Hem > Forum > Depression > Vad händer med min dotter.

Vad händer med min dotter.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Jag har längtat efter att få dö egentligen så länge jag kan minnas så strax över 30 år och då har jag några år kvar till 40.
    Mitt liv började väl inge vidare och har egentligen bara fortsatt i samma mönster. Jag ville dö genom stora delar av min barndom och det blev värre med några misslyckade försök genom tonåren och ytterligare några som vuxen. Jag bestämde mig tidigt att jag inte ville dö av självmord och det är nog vad som hållit mig vid liv såhär långt. Men jag har gjort allt för att dö på alla andra sätt genom extremsport och vansinnesfärder och det är sjukt orättvist att jag ännu är vid liv.
    Sen för tre år sedan så hände det som absolut inte fick hända. Jag fick en dotter. En fantastisk, intelligent liten tjej.
    Det där glädjeruset som folk pratar om när man ser sina barn har jag tyvärr inte fått uppleva.
    Jag ser på henne med tårar i ögonen. Hur fan ska jag kunna ge henne något positivt.
    Hur ska jag kunna ta mitt liv utan att skada henne.
    Jag önskar varje dag att jag hade fått dö innan hon var påtänkt precis som det var planerat. Inget i mitt liv var upplagt för att jag skulle överleva såhär länge.
    Nu läser jag spaltmeter efter spaltmeter över hur man hjälper barn att komma vidare efter självmord i familjen men hur jag än gör så sviker jag henne och det får mig att vilja dö ännu lite mer.

    Tror du att din längtan verkligen är medfödd, eller har den uppstått på grund av något traumatiskt som hänt dig i barndomen?

    Jag förstår känslan av att inte vilja leva, själv har jag nog känt så till och från hela livet också. Men jag vet varför, och det går tyvärr inte att ändra på.

    Trådstartaren

    Ingen aning varifrån det kommer. Jag har nu förlorat min familj och jag kommer nog pussa min dotter farväl inom de närmaste veckorna.
    Vet inte än var jag ska men jag flyr väl tills pengarna är slut så hoppas jag på att jag hittat en fin plats att dö på.

    Har du pratat med någon som verkligen kan hjälpa dig ur det? Har du försökt ge allt för att kanske må lite bättre? Din dotter förtjänar sin mamma, hon behöver dig

    Trådstartaren

    Jag har gett allt i snart 40 år. Jag kommer aldrig ur det.
    Hon har kvar sin mamma. Det är pappa som försvinner. Samtidigt så är jag uppvuxen med väldigt dåliga föräldrar och kan garantera att jag hade haft det bättre om dom hade försvunnit så tidigt som möjligt i mitt liv.

    Jag har gett allt i snart 40 år. Jag kommer aldrig ur det. Hon har kvar sin mamma. Det är pappa som försvinner. Samtidigt så är jag uppvuxen med väldigt dåliga föräldrar och kan garantera att jag hade haft det bättre om dom hade försvunnit så tidigt som möjligt i mitt liv.

     

    Det är tufft det förstår jag

    Är sj 34 år o djupt deprimerad efter trauman från min barndom. Min mammas mamma tog livet av sig när jag var väldigt liten, det påverkade min mamma enormt att hon idag är alkolist o betett sig skit mot oss barn hela livet typ. Självmord i faniljen är fruktansvärt. Jag vet inte om du börjat med mediciner för o må båttre men annars borde du de alt. Bli inlagd på psyk tills du blir bättre.

     

    Jag skulle uppmuntra dig att söka hjälp, ge det ett ordentligt försök och sök vidare om du inte blir hjälpt av första. Det tycker jag du är skyldig ditt barn <3

    <3 Livet är så himla orättvist och det finns verkligen inget som säger att människor får uppleva lika mycket smärta och svårigheter. Du säger att du gett allt – jag tror dig. Förstår också att det är extremt plågsamt att ha en dotter i detta och att du går sönder av att veta hur det skulle bli för henne om du försvann. Måste vara mycket starka vanmaktskänslor <3 Om jag vore dig skulle jag börjat gå på massor av mediciner och lagt in mig några månader så får de ta över. Sagt att jag inte klarar av en millimeter till.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.