Hem > Forum > Närstående > Är jag inte bra nog?

Är jag inte bra nog?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Tiden bara rinner iväg känns det som, är liksom redan flera år sedan jag hörde din röst. Du har en ganska mjuk men hård stämma ibland, jag saknar våra samtal. Även om det kunde vara om inget, så var det värdefullt just då. Det känns som du glömt mig nu, eller gett upp på mig antagligen det som håller på att hända. Vår relation har väl alltid varit trasslig, jag har ju aldrig riktigt varit normal nog. Jag har ju 3 handikapp som kommer ivägen för din vision, och då oassar inte pusslet längre. Du skaffade ny fru och ett barn, jag fick liksom inte plats längre. Jag borde känt det från start, då din fru gjorde allt för att få mig ur bilden. Eller hur du pekade på mig den där gången för många år sedan, har aldrig känt mig så ensam. Det började med att ni träffades, och sen flyttade du ifrån mig . Jag I göteborg och helt plötsligt bosatte du dig i darlarna. Visst det var trevligt med miljöombyte, men kände mig mer som en trängd katt. Din frus pappa hade precis gått bort, och jag fick enbart spendera max 2 veckor hos er. Jag minns hur besviken jag var, att vi inte spelade eller inte umgicks utan de andra. Antar att det var mitt fel att tro så, jag menar jag var väl den som försökte splittra familjen right?.

    Ni tömde huset, jag tror det var hennes barndomshem. Jag hade bara varit på besök där en gång tror jag, då ville din fru avråda mig till kiwi och socker. Bara för att jag fes lite av det, för det var ju också tydligen fel I guess. Så jag spenderade den första hela veckan att sitta barnvakt, titta på teletubbies och inte göra något hela den första veckan. Jag fick nog och sa ifrån, jag minns hur arg du var på mig och hur fel du tyckte att jag hade. Du tvinga in mig i bilen och vi körde till tippen, jag blottade allt för dig. Du vet sådär barn gör när de saknar något i sitt liv, jag berättade hur jobbigt det var för mig. Hur mycket jag saknade våra spelstunder, eller när vi lästa spökhistorier ihop. Men de mesta var stop nu, redan innan hennes pappa dog. Kommer ihåg hur vi stängde dörren för att vara själva, och vi fick skäll sen fick vi aldrig vara det igen. Jag kommer ihåg hur du läste spökhistorier för mig, men sen blev hennes dotter rädd och då fick vi sitta i köket istället. Jag har ett svagt minne av att jag ringde mamma när du skrikit färdigt och gått ur bilen, hon var så klart rädd och orolig. Hon frågade om jag ville hem, jag var rätt säker på att jag ville det. Men på något sätt lugnade vi oss, och vi körde ifrån tippen tillbaka till huset. Där tvingadess jag på mer teletubbies och mer ansvar jag inte ville ha på ett sommarlov, efter timmar satte jag mig för att ta en paus. Jag satt på trappan till ingången på huset, jag minns hur du passerade mig och muttrade ”Snyggt jobbat”. Jag minns hur förvirrad jag var, och hur orolig jag blev. Jag hörde från källaren hur det smälldes med saker, och ut från andra hörnan av huset kom din fru. Hon skrek och grät, jag förstod inte riktigt varför. Men förstod ganska snabbt när din nästa mening landat att du berättat allt, allt som mitt hjärta blottade bara för dig visste nu hon. Din nästa mening löd, ”Skrik inte på mig skrik på henne”. Jag satt kvar i trappan medans din fru slängde ur sig massa ord emot mig, kommer inte ihåg var mest rädd och chockad tror jag. Det var vårt första stora bråk, då efter den gången var jag inte välkommen innan ”jag” hade skärpt mig. Sen så var jag ute ur ert liv tills andra året i gymnasiet, då du kom tillbaka och vi började prata igen.

    Det kändess bra på något sätt, men jag borde vetat bättre. Det tog ett par år innan jag började åka upp till er igen, men då hade klyftan mellan mig och din familj redan blivit för stor. Du hade en ny dotter, och en ny stil. Så jag passade aldrig riktigt in, jag var liksom aldrig den perfekta personen som skulle vara där. Halvsystern jag bara såg när hon var 3 hade växt till en 7 åring. Hon är fortfarande en av de bästa grejerna med hela denna skiten, det enda bra jag kan säga som kom ur allting. Här är vi flera år senare och allt jag kan tänka är, varför älskar du mig inte?. Åren gick och jag var alltid den där gästen bara, var aldrig riktigt en del av familjen. Konstigt nog hade jag tankar på att flytta upp närheten av er, eget boende och allt sådant. Jag är glad att det aldrig skedde, det hade nog förstört mig helt. Minns fortfarande kvällen då jag förstod att jag aldrig skulle vara nog, att jag alltid skulle vara den där handikappade dottern som inte var perfekt nog.

    Vi satt ensamma i gäst stugan där jag alltid sov, jag fick väl inte vara inomhus antar jag men erkänner att det var lugnast så. Du satt brevid mig och yttrade orden, ”Jag är rädd för att du ska flytta upp…Jag vill inte ha detta ansvar i knät”. Jag grät kommer jag ihåg men det var som du inte såg det, eller förstod varför jag var upprörd. Du sa inget, du kramade mig inte du bara satt där. Hade inte ens en förklaring till varför dina ord, utan bara gick din väg ifrån kaoset du skapat. Månader senare bestämde jag mig för att inte flytta upp, du gjorde mig så osäker att jag sket i det. Trodde du skulle bli glad av att höra de nyheterna, du skrek dig igenom ett 30 minuters samtal. Om hur fel jag hade, och varför jag inte gjorde det. Jag tog till och med på mig halva skulden, men det var aldrig nog. Det slutade med att jag sa att du fick ringa när du var redo, detta skedde aldrig du snäste bara ”Jag är redo när som helst!” och la på.

    Du har skickat pengar och sms varje år vid födelsedagen, och berättar hur jag är det bästa som hänt men ljuger du inte lite då? Om jag nu är det bästa som hänt varför ringde du aldrig?`om du hade gjort det idag hade jag ens svarat?
    Jag fick genomlida många år av att höra din röst via min halvsyster, jag och min halvsyster har en  underbar kontakt. Men att höra din röst, att bli påmind varje gång att jag blivit bortvald gör ont som satan. Det värsta är att jag inte kan vara arg på henne, för hon är det enda jag har kvar av dig. Jag saknar dig , du slutade skriva förra året. Antar att du tröttnade på att jag aldrig svarade din kärleksförklaringar till mig. Jag tackade alltid för pengarna jag fick, men inte mer. Jag antar att det alltid kommer vara den biten som saknas i mig

    <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.