Hem > Forum > Depression > Vad är det egentligen för fel på mig?

Vad är det egentligen för fel på mig?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • I flera år har jag gått runt och mått lite halvdåligt. Det kan gå perioder då jag inte känner mig närvarande och tillvaron allmänt känns surrealistiskt eller overklig, men det kan samtidigt vara tillfällen då jag genuint kan skratta och ha roligt. För några månader sedan hade jag också ett tillfälle då jag under två dagar gick runt och kände mig mer livlig, och jag tänkte för mig själv; Är det så här det är att vara lycklig? Känslan var inte långlivad och jag har aldrig kännt den innan så vitt jag vet, men tanken att det där kanske faktiskt var lycka har fastnat.

    Jag har länge haft problem med att jag känner mig väldigt omotiverad och orkeslös, jag kan också känna mig väldigt ensam. I sämre perioder kan tårarna börja rinna utan förvarning, det behöver inte ens vara något speciellt som har hänt. Tårarna bara kommer. Känslan har inte direkt blivit bättre av en utdragen pandemi.

    Jag testade att gå till psykiatrin vid ett tillfälle. Efter 10 minuters samtal bestämde sig läkaren för att jag i alla fall inte var sjuk – men att jag självklart fick fortsätta gå om jag så ville. För en person som är väldigt fäst vid att inte ta plats från någon som förtjänar det mer så lät det inte uppmuntrande. Jag lyckades tala till mig ett till möte, men bestämde mig för att avbryta vidare kontakt. Om inget var fel på mig, varför ska jag då ta upp deras tid? Men jag är tillbaka i samma spår igen. Om nu allt är så bra, varför känns det alldeles tomt inuti mig och varför fungerar mina ögon som en kran?

    Jag har sen flera år tillbaka försökt självdiagnostisera via internet – vilket man såklart inte borde göra – men oavsett vad jag hittar så stämmer det aldrig in. Den tankegången förstärktes av läkaren. Jag tyckte att jag hade ångest, men i min osäkerhet av vad tolkning av vad ångest var så frågade jag; och beskrivningen var så allvarlig så att jag omöjligt ärligt kunde säga ja. Samtidigt satt jag och hade (enligt mig) ångest framför dem – jag började bl.a. bli tårögd under samtalet, men i journalen stod det bara att jag var tystlåten – överdriver jag allt? Oavsett vad jag söker hjälp för (tänker både psykiskt och fysiskt) så hittas det aldrig något fel, så varför fortsätter jag leta efter ett fel? Något känns fel.

    När saker känns lättare glömmer jag bort mina problem, men när de kommer så avbryter jag relationer och slutar med aktiviteter, bara för att senare börja med saker igen fram tills nästa ”fall”. Det känns verkligen som att något är fel, och just nu svamlar jag bara på – i hopp om att någon ska säga att ”ja, något är fel”. Varför vill jag så förtvivlat gärna att någon ska säga att något är fel på mig? Det i sig själv känns helt fel.

    Avslutningsvis till denna lätt förvirrande, långa, osammanhängade essä så undrar jag bara om någon annan känner något liknande? Är jag den enda som bara har en inneboende känsla av ”fel” som ingen tycks kunna förklara? Jag kan omöjligt vara den enda, men personer jag mött har alla kunnat lista ut vad felet är, så varför tillhör inte jag den gruppen?

