Hopplös, behöver ventilera

[Teal Nikija]

Hur fan ska man orka ta sig till skolan efter typ två år som hemmasittare?
Har länge haft riktigt svårt med skolan, kan varken gå dit eller utföra något som helst skolarbete. Varenda morgon är en kamp, och jag vill tro att jag försöker så gott jag kan, men jag kommer fan aldrig iväg. Fastnar framför spegeln för jag har riktigt dålig självkänsla och försöker “fixa mig” så att det inte ska se så fult ut, men det är ju lönlöst. Går inte att “fixa”. Bryter ju bara ner mig själv mer och mer ju längre jag står framför den där jäkla spegeln. Rädslan för att andra ska döma mig lika mycket som jag dömer mig själv blir som en stor vägg som känns helt omöjlig att ta sig igenom. Jag och mamma misstänker BDD, men BUP vill inte lyssna utan verkar tycka att det är ett större problem att jag inte kan fokusera på skoluppgifter och har dåliga betyg än att jag mår riktigt jäkla dåligt och är så pass missnöjd med mitt utseende så jag vill slita av mitt skinn. Borde väl ändå vara bättre att ta itu med problemet från roten, jag hade ju inte precis misskött skolan om jag mådde prima…

Nu är den stora frågan hur man ska orka gå till skolan i alla fall. Orka ta sig igenom den där väggen som står i vägen varenda morgon, och VÅGA. Det är skitläskigt att vara i skolan. När jag väl är där kan jag inte ens stanna, flyr bara hem igen.
Skolan har ju i princip gett upp också, så man står ganska ensam. Mina föräldrar kan typ bara titta på, låta mig stanna hemma, för vad ska de göra åt saken? Det är tur att de är så förstående i alla fall, annars hade jag nog gått sönder helt och hållet.

Sen är det mitt sista år på högstadiet. Har ju bara en termin kvar liksom, sen är tanken att man ska börja gymnasiet. Har inga betyg. Kommer behöva läsa ikapp. Alla mina vänner kommer ju spridas ut på olika skolor. Att jag har mina vänner i samma klass som mig är min enda trygghet, så hur ska det gå sen när jag är helt ensam?

Mår piss. Känner mig så ensam i det här, känns verkligen som att jag är den enda hemmasittaren/”skolkaren” i hela Sverige. Känner mig som en börda för mina föräldrar, och för alla runt omkring mig. Hur svårt ska det vara att bara bita ihop och göra det som förväntas av en?

Riktigt jäkla svårt tydligen.

 

[Teal Solele]

Hej:) Jag har läst det du skriver! Jag är inte i din sitvation så kan inte säga att jag förstår dig helt men jag förstår att det är jobbiga kännslor och tankar som du har. Jag har distans studier igen och det känns inte som jag får tycka så men det känns endå bra för mig att inte behöva ta sig till skolan,men mest för att den är flera timar bort och jag är så trött på morgonen. Läraren vill att vi ska ha på kamera men endel dagar vill jag värkligen inte det. Jag ser så trött ut tycker jag men så ser jag också att mina klasskompisar ser minst lika trötta ut. Det är väldig lätt att man ser väldigt mycket hårdare på sig själv än på andra. Jag brukar försöka tänka att, skulle jag tänka/säga den här tanken om en annan person? Oftast inte. Så varför tänka/säga den till mig själv.. <3
Jag hoppas att du kan bli mer snäll och accepterande mot dig själv och ta små små steg i taget. Om du kommer till skolan bara någon timme till en början och sen går hem så är det endå ett steg. Eller att du säger ett snällt ord om dig själv. Hoppas bästa för dig!

Hej, vet inte hur du känner eller vad BDD är men hoppas att övningen jag fick av min kurator även ska kunna hjälpa dig.

Vi börjar med att fokusera och reflektera på ämnet : utseende. Vilken betydelse har ditt utseende för ditt liv? Vilken betydelse har tankar om ditt utseende för ditt liv? Vilken betydelse har tankar, om andras tankar om ditt utseende, för ditt liv? Förklara.

Lek sedan med tanken ”vad är det värsta som kan hända”. Hur ser den värsta tänkbara situationen ut? Vad händer då? Hur sannolikt är situationen och det som händer? Förklara.

Tänk sedan ut vad du kan göra om det värsta inträffar. Vad kan du själv göra för att hantera situationen? Vad kan du inte kontrollera?

Fundera på om det är värt att gå till skolan. Väg risker, konsekvenser och gör en bedömning om vad som är rätt att göra (försök att inte tänka så mycket på hur andra skulle resonera). Förklara hur du tänker.

Ta gärna kontakt med en studie-och yrkesvägledare eller en bra jobbcoach för att bolla ideer om framtiden <3

Jag förstår och hör dig, du är i en period i livet då nästan allting kommer förändras på väldigt kort varsel. Jag var där, hade inga betyg efter 9an, fick gå IV, folkhögskola och kände mig värdelös MEN det var här jag hittade dem absolut bästa personer och lärare som förstod mig på ett helt annat sätt. Att arbeta på självkänsla är ingen enkel sak, jag tror det viktigaste är att förstå att människor tänker precis som du, på sig själva och sitt utseende, det är okej att du går ut ur högskolan utan betyg för det finns andra vägar att gå, det är okej att du mår dåligt för det finns hjälp att få och även om det inte känns som det så finns det otroligt mycket tid för dig att uppleva dem fantastiska saker, personer och stunder som jag är säker på att du kommer göra. Det räcker om du bara klarar av en dag i taget för framtiden kommer alltid finnas där. Så försök tänka på vad vill du göra nu idag denna stund? Istället för saker du inte kan förändra så finns det alltid tid för dig att förbättra. Men en dag i taget, det är allt som krävs. Klarar du det, så är det nog.

[Olive Mojole]

Skickar massa kramar till dig <3 är verkligen inte lätt ålder när man både ska tackla ensamhet/gemenskap, utseende-hets, betyg och allt annat som känns så himla jobbigt särskilt när man är tonåring. Är sjukt svårt och du ska inte känna dig ensam. Min syster har haft väldigt liknande sits och hon fick gå hos psykolog/kurator, fick ångestdämpande och fick stöttning från skolan att hon kunde hoppa över vissa uppgifter i 9an.