[Olive Mojole]

Känner du att du måste göra uppgifterna så bra och därför tar det stopp? att du sätter höga krav på dig själv? Eller tror du att det handlar om att det är svårt att hantera stress generellt? <3

[Olive Mojole]

Åh vad jobbigt<3 Finns det något du känner lycka av, glädje av? Vad får dig att må sämre?

[Olive Mojole]

Green Fafybu skrev:

Mina erfarenheter skiljer sig lite. Har haft terapi av olika längd med fem psykologer i offentlig vård och två av dem synkade jag med. Räknar inte med alla psykologer i offentliga som utrett mig. Samt en psykoterapeut som var trevlig men tyvärr gick terapin mindre bra. Sedan har jag haft kort terapi, ett par samtal, med tre psykologer privat och klickade inte riktigt med nån. Kändes stressande att jag betalade allt, det kan ha påverkat. De offentliganställda psykologerna var inte alla snabba med diagnoser, utan det har varierat åtminstone utifrån vad de sagt till mig, eller så här, alla psykologer har nog satt diagnos men det är bara när det satts npf som diagnos och orsak till besvären som jag blivit utkickad. Håller med om att de privata har mysigare inredning hos sig. Psykoterapeuten minns jag var noga med tiden men den offentliga psykolog jag har nu går över tiden om det behövs.

 

Tack för ditt svar! Jag känner också att det kan bli stressigt att känna att klockan tickar när man betalat. Att man kanske pushar för mycket eller blir stressad om det inte blir några framsteg. Jag har gått hos offentlig psykolog som ska sluta och börja på privat klinik och vill nog försöka fortsätta att gå hos henne där.

Har du kunnat ta del av journal när du gått hos privat? Vet du om det sparas eller kan föras över till ens journal man har på 1177? Hur gick det till när du blev utredd för ptsd – och fick diagnosen och hamnade den nånstans i en journal? Tror också det är ptsd jag har. Sorry för många frågor.

[Olive Mojole]

Red Simyna skrev:

Gått i flera år i privat men inte brytt mig så mycket om journalerna. Vad jag hört litegrann från den privata terapeuten däremot för de också journalanteckningar men inget som dyker upp på 1177 vad jag sett. Inte direkt undersökt saken så noga men tror inte det går att hitta att man ens går privat på de sidorna eftersom det väl är förankrat i kommunala regionen. En stor skillnad mellan privat och offentligt terapi är att man får höra av sig till terapeuten mellan sessionerna. Ofta går man också över tiden men det brukar terapeuten inte bry sig om. Kontakten eller relationen som byggts upp är det viktiga, snarare än att man går dit och betar av timmen. Min erfarenhet är att de privata terapeuterna är mycket piggare och på tårna att lära känna en. De nickar liksom intresserat på ett sätt som jag inte mötte i offentlig verksamhet. Man kan skratta också. De har ofta humor. Hela upplägget upplever jag vara mer som att typ gå på spa, det är fina lokaler, härlig bakgrundsmusik ofta. Sköna dyra fåtöljer. Man kan vecka för vecka boka in en ny tid (de har oftast mycket flex) och därför arbeta och ha ett jobb samtidigt utan att behöva försvinna därifrån och få konstiga frånvarotimmar. Kvaliteten är också otroligt mycket bättre. Och det bästa av allt är väl att om det inte är en match, att man klickar, så kan man bara höra av sig till någon annan. I offentlig vård får man ju snarare nöja sig med den man blivit tilldelad även om personen och en själv inte talar riktigt samma språk. Det har jag tyckt varit jobbigt. Som att man ska vara tacksam för att man övh få gå i terapi. Nackdelen är givetvis det hutlösa priset, det går inte att komma ifrån. Om man ska gå privat är mitt tips att rikta in sig på ett specifikt problem (t ex PTSD) som man har och leta efter en privat utifrån det. Då får man oftare mer valuta för pengarna än om man bara generellt vill prata med någon. Det är min erfarenhet iaf. Man ska också var kräsen och vara tydlig med vad man vill få ut av terapin (det tog lång tid för mig att förstå det) och vad man på ett sätt förväntar sig för framsteg. En kräsen konsument, helt enkelt.

 

Stort tack för ditt svar! Jag har gått hos en offentlig psykolog som jag tycker är bra men som nu ska byta till en privat klinik. Det ger mig otroligt mycket ångest då jag verkligen inte kan tänka mig att börja om med en ny psykolog på vårdcentralen där jag går nu, så funderar på att fråga om jag kan fortsätta gå hos henne när hon byter till privat klinik.

Det som oroar mig är att “behandlingen” inte hamnar i ens journal, då jag gärna vill ha potentiell diagnos där för att kunna hänvisa till den. Känns som att det annars känns påhittat, eller att det inte finns bevis jag kan peka på om jag tex skulle söka vård för samma problem längre fram.