    I flera år har jag gått runt och mått lite halvdåligt. Det kan gå perioder då jag inte känner mig närvarande och tillvaron allmänt känns surrealistiskt eller overklig, men det kan samtidigt vara tillfällen då jag genuint kan skratta och ha roligt. För några månader sedan hade jag också ett tillfälle då jag under två dagar gick runt och kände mig mer livlig, och jag tänkte för mig själv; Är det så här det är att vara lycklig? Känslan var inte långlivad och jag har aldrig kännt den innan så vitt jag vet, men tanken att det där kanske faktiskt var lycka har fastnat. Jag har länge haft problem med att jag känner mig väldigt omotiverad och orkeslös, jag kan också känna mig väldigt ensam. I sämre perioder kan tårarna börja rinna utan förvarning, det behöver inte ens vara något speciellt som har hänt. Tårarna bara kommer. Känslan har inte direkt blivit bättre av en utdragen pandemi. Jag testade att gå till psykiatrin vid ett tillfälle. Efter 10 minuters samtal bestämde sig läkaren för att jag i alla fall inte var sjuk – men att jag självklart fick fortsätta gå om jag så ville. För en person som är väldigt fäst vid att inte ta plats från någon som förtjänar det mer så lät det inte uppmuntrande. Jag lyckades tala till mig ett till möte, men bestämde mig för att avbryta vidare kontakt. Om inget var fel på mig, varför ska jag då ta upp deras tid? Men jag är tillbaka i samma spår igen. Om nu allt är så bra, varför känns det alldeles tomt inuti mig och varför fungerar mina ögon som en kran? Jag har sen flera år tillbaka försökt självdiagnostisera via internet – vilket man såklart inte borde göra – men oavsett vad jag hittar så stämmer det aldrig in. Den tankegången förstärktes av läkaren. Jag tyckte att jag hade ångest, men i min osäkerhet av vad tolkning av vad ångest var så frågade jag; och beskrivningen var så allvarlig så att jag omöjligt ärligt kunde säga ja. Samtidigt satt jag och hade (enligt mig) ångest framför dem – jag började bl.a. bli tårögd under samtalet, men i journalen stod det bara att jag var tystlåten – överdriver jag allt? Oavsett vad jag söker hjälp för (tänker både psykiskt och fysiskt) så hittas det aldrig något fel, så varför fortsätter jag leta efter ett fel? Något känns fel. När saker känns lättare glömmer jag bort mina problem, men när de kommer så avbryter jag relationer och slutar med aktiviteter, bara för att senare börja med saker igen fram tills nästa ”fall”. Det känns verkligen som att något är fel, och just nu svamlar jag bara på – i hopp om att någon ska säga att ”ja, något är fel”. Varför vill jag så förtvivlat gärna att någon ska säga att något är fel på mig? Det i sig själv känns helt fel. Avslutningsvis till denna lätt förvirrande, långa, osammanhängade essä så undrar jag bara om någon annan känner något liknande? Är jag den enda som bara har en inneboende känsla av ”fel” som ingen tycks kunna förklara? Jag kan omöjligt vara den enda, men personer jag mött har alla kunnat lista ut vad felet är, så varför tillhör inte jag den gruppen?

    Du behöver väl inte tillhöra en diagnos för att känna att känna dig nere och tom tänker jag? Kanske du skulle be om att få prova något antidepp?
    jag känner som du i att jag inte vill vara ivägen, uppta tid i onödan…det är svårt att komma ifrån. Men jag går till psykolog varannan vecka..men däremellan brukar jag maila om att om han finner det hopplöst att hjälpa mig får han säga till, för jag tänker att det alltid finns personer som har det värre..

    men till skillnad från dig då så stämmer jag tyvärr in på en del diagnoser, men jag tycker inte det spelar någon roll, för du ska ju få hjälp i alla fall. Så länge man inte mår bra måste man ju få hjälp.

    kram

    Trådstartaren

    Du behöver väl inte tillhöra en diagnos för att känna att känna dig nere och tom tänker jag? Kanske du skulle be om att få prova något antidepp? jag känner som du i att jag inte vill vara ivägen, uppta tid i onödan…det är svårt att komma ifrån. Men jag går till psykolog varannan vecka..men däremellan brukar jag maila om att om han finner det hopplöst att hjälpa mig får han säga till, för jag tänker att det alltid finns personer som har det värre.. men till skillnad från dig då så stämmer jag tyvärr in på en del diagnoser, men jag tycker inte det spelar någon roll, för du ska ju få hjälp i alla fall. Så länge man inte mår bra måste man ju få hjälp. kram

    Det känns inte rätt att ta någon medicin om läkaren inte hittar något fel på en. Det är väl bara inbillning. Jag vill ha just en diagnos så att jag kan motivera min nuvarande situation och mående, och mitt sökande efter något fel. Tack för att du svarade – även om du är en av de typerna som har en anledning att må dåligt 🙂

    Uppfattar det som att du gjort flera fysiska undersökningar men varit i ett 10 minuters samtal inom psykiatrin? Tror det är alldeles för kort tid för att kunna få en rimlig bedömning? Kan du söka igen för just nedstämdhet, orkeslöshet och motivationsbrist? Man borde inte kunna avfärda någon med blotta ögat? Hur många klarar av att öppna upp sig för en främmande person i en maktposition när man redan känner sig väldigt skör och utsatt?

    Har tillhört kategorin att vara för ”välfungerande” jag också. När det gäller speciellt sjukvården, men även arbetslivet. Så förstår din ensamhetskänsla och utsattheten det innebär, tror jag. Samt frustrationen att inte bli hörd och sedd ordentligt.

    Efter ungefär 10 år började diagnoserna hagla in för mig. Behöver inte gå in på vad det exakt handlade om men det make sense idag. Hade jag fortsatt lyssna på sjukvården hade ingenting av det här upptäckts. Men jag gav mig inte och tillslut som sagt började de utreda mig ordentligt – främst fysiskt. Tog mig på allvar. Råder dig att göra samma sak!

