Älskar Mamma men hon är en stor del i min psykiska ohälsa

[Teal Puvalu]

Jag blir så ledsen nästan varje gång vi bråkar, jag älskar henne hon är mamma liksom. Den som alltid fanns där på ett sätt, den enda av mina föräldrar som har kontakten med mig. Jag har 3 handikapp som krånglar till mycket, ADHD Autsimliknande tillstånd och EDS. Hon säger så elaka saker att det riktigt svider i mig, jag vill gärna lösa saker så de e lösta så jag slipper ångesten över hela skiten. Medans hon gärna väntar timmar på att lösa det o “lugna ner sig”. Det enda jag får höra hela tiden(eller känns så ialafall), Din autism måste la ha någon medecin för det? Orkar inte! Så var det synd om dig då! . Brukar prata ut med boendstödet då vänner finns, men inte alltid jag kan snacka med dom känner mig som en börda. Så idag hade vi ett missförstånd som blåst upp direkt, igår när vi pratade sa jag att jag skulle ha boendstöd från kl 1 till 2. Hon ville komma över efter det då vi skulle spela och äta ihop, sa också att jag handlar efter stödet så kl 3 blir perfekt. Sa också att jag inte hade tid o ringa innan stödet då jag oftast brukar vanligtvis vakna kl 1, så vaknade bara lite innan besöket. Så hon trodde att jag skulle ringa efter, även om hon INTE sagt något om det. Jag sa “Aja ses imorgon då”, svaret var”ja det gör vi”.

Idag kl 15:00, hade handlat färdigt o väntade. Fortsatte och vänta o vänta men hon kom inte, kvart över ringer jag för att se om något hade hänt. Hon svarade så frågade jag om hon var på g, direkt blev det försvars taggarna från hennes sida. “Va det sa vi väl inte trodde du skulle ringa mig”, jag förstod ingenting trodde vi hade kommit överens men aja tänkte jag. “Nej men sa ju att 15:00 gick bra”, svarade jag och försökte hålla mig lugn då jag var lite smått irriterad. Sen blev direkt “aa men trodde du skulle ringa så jag visste inte “, notera denna människa har nycklar och går oftast in själv med nyckel när hon kommer. Vi kommer lite på kant angående vad som sas, och direkt efter blir det” Men ska du ha den attityden så kommer jag inte”. Blir lite arg för jag hade gått ner just för att köpa en grej till maten som jag glömt i onsdags, köpte också chocklad till kaffet för tänkte att det skulle bli mysigt. Jag blir lite ledsen men säger ” Okej men du har också en fittig attityd”, och då var det igång. Hon skriker och jag försöker det bästa jag kan att inte skrika tillbaka, men avbryter henne då hon skriker på mig o ber henne att sänka rösten (Villket hon obviously inte gör) . Blir utskälld för att jag inte lyssnar på henne, och det eskalerar. Efter ett par ordkastande från båda håll så slänger hon på luren.

Jag får ångesten i högvarv o börjar skriva med henne, skriver “Moget moget aja men vill du inte komma idag behöver du inte komma på resten av veckan heller”. Hennes instant respons är att skriva “Aha men då bryter vi helt då hejdå”, detta är en fras hon använt sig av genom min barndom och ungavuxna liv. Hon har hotat sig själv till livet många gånger, hon har hotat att slänga ut mig. Gjorde jag inte tillräckligt för katterna hotade hon dom till livet, så min ångest stiger mer o mer. Skriver ut att jag blir ledsen över att vi inte skulle träffas då jag faktiskt sett fram emot detta,  och frågar också direkt efter hennes hot om hon är 10 år?. Ringer henne igen för att fråga vafan som försigår, flera signaler går men inget svar. Efter  ett tag ringer hon, vi försöker prata lugnt men blir direkt kaos igen. Hon attackerar mig med att jag pratar med mitt boendstöd om min och mammas situation, hur fel det är av mig att göra det. hon attackerar alla ömma punkter hon kan, delvis att jag blir sån(skriver saker som jag måste få ut till personer näst intill spamm ibland) . Hon säger att alla mina vänner tröttnar på mig för att jag gör så, och att hon också kommer det en vacker dag. Jag fortsätter ifrågasätta varför hon attackerar mig,  sitter och gråter i detta stadiet näst intil hejdlöst. Hon säger att jag skrämmer katterna (har 3 katter som är från när vi bodde ihop) , och borde sluta lipa. Gråter mera och frågar genom tårarna varför hon attackerar mig och ber henne sluta. Jag skriker i detta stadiet pga frustration och ilska, och tårarna slutar inte komma. Jag gråt skriker i panik medans hon matar på med grejer, sedan slänger hon på luren igen.

Ibland ifrågasätter jag varför jag vill vara kvar med henne , eller ha henne mitt liv men påminner mig att hon har sina truaman som gör detta. önskar bara att hon får hjälp så min själ kan få lite ro

[Olive Mojole]

Usch jag känner med dig, det här låter jättejobbigt. Har dåligt med erfarenhet själv kring detta men vill bara skicka styrkekramar <3 Tyvärr finns många föräldrar som är extremt dåliga föräldrar, och i vissa fall finns det inte så många alternativ än att ta avstånd.

<3 Wow, så fruktansvärt! Tycker det låter som att din mamma passerar alla gränser för vad som är okej när man är en förälder. När hon har ett barn också som har tre diagnoser är det jättekonstigt att hon övh inte kan anpassa sig och hjälpa dig i det. Istället verkar hon bli det stora barnet (och martyren) själv och att det som saknas i er relation är att det finns en vuxen person? T ex en vuxen person som har kontroll över sina känslor, en vuxna person som lugnar ner en eskalerande konflikt, en vuxen person som kan föra en dialog och förtydliga när det brister i kommunikationen, det låter som att det snarare är du som tvingas inta den rollen?

Förövrigt är din mamma väldigt lik hur min mamma också är. Just detta hotande om att säga upp kontakten, ta livet av sig, höja rösten och känna noll empati med en när man gråter, det känns verkligen igen (främst från förr om åren). Länge trodde jag det var truamarelaterat i hennes fall. Men varför går inte en person med traumabakgrund i terapi? Den frågan har jag ställt mig själv väldigt, väldigt många gånger. Tycker det är klent faktiskt. Herregud, att förpesta sin familjs ve och vä bara för att terapisoffan känns för plågsam.

Mitt tips till dig är att försöka hålla dig undan din mamma, ärligt talat. Det låter för stormigt? <3

[Teal Puvalu]

Red Simyna

Jo har god lust, men någonstans i mig hoppas man att det blir bättre. Usch o blä ibland, men ibland har vi det rätt okej. Vill inte plocka bort henna då man blir rätt ensam då. Hoppas det blir bättre, försöker ha ett posetivt tänk så får vi se. Ska försöka söka mig till terapi själv sen, så får man se.