Hem > Forum > Terapi & Medicin > Begränsad lyssning angående mina tvivel angående långtgående medicinering!

Begränsad lyssning angående mina tvivel angående långtgående medicinering!

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej!

    Jag har märkt att vården mycket oftare kör med korttidslösningar och ibland så kan detta vara så frustrerande, såsom när man tvångsvårdas. Jag har funnit att man har kunnat komma fram till att de som haft psykoser och inte tagit medicin, oftare klarat sig bättre under längre tid. Det är möjligt att förklara detta med att fler som tar medicin har svårare åkommor.

    Varje gång jag talar med min läkare känns det som om man blir korsförhörd för det minsta, och har jag den minsta risk för att jag ska fara illa vill man inte sänka. Men jag tror faktiskt att risken att jag går över i att vilja ta livet av mig är större om jag är tvingad att ta medicinen väldigt länge.

    Jag märker hur medicinen tar bort min förmåga att formulera ord. Utan medicinen är det så att jag kan lagra mycket mer i någon slags mix mellan långtidsminne och arbetsminne. Jag märker att jag minns mina psykoser mycket bättre och har lättare att bli påverkad, men samtidigt så har jag detaljrikedomen av att kunna formulera mig. Det stör mig väldigt mycket att inte kunna formulera mig snabbt; det är en anledning till att jag önskar dossänkning.

    En annan är att jag märker att jag faktiskt gör en del misstag i huvudet när jag spelar upp sånger, och jag har ett starkt sångintresse; dock så märker jag att jag klarar mig fint om jag sjunger snabbt i huvudet. Det bara suger att inte kunna ta ut svängarna, för att allt försvinner ur minnet för snabbt! Och om ni är idioter som tänker: haha går inte ihop med det förra, låt mig då säga att det långtida minnet är viktigt för diskussioner! Har man inte ordminnet, så står man där och säger ”den där”, ”allt” och annat som inte är specificerande!

    Jag känner att jag aldrig kan få en syl i vädret när jag talar med min doktor, som tänker sig att jag är en dator som behöver medicin för att fixa problem i den psykiska delen av kretsarna.

    Jag har varit öppen om hur medicineringen var en stor bidragande faktor till att jag hoppade från fönstret för ett år sedan, och jag hade önskat bättre förståelse för hur sant det var. Faktum är att jag betänker självmord ibland just på grund av medicinen, men jag känner att min läkare ändå inte kommer att ta det som om jag gör det pga. medicineringen, och därför så sade jag förra gången att jag inte hade några sådana tankar.

    Det finns ingen chans i världen att jag kommer att kunna vara fullständigt ärlig med någon som tvångsvårdar mig och inte lyssnar på mig ordentligt. Säger jag någonting, så står man där och tänker: ”kan det vara sant?” Och om man inte kan finna vetenskapligt grundad information, så kör man över mig med sitt såå korrekta tillvägagångsätt!

    Att ha sjukdomsinsikt blir definierat som ”att villigt följa läkarens ordination” och det finns ingen tanke kring vad ordet egentligen betyder. Man kan ha sjukdomsinsikt och ändå vilja sänka medicineringen snabbt. Man kanske tycker att det är värt det.

    Det blir så fejkat och tillställt när allt de gör under den muntliga förhandlingen är att ta upp gammalt groll som hur man minsann var si och så sjuk tidigare och deras jädra riskbedömning! Jag lärde mig saker under psykoserna har jag sagt så många gånger, men ingen tar det på allvar! Allt de vill är att jag följer deras ordination, och om jag gör det, så slutar de tvångsvårda mig.

    Bara en liten skrattretande sak är att det är just för deras inhumana förhållningssätt till en annan människa som det kunnat gå så långt med alltihop. Jag har många gånger argumenterat för detta, men som sagt ingen hör, och om de hör så är de fullständigt tysta! När de inte bildar en relation till en och inte talar personligt med en om vad de vet och inte vet om psykoser, hur ska man då kunna säga att de hjälper en få en sjukdomsinsikt, och då talar jag inte om en baserad fullständigt på läkarens struntvetenskap, utan en baserad på riktig erfarenhet!

    Det är så larvigt förresten att läkaren har mage att göra en sjukdomsinsiktsbedömning på den som har praktiskt erfarenhet av psykoser! Jag har haft tre, läkaren har haft noll! Jag vet betydligt bättre men ändå tas jag aldrig på allvar. Ordet var så frustrerande att höra den första gången! Man tänker liksom: ”Har ni någon som helst insyn i hur det känns när någon utan praktiskt erfarenhet säger att någon som verkligen erfarit och tänkt kring saker har dålig sjukdomsinsikt?” Min personliga åsikt är att om öppen tvångsvård bedöms behövas, så har man redan slutat lita på patienten och bildat sig ett sådant förhållande med han eller henne att det blir ett trauma för livet, om de ens överlever förudmjukelsen.

    Jag stod ut mycket och blev aldrig aggressiv, men det finns säkerligen de som blir aggressiva av all sjuk behandling som sker inom framför allt slutenvården. Jag hade kunnat hamna i riktigt fängelse efter att inte stått ut med deras vanvård där som bestod av bara medicin och med personal som gömde sig i personalrummet och sällan kom ut. Helt sjukt är det!

     

     

     

     

     

    Men usch den där läkaren låter verkligen inte bra. Tror du att du skulle kunna byta? Är så viktigt att ha rätt dos så att du inte känner att den hindrar dig, eller gör det värre för dig <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.