Min pappa vill ha kontakt -det vill inte jag

[Pink Hufehe]

Min pappa var inte snäll mot mig när jag var liten, och då uttrycker jag det milt.

Länge såg jag det som en styrka, jag behöver ingen far och även nu kan jag känna jag vill inte ha nån kärlek från honom!

Jag tycker det är obehagligt, jag märker att jag blockerar mina känslor för att jag är inte van när jag kan känna kärlek mellan oss när vi pratar. ( han har ändrat sig mot mig och behandlar mig väldigt bra nu och han älskar verkligen mig) jag har sån sjuk skuldkänsla! Jag är jättesnäll mot honom när vi ses men han har förstört så mycket i mitt liv, gjort mig osäker och jag önskar så att han kunde ha det bra med min mamma

men henne hatar han.. tycker hon är fet och mår illa när han ser henne- säger han till mig, han misshandlar henne psykiskt , ÄNDÅ tycker jag så fruktansvärt synd om honom jag blir galen !!! Så jag är den enda han tycker om i släkten och familjen, så jag är så fruktansvärt utmattad av det här, av skuld ,och att inte tänka på mig själv  för märker han att jag är en stark person som går min egen väg då blir han elakare mot mamma. Det är nån sjuuuuuuk grej han håller på med och ändå känner jag skuldkänslor för idioten!

Jag behöver hjälp , vad tycker ni om det här? Era tankar?

[Olive Mojole]

Bor din mamma och pappa ihop? Känns som din mamma isf förtjänar att bli behandlad bra, kanske behöver hon stöd att ta sig ur förhållandet om han misshandlar henne psykiskt?

Har också en sådär relation till min pappa så jag förstår dig, man växlar mellan att tycka om honom/tycka synd om honom och att va SÅ trött på hur han behandlat en själv och andra. Går det att prata med honom om detta? Om dina känslor? Vissa går inte att prata med då de är helt uppe i sin egna bild av situationen och är narcissister som inte förstår att de själva gjort fel – så är det iaf med min pappa. Jag tror man behöver hitta en acceptans i att man aldrig kommer ha en optimal relation, och lägga det på den nivån man själv är bekväm. Ta avstånd när man behöver, ibland umgås om man vill det. Det är skitsvårt att balansera känslorna, man känner skuld när man hatar personen 🙁

[Pink Hufehe]

Olive Mojole skrev:

Bor din mamma och pappa ihop? Känns som din mamma isf förtjänar att bli behandlad bra, kanske behöver hon stöd att ta sig ur förhållandet om han misshandlar henne psykiskt? Har också en sådär relation till min pappa så jag förstår dig, man växlar mellan att tycka om honom/tycka synd om honom och att va SÅ trött på hur han behandlat en själv och andra. Går det att prata med honom om detta? Om dina känslor? Vissa går inte att prata med då de är helt uppe i sin egna bild av situationen och är narcissister som inte förstår att de själva gjort fel – så är det iaf med min pappa. Jag tror man behöver hitta en acceptans i att man aldrig kommer ha en optimal relation, och lägga det på den nivån man själv är bekväm. Ta avstånd när man behöver, ibland umgås om man vill det. Det är skitsvårt att balansera känslorna, man känner skuld när man hatar personen 🙁

ja dem bor ihop, jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt för min mamma under typ 12 års tid men jag försvinner genom det här, mitt liv försvinner. Jag tar hand om min mamma och ringer varje dag. Ja min pappa är en narcissist. En narcissistisk skitstövel.

[Pink Hufehe]

Och nej det går inte att prata med honom. Jag har försökt.

[Pink Hufehe]

Ja tack för ditt svar förresten 🙂

[Teal Puvalu]

Har skilda föräldrar själv, och  har en far som gick sin “egna väg” och skaffade ny familj osv. Älskar honom högt, men han har varit svinelak emot min mamma med. Han säger massa känslokalla saker till mig(eller ja gjorde), och sen när jag blev uprörd var det som han inte fatta varför. Så planen var att flytta upp till dalarna från gbg, men då sa han till mig en kväll “Ja men alltså jag är rädd för att du ska flytta upp jag vill inte ha detta ansvaret i knät”, där var det sista stråt för mig. Sista gången jag pratade med honom tog jag upp det och tog till och med på mig halva skulden men han blev fortfarande arg o besviken att jag inte ville flytta upp. Jag sa att han skulle ringa när han var redo, han sa att han var redo när som helst. Han ringde aldrig igen, fick ett email för något år sedan nu om att bygga upp vårat förhållande igen. Jag sa att han hade sårat mig, han fattade inte. Det var då jag bestämde mig för att låta kontakten stanna där, mår självklart dåligt över det ibland. Men det viktigaste att komma ihåg är att DU inte ska vara den VUXNA i ert förhållande. Du kan inte stå för allt han gjort, och får han dig att må piss är det bara o släppa. Svårt som satan i början, men värt det. Jag har enbart sms kontakt då o då, han skickar pengar utav “dåligt samvete”. Skulle jag säga ialafall, och han brukade skriva varje födelsedag hur mycket jag betydde, vet nu att det inte alls är så. Så mitt svar skulle vara släpp och försök läka. 

[Olive Mojole]

Pink Hufehe skrev:

ja dem bor ihop, jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt för min mamma under typ 12 års tid men jag försvinner genom det här, mitt liv försvinner. Jag tar hand om min mamma och ringer varje dag. Ja min pappa är en narcissist. En narcissistisk skitstövel.

Till slut får man inse att man inte kan tvinga någon att ändra sin situation, men vad fint att du försökt och funnits där för din mamma. Ibland kan man känna sig så ensam i ett förhållande där man blir utsatt för psykiskt våld, att man tror att den personen är den enda man har i livet. Hur som – detta är såklart inte ditt ansvar utan viktigast är att du sätter dina egna gränser.

Som du skriver verkar detta påverka dig otroligt mycket och det kommer troligtvis bara tära mer och mer på dig. Kanske är det enda valet för dig att faktiskt helt ta avstånd från din pappa, eftersom han får dig att må dåligt. Skitsvårt att ta avstånd från någon man enligt normen ska älska och ha en relation med, men för många ser det faktiskt ut så. Vanligare än man tror. Tror du att det skulle vara ett alternativ? Och att du kan fortsätta träffa din mamma(om du vill detta) men då enbart ni två.

<3 Tänker att det blivit så förvirrande för dig att först växa upp med den här pappan som skadar dig under hela uppväxten, och sedan när du blivit vuxen så riktar han plötsligt kärlek emot dig och höjer dig till skyarna? Inte konstigt att du känner starkt obehag och olust inför det här. Det är ju ett väldigt onaturligt förlopp som skulle förvirra vem som helst! Ungefär som att ha en mobbare och senare i livet är det i mobbarens intresse att bli ens bästis. Det skulle vara sjukt svårt att förhålla sig “neutralt” till det tänker jag. Också komplext när det här påverkar hur han behandlar din mamma. Gud, han tar verkligen med sig folk ned i förfallet, låter det som?

En tanke är kanske att hålla dig avvaktande och sätta gränser om det är möjligt för honom. Värna ditt jag och den du var som barn och som han struntade fullständigt i. Din mamma är också en vuxen person och kan söka hjälp på andra sätt. Ditt liv och det du varit med om tycker inte jag man ska låta begravas!