    Tycker jag förlorade hur många år som helst på att inte få hjälp och stöd. Och minns att jag hela tiden mådde lite sämre efter varje avvisande och återkoppling att allt handlade återigen om stress, menade de på. Men eftersom jag kände att något var fel men inte kunde för mitt liv förstå exakt vad det var slutade jag inte riktigt att söka eftersom problemet ju inte var löst. Vill inte att du ska hamna i den situationen också.

    I mängder med kontakter med instanser som sjukvården och arbetsförmedlingen under åren sa de ofta att jag var så himla verbal och hade massor med positiva egenskaper. Det var fint sagt, men det gjorde inte mig långvarigt lycklig och stabil. Var ju knappast det jag sökte hjälp för. Att boosta självförtroendet. Jag ville ha hjälp för att jag mådde så himla dåligt och att jag inte alls förstod varför, eller vad som skulle hjälpa för att förändra det. Det kändes fel.  Det blev fel inom massor med områden i livet. Jag orkade inte som andra människor. Skör som tusan.

    Det låter lite som att du kanske upplever något liknande?

    Sök igen är mitt råd som sagt! Framförallt till psykiatrin.

    Jag känner igen mig. Har blivit utreds för bipolär två gånger och adhd en gång. Men jag får ingen diagnos. Jag försöker stå på mig och säga att jag, oavsett diagnos eller inte, har problem och måste få hjälp. Jag brukar berätta om min oro i början av utredningen så att de inte ska skicka ett brev på posten om diagnos och sen lämna mig. Men det brukar hända ändå.

    Psykolog hjälper. Jag googlar massa om olika diagnoser men ifrågasätter mig själv precis som du beskriver så det hjälper inte. Ändå hamnar jag där.

    Antidepressiva hjälper mig. Det tar bort ångesten. Men då blir jag bara tom istället.

    Trådstartaren

    Uppfattar det som att du gjort flera fysiska undersökningar men varit i ett 10 minuters samtal inom psykiatrin? Tror det är alldeles för kort tid för att kunna få en rimlig bedömning? Kan du söka igen för just nedstämdhet, orkeslöshet och motivationsbrist? Man borde inte kunna avfärda någon med blotta ögat? Hur många klarar av att öppna upp sig för en främmande person i en maktposition när man redan känner sig väldigt skör och utsatt? Har tillhört kategorin att vara för ”välfungerande” jag också. När det gäller speciellt sjukvården, men även arbetslivet. Så förstår din ensamhetskänsla och utsattheten det innebär, tror jag. Samt frustrationen att inte bli hörd och sedd ordentligt. Efter ungefär 10 år började diagnoserna hagla in för mig. Behöver inte gå in på vad det exakt handlade om men det make sense idag. Hade jag fortsatt lyssna på sjukvården hade ingenting av det här upptäckts. Men jag gav mig inte och tillslut som sagt började de utreda mig ordentligt – främst fysiskt. Tog mig på allvar. Råder dig att göra samma sak! Tycker jag förlorade hur många år som helst på att inte få hjälp och stöd. Och minns att jag hela tiden mådde lite sämre efter varje avvisande och återkoppling att allt handlade återigen om stress, menade de på. Men eftersom jag kände att något var fel men inte kunde för mitt liv förstå exakt vad det var slutade jag inte riktigt att söka eftersom problemet ju inte var löst. Vill inte att du ska hamna i den situationen också. I mängder med kontakter med instanser som sjukvården och arbetsförmedlingen under åren sa de ofta att jag var så himla verbal och hade massor med positiva egenskaper. Det var fint sagt, men det gjorde inte mig långvarigt lycklig och stabil. Var ju knappast det jag sökte hjälp för. Att boosta självförtroendet. Jag ville ha hjälp för att jag mådde så himla dåligt och att jag inte alls förstod varför, eller vad som skulle hjälpa för att förändra det. Det kändes fel. Det blev fel inom massor med områden i livet. Jag orkade inte som andra människor. Skör som tusan. Det låter lite som att du kanske upplever något liknande? Sök igen är mitt råd som sagt! Framförallt till psykiatrin.

    Tack för svaret, och det du beskriver låter liknande. Vad var det du gjorde som till slut fick dem att ändra sig? Jag orkar inte fortsätta gå fram och tillbaka utan anledning och det känns ärligt talat generande att sitta där utan anledning varenda gång..

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig. Har blivit utreds för bipolär två gånger och adhd en gång. Men jag får ingen diagnos. Jag försöker stå på mig och säga att jag, oavsett diagnos eller inte, har problem och måste få hjälp. Jag brukar berätta om min oro i början av utredningen så att de inte ska skicka ett brev på posten om diagnos och sen lämna mig. Men det brukar hända ändå. Psykolog hjälper. Jag googlar massa om olika diagnoser men ifrågasätter mig själv precis som du beskriver så det hjälper inte. Ändå hamnar jag där. Antidepressiva hjälper mig. Det tar bort ångesten. Men då blir jag bara tom istället.

