen jag bara orkar och kan? Gärna också att visa på självdistans eller sådant som är mindre smickrande. Nu tänker jag kanske inte alls så medvetet på det här övh men jag har tidigare haft problem med att vara ganska sluten och tycker numera att det här varit nyckeln för att komma runt det. Det är väl lite också som att när någon delar något sårbart, typ dennes barn är allvarligt sjukt, så kan man känna att man vill svara på det och dela något precis lika sårbart, bara för att befinna sig på samma nivå, liksom. Jag gillar absolut inte heller kallprat, det ska gudarna veta, men ibland måste man kasta sig in i det i ett första steg tror jag för att komma till nästa nivå (om man nu vill det)? Vad vill du har för relation till de här personerna i området – om du vill säga? <3 När folk inte kommer fram till mig så går jag oftast fram till den. Tar kommandot. Speciellt på arbetsplatser. Tänker oftast att pratar man i början så brukar man bli lämnad i fred sedan – om man helst önskar det. I regel tycker jag inte folk springer efter mig för att höra vem jag är. Absolut inte. De som är dryga och agerar knepigt och svårt när man försöker pratar med dem vid en första kontakt, sållar jag bort, tänker är för problematiska och tycker litegrann de sumpade sin chans till en trevlig kontakt. Har du testat att vara lite sval emot den där, vad det låter snorkfröken, som är så himla asocial när just du är i närheten men inte annars?

    Det beror på vad man menar med privat. Jag är ingen stel person iallafall och det lutar mer åt att jag berättar för mycket än för lite om mig själv. Jag skojar ibland och har även självdistans när det inte gäller så känsliga saker. Drt är olika. De flesta andra är inte så personliga utan pratar mest om ytliga saker.

    Jag vill inte ha någon direkt relation med folk i området men jag vill heller inte bli utesluten när det gäller saker som är bra att veta. Har hänt en del skumt och obehagligt som jag inte fått nys om men som de andra vetat om länge. Det är ingen som sagt något om det ens när jag frågat.

    Jag har varit neutral mot snorkfröken och även pratat, men det gör ingen skillnad.

    Ja, jag har också märkt att man liksom måste kasta sig in,så det är väl lite det har jag gjort då och då. Men också viktigt att läsa av folk för det finns de som kan bli obehagliga, lämna ut saker till andra som sedan förvrängs och vänds emot en. Var med om det i början, för många år sedan.

     

    <3 Ja, det kanske också blir snarare skuldbeläggande när jag skriver som jag skriver, ser jag nu? Liksom ungefär hur du ska försöka andra sätt för att inte bli utfryst eller mobbad. Jag ber om ursäkt för det. Det är ju fel ände också att försöka hitta något hos en själv om varför man råkar illa ut. Man vill väl bara att det ska upphöra och inte hända fler gånger, därav desperationen kanske att börja göra annorlunda? Så har jag känt iallafall.

    Jag har, så länge jag kan minnas, blivit antingen utfryst eller mobbad. Jag har aldrig riktigt förstått vad det berott på. När jag försökt analysera varför så kan jag förstå att folk inte velat störa tidigare, eftersom jag var blyg och inte själv tog så mycket initiativ. Men sedan lärde jag mig med stigande ålder att börja prata med folk och numera är inte ovanligt att det är jag som är den drivande. Exempelvis är det jag som hör av mig när det gått lång tid sedan jag och en bekant hördes och det är jag som kommer med idéer för att få en mer levande relation, de få gånger jag haft chans till en sådan. Jag lyssnar på andra när tillfälle ges. Hjälper till. Men jag möter sällan gensvar. Jag har verkligen försökt men får alltid en känsla av att jag är ”fel”. Det känns som jag alltid måste ställa in mig hos andra, jag får aldrig vara mig själv och ändå bli accepterad. Jag ser många runt omkring mig som är udda på olika sätt, men de har hittat sina ”själsfränder” som förstår dem och de kan prata om vad de vill, skratta och ha roligt, diskutera livets allvar eller vad som helst. Det verkar inte som det spelar någon roll. Folk pratar jämt med någon, telefonerna ringer i ett. Vad har de som inte jag har? Precis samma sak såg jag i skolan, även där var det flera udda typer som andra var intresserade av trots deras egenheter. Det värsta var att de kunde vara konstiga på ett mindre tilltalande sätt och rent av elaka. Men ändå hade de kompisar. Jag pratade av en händelse med några som bor i samma område men som bara bott här i några år. Då märkte jag att de hade stenkoll på folk i området och nämnde deras namn och detaljer kring deras förehavanden. Jag har bott här i mer än halva mitt liv men det är ingen som presenterat sig för mig. Det är väl inget man gör i tätbebyggelse? Jag vet följaktligen inte vad folk heter. Det kändes helt bisarrt, visste de mitt namn också fast de är nya här? Utan att jag pratat med dem? Jag har ingen aning. Men blev chockerad av all information de hade som gått mig helt förbi. Jag kan prata och hälsa på folk jag sett några gånger förut, men jag rotar inte i deras liv eller håller reda på var de befinner sig i sina liv. Sådant anser jag man bara gör med sina vänner. Någon som varit i samma situation?

    Tack för att du sätter sådana ord på mitt egna problem! Jag känner alltid att jag är ensam om att räcka ut handen. Jag har få vänner som också sakta växer ifrån mig och jag vill inget annat än att behålla dem samt bygga på nya relationer. Jag har mått så dåligt och haft sådan ångest i sociala situationer hela mitt liv och det är först nu som jag inser att jag verkligen älskar att umgås, men jag har ingen att prata med. Jag har ingen som är min förtroliga. Om något händer skriver jag om det anonymt online, jag har ingen vän att vända mig till. När jag ber om råd kanske jag kan musta att fråga mina föräldrar, men jag saknar att ha jämnåriga eller dylikt som jag bara kan prata med om vad som helst.

    Jag hade en väldigt positiv erfarenhet på en fest för ett tag sedan som jag var på med en vän. Det kändes som att vi klickade lite igen som vi gjorde förr; och de vi umgicks med var så trevliga och kallade oss båda härliga flera gånger. Jag har aldrig blivit kallad härlig i mitt liv. Det känns som att det var en av de få uppriktiga komplimangerna jag någonsin fått. Det och när en 8-åring kallade mig rolig. Den enda personen som någonsin uppskattat min humor 🙂

    Jag vill bara hitta en partner som förstår mig, precis som du nämner, samt vänner som jag kan prata med och som faktiskt också kan ta initiativet. Jag kan ta upp en aktivitet och dagar jag kan flera gånger i en gruppchatt och får aldrig svar… det känns som att jag är osynlig ibland. Grannar vet jag existerar men kan inget om dem alls. Hur hittar man ens nya vänner i vuxen ålder? Skoltiden var så lätt på vissa sätt…

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.