Jag rycker aldrig upp mig

[Olive Rivopy]

Sista året på gymnasiet nu och jag vet inte hur jag ska göra sen när jag går vidare till högskola.. Jag har i flera år kämpat med att hitta motivationen och redan i åttan slutade jag att anstränga mig i skolan. Jag blev skoltrött. Jag blir fortfarande väldigt besviken med sämre betyg, men tur är att jag har haft relativt lätt att lära mig, och nu är jag på nivån av att jag bara accepterar betygen jag får. Jag har inte på riktigt pluggat på min fritid annat en dagen innan prov. Aldrig. Ändå hoppas jag på bra betyg – och blir besviken – och lyckas i slutänden komma igenom allting utan att behöva anstränga mig ändå. Mina betyg har aldrig tagit direkt skada utan har successivt gått ner i takt med att materialet blir svårare. Jag är helt enkelt lat; men jag vill inte vara lat. Och trots att jag i flera år peppat mig själv att börja anstränga mig så håller motivationen i max en vecka efter ett lov innan det är borta och jag faller tillbaka.

Problemet som dock är nyare (även om det pågått i flera år) är att jag fick en varning från CSN. Jag har aldrig fått en officiell varning för någonting tidigare, och det skrämmer mig. Första tanken jag fick var skam att jag så ofta utnyttjar frånvaroanmälningar. Andra tanken jag fick var: Tur att jag är 18 så att mina föräldrar inte får reda på det. Jag fick brevet kort innan jullovet och jag peppade som vanligt upp mig för att försöka “på riktigt” den här gången. Andra veckan tillbaka och jag har två dagar i rad skippat den första lektionen(sjukanmält) – jag har flera uppgifter i flera olika ämnen jag inte ens börjat på – mitt sömnschema är hemskt och jag sover i genomsnitt 6h/natt (vilket inte är tillräckligt för mig) – samt att jag har daglig huvudvärk (annat problem). Allt går skit helt enkelt. Och som vanligt så utnyttjar jag förmågan att kunna skolka (även om det är “giltig” frånvaro).

Redan innan har jag så länge jag kan minnas varit jätterädd att få Ogiltig frånvaro. Varje gång en lärare skrivit in fel kan jag börja gråta. Jag är jättenoggrann med att anmäla mig. Allt detta har länge gett mig både stress och viss ångest, men nu – när jag fått en varning och ändå fortsätter – så har det nått en ny nivå. Jag hatar mig själv för vad jag gör, hur min kompis dömer mig och hur jag bara lägger mer självständigt arbete på mig själv som jag sedan aldrig gör. Jag hatar att jag inte rycker upp mig. Varför är jag så himla lat? Varför är det enda jag kan göra att prokrastinera? Det är så otroligt frustrerande, och det mest frustrerande av allt är att felet ligger hos mig själv och hur jag beter mig. Men jag har alltid gjort så här. Och frustrationen har funnits i flera år – det är bara att det nu nått en nivå som är ohanterbar. Hur ska jag möjligt klara av högre studier om jag inte ens kunde bry mig om att plugga sista terminen i gymnasiet?

Som avslutning kan jag säga att min lärare märkte det just för att jag alltid missar den första lektionen dagarna som jag börjar tidigt (jag sover igenom den lektionen) och hon ringde mig för att kolla varför – och av mitt svar tror hon typ att jag har sömnproblem. Mina sömnproblem är egentligen att jag lägger mig försent med en liten touch av att det tar någon timma för mig att somna. Hon tyckte i alla fall att jag ska prata med skolkuratorn – men det har jag redan testat och det hjälpte inte ett dugg. Jag tål inte sättet när man gullar för mycket samtidigt som man förminskar. Så jag är fast där jag alltid varit. Och jag kommer antagligen att förlora CSN på grund av min lathet.

Fråga:
Varför är du medlem i Mind?

Jag tror inte du är lat.
O jag tror att du vet att det är mer än bara lathet.

Sömnstörning
Svårt med motivation, kraft, mening
Rädsla för andras åsikter
Prestationsångest

Jag kämpar med
Stresskänslighet
GAD
Eips
Depression + kroppsliga sjukdomar som
Kronisk rinnsnuva, sköldkörtel, cancerogen mm

O jag känner igen mig i det du skriver o jag tror att du är medlem i Mind av en anledning.

Har jag rätt?

[Olive Rivopy]

Anonym skrev:

Fråga: Varför är du medlem i Mind? Jag tror inte du är lat. O jag tror att du vet att det är mer än bara lathet. Sömnstörning Svårt med motivation, kraft, mening Rädsla för andras åsikter Prestationsångest Jag kämpar med Stresskänslighet GAD Eips Depression + kroppsliga sjukdomar som Kronisk rinnsnuva, sköldkörtel, cancerogen mm O jag känner igen mig i det du skriver o jag tror att du är medlem i Mind av en anledning. Har jag rätt?

Jag har redan testat att söka hjälp hos psykiatrin och vårdcentralen, de hittar inga fel… jag har väl vänt mig online just för att få någon bekräftelse att något är fel, då ingen annan tycks hitta något…

Känner du igen dig i någon av Minds faktarutor?

Ett annat tips jag har är att vända dig till kyrkan för stödsamtal, de hjälper alla inte bara troende. De är utbildade och de har ett helhetsperspektiv.

Psykiatrin är svår att ruska om. Min sanning om att man som patient behöver bli suicid innan psyk vaknar stämmer än. Så för att orka hålla mig ovanför depression så har jag diakon, boendestöd, budgetrådgivare, försörjningsstöd, även sökt personligt ombud för att få hjälp med min kontakt med psykiatrin.

Nu vet jag inte vart du bor
Hur mkt ork du har
Hur nära du är att ge upp
Vart du vänt dig tidigare och hur du blivit bemött

Jag har bara min egna story.
Psykiatrin har efter 17 år gett mig enorma mängder läkemedel och 1 terapibehandling. Står nu på kö till terapibehandling nr2. Efter 17 år.

O jag skriver inte detta för att du ska känna mer hopplöshet utan tvärtom. De finns hopp. De finns stöd. De finns verktyg men för min egna del har verktygen hittats på egen hand.

Antiinflammatorisk livsstil
Sömnhygien
Matintag var 4e timme.
Motion / Aktivitet
Meditation, andningsövningar, yoga, massage.

Musik, Gemenskap, Djur, Natur, Andlighet. Roliga klipp på youtube,

Tacksamhetsdagbok, levande ljus,

Självhjälpsböcker via bibliotek
Kurser o föreläsningar
Självhjälpsgrupp via mind, balans,

Dessa är mina verktyg. Kanske några kan underlätta din tillvaro

Styrkekramar ♡