Eskapism som går för långt

[Olive Rivopy]

Behöver ni någonsin tala om för er själva att det här är verkligheten?

Jag älskar att läsa, och jag dagdrömmer också ihop egna berättelser. Jag älskar historier av olika slag helt enkelt. Men genom åren så har det blivit mer och mer att jag har svårt att hålla koll på fiktion och verklighet. Jag kan få tanken att det här är verkligheten, jag kan inte applicera händelser ur böcker på den. Jag kan inte lista ut hur andra lever sina liv genom att jag läst böcker, jag kan inte tro att allt kommer lösa sig av sig självt bara jag väntar på det. Eskapismen har gått för långt på något sätt, och jag märker oftare att jag talar om för mig själv att det jag lever just nu är verkligheten, inte böckerna jag dyker ner och lever i.

[Green Jolala]

Ja, absolut. När det är pandemi så vill jag lätt flyta in i en annan värld genom serier, ljudböcker och musik. Jag antar att det är för att överleva. Att få drömma sig bort. Låter sunt.

Verkligheten kanske inte har det man drömmer om idag. Men drömmarna kan ta en dit en dag.

Jag känner inte riktigt igen mig i att få svårt att skilja verklighet från fiktion, men däremot tycker jag det låter spännande och fascinerande psykologiskt att det kan bli så.

Kom att tänka på att man blir som man umgås? Min mamma läser t ex vad jag tycker löjliga romaner (för omoget för hennes ålder, alltså) om typ unga kvinnor som bor i London, lider av olycklig kärlek och har problem med chefen. Min teori är att hon efter alla dessa år med läsning av sånt här, har gjort att hon även inrett sin lägenhet i mycket rosa, änglar och jag vet inte allt. Detta för att jag tror hon präglats så pass mycket av det hon ägnat i princip hela sin fritid åt. Hennes syster är likadan. Jag å min sida tycker om kultur, politik och intellektuella samtal så jag har märkt att jag plötsligt pratar mer och mer som kulturpersonligheter, med allt vad det kan innebära. Hjälp.

Kanske är det alltså så att det du skriver är helt rimligt? Att du påverkats så mycket av t ex all fantasy att du ju bokstavligen kanske ägnar mer av din vakna tid i dessa världar än den “vanliga”? Och då kan det bli på det här sättet?

När jag varit svårt dissociativ har jag behövt säga till mig själv att det är på riktigt, att jag inte drömmar. Minns att det har varit ganska otäckt eftersom det är tillåtet att göra vad man vill när man drömmer, men knappast i verkligheten.

Känner du att du börjat tappa kontrollen eller är det mer på en “lustig” nivå just nu – om du vill säga?

[Green Jolala]

Intressant Red Simyna…. Kanske förstärker människor sina tankar och drömmar med böcker och sånt. De söker sig till vissa saker som de ser lever så som de önskar att leva.

Det kanske är enklare att drömma om saker än att själv ta sig dit på riktigt. För då går det alltid att ångra sig.

Absolut, man behöver någon form av stimulans kanske? Mamma och hennes syster verkar hemskt förtjusta i äventyr (de lever ju tråkiga liv och alltid gjort). Och jag behöver bli matad med kloka tankar och funderingar som får mig att växa som person, mogna vidare. Vissa kanske har behov av att själv i huvudet fantisera ihop en värld som är finare och vackrare än de som man lever i för att “stå ut”? Menar du Green Jolala att du gillar att dagdrömmar så att säga, för att komma bort en stund?

[Olive Rivopy]

Red Simyna skrev:

Jag känner inte riktigt igen mig i att få svårt att skilja verklighet från fiktion, men däremot tycker jag det låter spännande och fascinerande psykologiskt att det kan bli så. Kom att tänka på att man blir som man umgås? Min mamma läser t ex vad jag tycker löjliga romaner (för omoget för hennes ålder, alltså) om typ unga kvinnor som bor i London, lider av olycklig kärlek och har problem med chefen. Min teori är att hon efter alla dessa år med läsning av sånt här, har gjort att hon även inrett sin lägenhet i mycket rosa, änglar och jag vet inte allt. Detta för att jag tror hon präglats så pass mycket av det hon ägnat i princip hela sin fritid åt. Hennes syster är likadan. Jag å min sida tycker om kultur, politik och intellektuella samtal så jag har märkt att jag plötsligt pratar mer och mer som kulturpersonligheter, med allt vad det kan innebära. Hjälp. Kanske är det alltså så att det du skriver är helt rimligt? Att du påverkats så mycket av t ex all fantasy att du ju bokstavligen kanske ägnar mer av din vakna tid i dessa världar än den ”vanliga”? Och då kan det bli på det här sättet? När jag varit svårt dissociativ har jag behövt säga till mig själv att det är på riktigt, att jag inte drömmar. Minns att det har varit ganska otäckt eftersom det är tillåtet att göra vad man vill när man drömmer, men knappast i verkligheten. Känner du att du börjat tappa kontrollen eller är det mer på en ”lustig” nivå just nu – om du vill säga?

Jag skulle säga att det är mer olustigt än något annat. Jag behöver bara tänka steget extra att det här är verkligheten och saker kommer få konsekvenser osv

[Green Jolala]

Red Simyna skrev:

Absolut, man behöver någon form av stimulans kanske? Mamma och hennes syster verkar hemskt förtjusta i äventyr (de lever ju tråkiga liv och alltid gjort). Och jag behöver bli matad med kloka tankar och funderingar som får mig att växa som person, mogna vidare. Vissa kanske har behov av att själv i huvudet fantisera ihop en värld som är finare och vackrare än de som man lever i för att ”stå ut”? Menar du Green Jolala att du gillar att dagdrömmar så att säga, för att komma bort en stund?

 

Ja, precis. Man vågar drömma i fantasin, men inte ta steget på riktigt. Jag brukar drömma mycket för att min vardag är jobbig och vill komma ifrån den. Har nog alltid varit så på ett eller annat sätt. Jag brukar uttrycka det genom att skriva och måla också. Men nu idag försöker jag mer nå mina drömmar på riktigt, än att “bara” bygga dem i fantasin.