Yellow Bojoto
Skapade svar
-
Det är svårt att få någon djupare vänskap om man inte har samma syn på vad vänskap betyder. Är det en riktig genuin vänskap så funderar man inte ens, det faller sig naturligt och inget man behöver fundera på. När man inte riktigt vet vart man har en person, då blir det jobbigt. Att det blir så tror jag mycket beror på att det brister i kommunikationen. Jag lär mig mycket om en person bara genom att lyssna. Det är en konst att verkligen aktivt lyssna och därigenom få en djupare och bättre förståelse hur personen fungerar och innerst inne känner. Det är samtidigt ett förtroende som man måste vårda och inte missbruka på något vis. Tror dock att vissa kan utnyttja situationen då det finns personer som ser snällhet och empati som en svaghet som dom själva kan dra fördel av när dom behöver det. Vissa människor kan även förakta och se ner på personer som är goda. Det är ändå dessa personer som förlorar i slutet. Jag tycker du verkar vara en innerlig vän, Yellow Bojoto. Man kan inte ändra på andra personer utan bara hur man själv förhåller sig till saker och ting. Låt dock ingen ”vän” göra dig förvirrad, ledsen eller ge dig dåliga vibrationer. ❣️
<b>Jag tror att både hens och mitt liv har varit lite för krokigt senaste åren för att vi tydligt ska ha kunnat se vart vår vänskap ligger. Kanske är det nu först vi får se vart vi ligger som vänner? </b>
<b>Känns så mycket bättre att kunna ventilera med alla er här i forumet.</b><b>Det ger mig ett lugn. Dels att det är okej att känna, tänka som jag gör. Men även i att läsa era olika ord om synvinklar och synsätt. Tack! </b>
<b>Känner just nu att jag är mer ödmjuk inför hela situationen. Jag lutar mig mer tillbaka och har släppt lite av det som jag tog personligt. Tror det är viktigt för mig och för hen. </b>
<b>Vi kommer säkert samtala om detta en dag. Men stressar ej till den stunden. “Allt har sin tid” tänker jag.</b>
<b>Tror att ett problem är att jag just läser hen mellan raderna. Hon vet det och har uttalat det förut. Om finns det så känslor, tankar m.m. som hen vill dölja, ej orkar ta tag i eller ens uttala för mig sin vän så undviker hen helt enkelt mig.</b>
Hen är fin som hen är. Jag är fin som jag är. Båda får vara precis som vi är.
<b>Jag får helt enketl arbeta med mig själv. Fortsätta att utmana mig, utveckla mig och finna förhållningssätt till detta precis som mycket annat i livet.</b>
Jag förstår. Nog bra att vänta till det ser lite ljusare ut. Säkert är det en kommunikationsmiss mellan er bara då? Hen har sina förväntningar, reagerar på sina sätt när denne mår dåligt mm. Du har dina förväntningar på att motparten ska finnas kvar i relationen oavsett om man mår bra eller dåligt, eftersom det är vad vänskap bygger på för dig? Känns lite som att när det blir lite missnöje eller oro i relationen kan det ofta bottna i att man drar åt olika håll när det gäller just förväntningarna man har på varandra. Att resa bort tillsammans brukar ju vara ett sådant tillfälle då hela relationen kan sättas på spel. Kanske är det först då också som man verkligen ser likheter och skillnader mellan varandra. Har du rest något med denna person? Hur har det funkat – om du vill säga? Haha. De jag rest med som det fungerat väl med har också fungerat bra i övrigt. Lättast att resa med är de med största anpassningsförmåga tycker jag. Samma i relationer 🙂
Tror något som krockar mellan oss är att jag är direkt, innerlig och själslig samt öppen. Hen är bestämd, stolt, oöppen och konflikträdd.
Mitt liv har varit väldigt tufft länge och få har hen funnits. Men när det vänder och är mer det motsatta så vände lixom allt. Vart paff.
En weekend resa har vi gjort. Det var lite blandat. Inget dramatiskt som hände. Mest var det trevligt. Dock märktes behovet hos hen att få sin vilja igenom.
