[Olive Mojole]

Usch vad tråkigt att höra vad du varit med om. Fyfan va Sjukt att vuxna kan göra så. Hur mår du idag, har du bearbetat detta i terapi eller hur har du hanterat det?

Jag är också väldigt fundersam över vad det kan bero på, ifall det kan vara vanligt hos andra barn att tänka så. När jag googlat ser det inte bra ut, utan är ofta tecken på något problematiskt typ att man sett/varit med om saker.

Gissar att det isåfall kanske är något jag varit med om i väldigt ung ålder, att jag inte minns det men att det fanns kvar på något sätt hos mig som barn? Men skitsvårt att veta, antar att man aldrig kmr få veta heller? Funderar på att fråga mamma om de va nåt hon tänkte på när jag var liten men de skulle ju öppna upp för en väldigt obehaglig frågeställning.

[Olive Mojole]

Fyfan vilken jobbig situation du är i. Har du vänner eller familj att prata med om detta? Har du testat att gå till psykolog? Inte för att det löser problemet såklart.. men kanske hjälpsamt att få prata igenom allt det jobbiga? Skickar massa kramar till dig

[Olive Mojole]

Jag skulle uppmuntra dig att söka hjälp, ge det ett ordentligt försök och sök vidare om du inte blir hjälpt av första. Det tycker jag du är skyldig ditt barn <3

[Olive Mojole]

Red Simyna skrev:

Haft lite kompisar genom åren som gått i traumabehandling (för komplex PTSD och DID bland annat) och som tyckt om sina terapeuter. Det verkar vara otroligt att ha en terapeut som man tycker om och som man blir hjälpt av. Är så många som aldrig finner det så jag blir så att jag vill uppmuntra dig att inte släppa personen utan noga överväganden. De växer inte på träd, du vet! =) Jo precis, om jag ville prata jättemycket om specifika trauman fick jag göra ögonrörelser på det traumat och prata så mycket jag ville, och till jag kände att det var integrerat och tappat sin laddning. Var också skeptisk innan men en kompis hade bra erfarenheter med sin PTSD-diagnos och rekommenderade mig att pröva. Terapeuten sa inledningsvis att terapiformen blivit styvmoderligt behandlat men fungerar förvåningsvärt väl för majoriteten med PTSD, enligt vetenskapliga studier som genomförts.

Jag känner precis som du skriver, att det kan vara bra att hålla kvar om psykologen känns bra. Jag har uppföljning i veckan och ska fråga om jag kan följa med henne till den privata kliniken, jag håller verkligen tummarna för det. Skitjobbigt att hoppa till en ny person som man inte träffat, och så ska man öppna upp om trauman:/

Intressant att höra, vad kul att höra att det hjälpte dig! Häftigt på något sätt hur man kan läka igen. Jag hoppas att du mår bra idag <3

[Olive Mojole]

Green Fafybu skrev:

Ok. Jag har inte försökt ta del av mina journaler från de privata psykologerna. Jag vet inte, men min gissning är att dessa journaler inte kan nås från 1177 utan att enda sättet är att be om dem på de privata mottagningar de skrevs. Min ptsd-diagnos finns inte någon annanstans vad jag vet än just där. Jag fick diagnosen genom att jag träffade och samtalade med psykologen ungefär 3 gånger, och då ställde hon många frågor och ledde samtalen. Samt så baserade hon sig på vad min mamma berättade om hur hon upplevt och noterat om min situation…

Tack för svar! Intressant att höra om hur andra haft det. Tyckte du behandlingen som följde har hjälpt dig?

[Olive Mojole]

Vad jobbigt det låter:( Brukar du planera in roliga saker i framtiden som du kan se fram emot? Nu när corona “släpper”, kanske nån konsert eller liknande du kan boka in? Börja med en ny sport, försöka göra mer spontana saker? Sådant triggar hjärnan på ett bra sätt – särskilt att göra nya saker och få nya intryck. Det blir som anti depp!

[Olive Mojole]

Men usch den där läkaren låter verkligen inte bra. Tror du att du skulle kunna byta? Är så viktigt att ha rätt dos så att du inte känner att den hindrar dig, eller gör det värre för dig <3

[Olive Mojole]

Heja dig som öppnar upp om detta, även om det är anonymt. Kan känna igen mig till ganska stor del, har även en del trauma från tonåren relaterat till sexuellt våld och känslan av att man är värdelös osv. Har du någon vän som är nära dig idag? Eller som är halv-nära?

Jag har känt mig väldigt avskärmad från många av mina vänner pga mina trauman också, att man går runt och bär på något hemligt och att ens mående är skämmigt. Men när jag började öppna upp mig för en vän fick jag väldigt positiv respons och det gjorde jättemycket för mig. Men såklart ska man känna sig trygg i det, och inte tvinga sig själv.

Går du på någon medicin? Pratar du med någon psykolog nu? Skickar omtanke till dig <3

[Olive Mojole]

Red Simyna skrev:

Ja, definitivt, EMDR för PTSD fungerade jättebra. Vi arbetade med att synliggöra triggers också vilket var hjälpsamt. Blev påmind nu om psykologen det blev tjafs med och kan se där att det jag reagerade på då hade jag ryckt på axlarna åt idag. Det var många år sedan det här och på den tiden och i just terapi var jag väldigt så bångstyrig och snarstucken ifall jag mötte typ motstånd. Det var just en trigger jag hade med mig från uppväxten att jämt och ständigt bli ifrågasatt. Har jobbat på det. Kan faktiskt tycka lite synd om henne nu såhär i efterhand. Samtidigt är det väl sånt som ofta ingår i terapi att man oftast mognar längst vägen? Får bättre självinsikt? Hur som, ja oj minst 1000 kr är mycket pengar! Å andra sidan kanske du kan se det som en livsinvestering och boka upp typ 3 sessioner i månaden? Många tycker privat terapi är jättedyrt men jag har knappast haft pengar tidigare som yngre (ibland haft studiemedel och jobbat lite extra) men lyckades få ihop det ändå. Det handlar väl lite om prioriteringar också? <3 Jag har varit desperat och nöden har ingen lag. Lite korrupt är det kanske haha!! Hur arbetar ni förresten med PTSD – om ni gör det?