    Är det bättre att vara tom? Jag antar att det är mer individuellt, men jag har i nuläget svårt att motivera ig själv att göra någonting.

    Om du känner att dina problem med sådant som motivationsbrist är något som inte riktigt går att ändra på (tillhör livet), eller är för futtigt, att du blir generad så tycker jag absolut inte du ska söka fler gånger. Om du däremot vill få lite klarhet i om det du känner är något som kan åtgärdas och bli bättre, att du får verktyg till det, kan det vara värt att få tillgång till den hjälpen och då börja må lite bättre? Är ju många t ex kändisar som går i terapi i åratal och vad jag vet är det inte så många som nödvändigtvis har diagnoser?

    Tror att det ibland kan handla en del om tur vilka personer man träffar inom sjukvården och vilka som ser det som man säger som allvarligt och vilka som inte tycker det är värt att kolla vidare på. Det som hände mig var att jag sökte vård igen för psykiska problem och då gjorde de en rutinkontroll för att utesluta att det inte var några fysiska fel på mig (för hundrade gången) men den här gången kollade de på andra områden också. Det var en ung AT-läkare som var väldigt bestämd, fast jag sa att det där hade de minsann kollat upp tidigare genom åren. Men det var en fullträff och så var utredningarna igång. Är tacksam för det! Just unga läkare inom psykiatrin har faktiskt varit de som vågat ställa mig mest raka frågor och ta reda på saker. De verkar inte rädas och är ofta även mer fyllda med driv är min erfarenhet, de har inte tröttnat på sina jobb (ännu).

    När jag gick i terapi första gångerna (i 20 års åldern) minns jag att jag satt och sa att det kändes fel att ta upp plats när det fanns andra som hade ”riktiga problem” och mådde ”dåligt på riktigt”. Bad i princip om ursäkt för det och förminskade alla mina problem (undermedvetet). Hände även att jag ställde frågor till psykologen eftersom jag tyckte det kändes utnyttjande att bara prata om mig själv. Tror det kan vara vanligt när man inte blivit bekräftad i sitt mående under sitt liv att gå runt och tänka att man överdriver och är den som kräver saker man inte har rätt till? Men samtidigt ha en känsla av att man innerst inne skulle behöva det. Själv blev jag avundsjuk på alla som fick hjälp. Kände att det vore fantastiskt att slippa bära på allt själv och istället bli sedd och få känna stöd.

    Trådstartaren

    Om du känner att dina problem med sådant som motivationsbrist är något som inte riktigt går att ändra på (tillhör livet), eller är för futtigt, att du blir generad så tycker jag absolut inte du ska söka fler gånger. Om du däremot vill få lite klarhet i om det du känner är något som kan åtgärdas och bli bättre, att du får verktyg till det, kan det vara värt att få tillgång till den hjälpen och då börja må lite bättre? Är ju många t ex kändisar som går i terapi i åratal och vad jag vet är det inte så många som nödvändigtvis har diagnoser? Tror att det ibland kan handla en del om tur vilka personer man träffar inom sjukvården och vilka som ser det som man säger som allvarligt och vilka som inte tycker det är värt att kolla vidare på. Det som hände mig var att jag sökte vård igen för psykiska problem och då gjorde de en rutinkontroll för att utesluta att det inte var några fysiska fel på mig (för hundrade gången) men den här gången kollade de på andra områden också. Det var en ung AT-läkare som var väldigt bestämd, fast jag sa att det där hade de minsann kollat upp tidigare genom åren. Men det var en fullträff och så var utredningarna igång. Är tacksam för det! Just unga läkare inom psykiatrin har faktiskt varit de som vågat ställa mig mest raka frågor och ta reda på saker. De verkar inte rädas och är ofta även mer fyllda med driv är min erfarenhet, de har inte tröttnat på sina jobb (ännu). När jag gick i terapi första gångerna (i 20 års åldern) minns jag att jag satt och sa att det kändes fel att ta upp plats när det fanns andra som hade ”riktiga problem” och mådde ”dåligt på riktigt”. Bad i princip om ursäkt för det och förminskade alla mina problem (undermedvetet). Hände även att jag ställde frågor till psykologen eftersom jag tyckte det kändes utnyttjande att bara prata om mig själv. Tror det kan vara vanligt när man inte blivit bekräftad i sitt mående under sitt liv att gå runt och tänka att man överdriver och är den som kräver saker man inte har rätt till? Men samtidigt ha en känsla av att man innerst inne skulle behöva det. Själv blev jag avundsjuk på alla som fick hjälp. Kände att det vore fantastiskt att slippa bära på allt själv och istället bli sedd och få känna stöd.

    Det känns som att du sätter ord på det jag känner i viss mån…

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.