Anpassningsförmåga och flexibilitet är fint det ler.
Jag anar lite andra faktorer som spelar in i vår relation med. Men inget jag tar upp här.
Jag försöker mest se över mig. Och vara snäll mot mig själv och hen. Vi får se om vi hittar tebax eller finner en ny variant av vänskap.
Tack för stöd! Och feedback 🙏🏻
Låter klokt! Jobbigt med så många dubbla signaler. Inte konstigt om du blir förvirrad över vad ”som gäller” då. Kanske är det så att när relationer börjat villkoras att de ska vara på det ena eller andra sättet så kanske det är dags att börja dra öronen åt sig? Att det är för kravfyllt och blir ansträngande att komma ihåg och memorera alla regler som gäller? Speciellt snurrigt om förutsättningarna förändras hela tiden? Kan ärligt säga att jag hade aldrig gått med på att ha en sådan kompis. I regel brukar såna människor försvinna automatiskt för jag har fått sån huvudvärk att jag inte orkat engagera mig. I mina ögon tolkar jag din vän som ganska destruktiv för det denne gör är att hålla på och tjafsa (låter det som) om massa förhållningssätt istället för att umgås, ge och ta, som två vanliga människor. Denne går alltså miste om fin vänskap på bekostnad av att vilja kontrollera den andra verkar det som. Kram!
Jag tror jag är den som ”ställer mer krav”. Tror hen kanske upplever det så.
Vet ej hur många ggr. jag tydligt uttryckt att vännen min ska lägga fokus på familjen sin. Det både förväntar jag mig och respekterar. Ändå hör jag det som någon sorts ursäkt. Vilket blir fel. För en familj behöver tid tillsammans.
Jag har även uttryckt att jag saknar att ses och hitta på saker. Men att jag vill att träffarna sker när det passar hen och familjen. Och för att hen vill träffa mig. Förstod även för ett tag sedan att jag och mitt hem kunde vara en tillflyktsort när det kändes lite tufft hemma. Helt okej om det uttrycks. Ej att jag förstår det när besöken sinar för att det är bra hemma.
Just därför det känns som om jag är den som ställer krav.
Har även tyvärr upptäckt långsamt att det är viktigt för hen hur vi träffas. Och pga. att jag är så flexibel och ej egentligen bryr mig om hur vi träffas så har det blivit på hens villkor.
Så när jag sagt någon gång sagt något jag önskar göra har jag märkt att hen är ”off”, nästan surar och är oengagerad.Personen har funnits väldigt mycket för mig i tuffa stunder. Är tacksam. Därför blir jag besviken när jag ej får ”finnas tillbaka”. Ja och kanske är detta mitt ”wake up call”.
Tror tiden visar vart vi landar. Är rädd om hen. Och mig. Kombinationen kanske ej är så bra. Just nu.
Yellow Bojoto TrådstartarenNej, du är inte ute och cyklar. Att finna acceptans är nödvändigt i vissa situationer för allt går inte att förändra, men väldigt mycket går faktiskt att göra någonting åt. Jag har själv fått höra, framför allt från vården, att jag ska acceptera ditten och datten. Jag är väldigt glad över att jag vägrat lyssna på det örat, för om jag gjort det hade jag inte kommit vidare i livet utan stått kvar på samma plats. När jag mådde som sämst, och hade det som allra kämpigast med mina funktionsnedsättningar, trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb. Vården talade då om att jag kanske måste acceptera att det var så, något jag inte kunde göra. Idag läser jag en högskoleutbildning och har ett extrajobb. Du behöver INTE acceptera din ensamhet! Att vara ensam mycket kan vara underbart, men det ska vara självvalt och inte något tvång. Påtvingad ensamhet behöver man försöka bryta, även om det kan vara lättare sagt än gjort. På din beskrivning låter det som om du skulle behöva hitta fler människor att umgås med, sådana som du kan umgås med på lika villkor och inte bara när det passar dem. Har du någon idé om var du skulle kunna träffa sådana människor?