Och priset också såklart.. Vad betalade du? Och vad sökte du för, om jag får fråga?

[Olive Mojole]

Olive Cevunu skrev:

Olive: precis så Jag är min egen mobbare. Min dåliga självkänsla kommer mestadels från de här 3 åren. Det har krossat mig mer än vad jag egentligen vill inse. Det värsta för mig är att jag inte riktigt vet vad det var som var så fel på mig i deras ögon. Det var liksom inget direkt uttalat från deras sida utan mer den här tysta utfrysningen som tärde ner mig. Jag kunde ju inte försvara mig mot det. Så nu sitter jag och försöker gissa mig fram till vad hos mig de ogillade så starkt och definitivt inte på ett snällt sätt mot mig själv.

Usch vad hemskt att de frös ut dig på jobbet, det är verkligen inte ok. Nu vet jag inte hur gammal du är men oavsett ålder brukar ju sådant beteende grunda sig i egna osäkerheter som gör att man mår bättre av att trycka ner andra, för att själv känna gemenskap med en grupp. Riktigt vidrigt beteende:( Jag tror du behöver umgås mycket med personer som får dig att må bra, och långsamt försöka bygga upp den igen. Var snäll mot dig själv och acceptera att det kan ta tid, självkänsla är verkligen inget man får över en dag. Öva också på att vara snäll mot andra, det tycker alltid jag hjälper min egna självkänsla faktiskt!!

[Olive Mojole]

<3

[Olive Mojole]

Skickar massa kramar till dig <3 är verkligen inte lätt ålder när man både ska tackla ensamhet/gemenskap, utseende-hets, betyg och allt annat som känns så himla jobbigt särskilt när man är tonåring. Är sjukt svårt och du ska inte känna dig ensam. Min syster har haft väldigt liknande sits och hon fick gå hos psykolog/kurator, fick ångestdämpande och fick stöttning från skolan att hon kunde hoppa över vissa uppgifter i 9an.

[Olive Mojole]

Usch jag känner med dig, det här låter jättejobbigt. Har dåligt med erfarenhet själv kring detta men vill bara skicka styrkekramar <3 Tyvärr finns många föräldrar som är extremt dåliga föräldrar, och i vissa fall finns det inte så många alternativ än att ta avstånd.

[Olive Mojole]

Pink Hufehe skrev:

ja dem bor ihop, jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt för min mamma under typ 12 års tid men jag försvinner genom det här, mitt liv försvinner. Jag tar hand om min mamma och ringer varje dag. Ja min pappa är en narcissist. En narcissistisk skitstövel.

Till slut får man inse att man inte kan tvinga någon att ändra sin situation, men vad fint att du försökt och funnits där för din mamma. Ibland kan man känna sig så ensam i ett förhållande där man blir utsatt för psykiskt våld, att man tror att den personen är den enda man har i livet. Hur som – detta är såklart inte ditt ansvar utan viktigast är att du sätter dina egna gränser.

Som du skriver verkar detta påverka dig otroligt mycket och det kommer troligtvis bara tära mer och mer på dig. Kanske är det enda valet för dig att faktiskt helt ta avstånd från din pappa, eftersom han får dig att må dåligt. Skitsvårt att ta avstånd från någon man enligt normen ska älska och ha en relation med, men för många ser det faktiskt ut så. Vanligare än man tror. Tror du att det skulle vara ett alternativ? Och att du kan fortsätta träffa din mamma(om du vill detta) men då enbart ni två.

[Olive Mojole]

Bor din mamma och pappa ihop? Känns som din mamma isf förtjänar att bli behandlad bra, kanske behöver hon stöd att ta sig ur förhållandet om han misshandlar henne psykiskt?

Har också en sådär relation till min pappa så jag förstår dig, man växlar mellan att tycka om honom/tycka synd om honom och att va SÅ trött på hur han behandlat en själv och andra. Går det att prata med honom om detta? Om dina känslor? Vissa går inte att prata med då de är helt uppe i sin egna bild av situationen och är narcissister som inte förstår att de själva gjort fel – så är det iaf med min pappa. Jag tror man behöver hitta en acceptans i att man aldrig kommer ha en optimal relation, och lägga det på den nivån man själv är bekväm. Ta avstånd när man behöver, ibland umgås om man vill det. Det är skitsvårt att balansera känslorna, man känner skuld när man hatar personen 🙁

[Olive Mojole]

Så fin tanke att vara sin egen bästa vän. Önskar också att jag kunde vara det. Vad tror du hindrar dig, är det dålig självkänsla och isåfall var kommer den ifrån tror du?

Ja känner att jag snarare är min egen mobbare och har så mkt självhat</3

[Olive Mojole]

Hur märkte ni att ni hade eips? Eller vilka symptom sökte ni för? Går hos psykolog nu och har fåt gad/social fobi och utreds nu för ptsd, men ibland känner jag att det är eips som stämmer mest in på mig..