 

Åh jag förstår. Skönt att ändå kunna minnas tillbaka och känna att det inte var orättvis behandling från deras sida. Ja man växer och utvecklas ständigt, som tur är! Man kan ju verkligen tänka tillbaka på sitt yngre jag och skämmas lite ibland.

Vad intressant, jag har en bild av att EMDR känns väldigt krystat – detta är bara min fördomsfulla bild av det. Jag känner att jag skulle ha svårt att ta det seriöst? Men är väldigt nyfiken på att prova, jag har hört bra om det! Och vad roligt att det fungerade bra för dig. Fick du även prata väldigt mycket om ditt trauma generellt? Jag ska börja traumabehandling men blir ju lite stopp i planen nu när jag måste bestämma om jag ska byta psykolog eller följa med henne till privata kliniken. Så än vet jag inte exakt vad det kommer innebära – men kommer iaf få reda ut mina minnen då de är huller om buller. Har mycket ohanterade minnen/känslor så tror det kommer bli jobbigt att börja gå igenom det. Ja, tycker absolut att det är något värt att investera i ändå, det är ju förhoppningsvis något som gynnar mig hela livet. Och med sånt är det ju dumt att snåla!

[Olive Mojole]

Red Simyna skrev:

Jag förstår. Säkert blir psykologen också lite piggare av att vara på privat klinik eftersom den kan välja själv då hur mycket den ska arbeta. Menar att terapin förmodligen och förhoppningsvis kommer vara super även där. Hoppas det löser sig med journalen! Som typ 20-åring sökte jag för ”barndomstrauman” och ”hur hantera knäppa föräldrar och släktingar med narcissistiska problematiker”, samt ”allmän förvirring i livet”/identitetskris. Som 25-åring handlade det mer om ”traumabehandling i nutid och dåtid” och hypokondri. Som 30-åring var det framförallt för ”fobier”. Och senast återigen för PTSD och då specifikt EMDR. Den röda tråden är väl traumabearbetning och symtom kring det som kan finnas. Har även gått som sagt i offentligt terapi (träffat kanske fem stycken där, minns knappt) men ärligt talat inte fått med mig något vettigt av det. En psykolog blev det en konflikt med. Vi var oense om mitt förflutna och lite sånt. Det var jobbigt. Har betalat allt ifrån 600 kr till 900 kr per timme. Några har anpassat sig efter om jag då varit student. Har man riktigt tur kan ju de privata vara anslutna till FK. Det var vanligare för typ 15 år sedan. Nu tror jag det är otroligt sällsynt. Min syster gick i typ 6 år privat bekostad att Försäkringskassan, hon hade extremt tur. Samma gällde min pappa. Utvecklingen är väl cyniskt så nuförtiden att de vill tjäna pengar på oss som har traumaerfarenheter. Därav startar de privata kliniker och tjänar otroligt bra med pengar genom det.

Tack för att du svarar 🙂

Låter väldigt tufft! Hur tyckte du behandlingen för ptsd var, hjälpte det?

Usch att din psykolog blev oense med dig om ditt förflutna, det är ju verkligen du som vet bäst där, oavsett vad psykologen tror att den kan analysera!

Ang pris tror jag att det kommer vara minst 1000kr, antagligen mer. Ugh. Fick också såna sjukt jobbiga känslor att hon överger mig, och att hon enbart tänker på att tjäna bättre på en privat klinik. Eller att hon inte gillar mig och därför inte bryr sig om att hon nu ska byta jobb. Fastnade i en spiral att sjukvården är korrupt och att de bara vill tjäna pengar på oss, ja. Usch man märker hur instabil man är haha

[Olive Mojole]

Vet du vad som har triggat den känslan hos dig? Eller har den kommit krypande? När jag känner att allt är skit försöker jag planera upp roliga planer längre fram att se fram emot, kanske något jag sparar till som jag vill köpa, planera träff med en kompis eller göra någon annan rolig aktivitet.

[Olive Mojole]

Anonym skrev:

Något svårhanterlig ångest, det maler i huvudet.. känner mig rädd/orolig så det liksom ”ilar” från magen och uppåt. Det är nästan lite förlamande, känns som att jag ska börja ”lipa” ofta. Vissa nätter kan jag inte somna. Får inget lugn om jag inte kan tänka ut nån form av tillfredsställande lösning på problem jag inte har, men kan få. Ex om bilen pajjar eller om jag blir uppsagd etc.. otaliga scenarion gällande det mesta står och skaver i alla vrår i huvudet. Någon som känner igen sig och har bra tips på hur man kan få stann på det här?

Låter lite som GAD. Jag har fått den diagnosen och tycker att det hjälper att gå till psykolog och få prata ut om ångesten, det lättar för stunden iaf. Men tycker det är skitsvårt att bli ångestfri. Provar just nu medicin. Har du testat att prata med psykolog?