Först vill jag säga att vilken himla tur att du acceptera det vården sa till dig. Utan du har valt en egen väg och nu har du det som du vill och mår bra av. Hatten av för dig! Blir väldigt glad för din skull.
Jag söker nya vänner. Tex. genom möten med människor live om jag råkar på någon. Räds ej att komma med förslag till att ses. Visar det sig sedan att intresse ej finns ja då försöker jag acceptera det och ej ta det personligt (svårt ibland) och leta vidare.
Har även träffat några via en app for kvinnor och kvinnliga vänner. Och det har varit lyckat iaf en gång av ca fem ggr. Blir en ny träff nästa vecka.Började även i bågskytte i januari men vill ej gå nu under coronan.
Angående acceptans. Tror det är riktigt bra i vissa lägen. Som tex. i mitt fall när jag märker att vissa vänner ej har samma behov av att träffa mig som jag dem. Acceptans kring det kan ju hjälpa mig att ta mig vidare eller må bra i en ny form av vänskap med dessa vänner.
Låter som en viktig insikt att fundera över hehe 🙂 Kom att tänka på en person jag träffade som mådde dåligt och där jag kom med olika lösningar och vinklar på hans problem. Ganska snabbt sa han till mig: ”Jag vill inte ha hjälp på det sättet utan jag vill att du ska tycka synd om mig bara”. Då lärde jag mig en läxa, att försöka läsa av tidigt ifall det är en person som vill ha kärlek eller om det är en person som vill att man är som en idéspruta med förslag och sanningar 🙂 Tänker med den personen som sa till dig att denne inte orkade ”se verkligheten”. Kanske du kan pröva att bara lyssna och finnas närvarande i samtalet? Kram
Den har jag med gått igenom. En person sa att ”jag vill bara att du tycker synd om och håller med”. Och ”jag vill ej ha råd och tips”.
Så blev det. Jag var super respektfull och höll mitt löfte. Inga problem. Uppskattade att personen sa ifrån. Vill självklart ej såra andra.
Och plötsligt en dag! Då säger personen: ”Nä detta går ej. Du är ej dig själv. Detta är ju ej du. Och det hjälper ej mig alls att du tycker synd om mig och klappar mig på huvudet.”
Jag har försökt vara på alla sätt och vis för personen det gäller idag. Personen nämnde även i våras att hen ej vill mista mig som vän. Detta uttalande beror på att hen går igenom en fas och drog sig undan i månader. Med minimal kontakt.
Mitt svar var något i stil med ”att det vill ej jag heller. Dock vet jag ej OM jag ska höra av mig, NÄR eller HUR?! Du har tidigare nämnt att jag är en av dina närmaste vänner. Ändå väljer du bort mig när du mest behöver mig?! Jag köper och respekterar helt att du behöver bearbeta, utveckla dig själv, ta in situationen, vara med familjen, lära känna dig själv, andas, landa i dagsläget osv. Bättre är det ju då att du hör av dig OM du vill ses, höras och på VILKET sätt.
Vi har setts några ggr. Det som tycks fungera för hen det pr att sitta och se serier tysta tillsammans. Vilket i sig kan vara trevligt. En stund. Någon gång.
Men att när vi då ätit tillsammans och det under tystnad, som personen önskar och ej ens tittar på varandra, blir konstigt for mig.
Känner och ser nu när jag läser er feedback och svarar er. Att jag ska hålla lite distans. Låta personen ta kontakt när hen vill. OM hen vill. Och då även känna efter om jag vill ses/höras som personen vill.
Vad som är rimliga förväntningar i en vänskap är en intressant fråga som det nog inte finns något enkelt svar på. Men jag tycker som du att en vänskapsrelation ska ha ett djup där man även kan prata om det smärtsammaste i livet, och ge varandra stöd i detta. Kanske har de här personerna som du berättar om en annan syn än du på vad en bra vänskapsrelation är för något och då är frågan om ni klickar. Alltså om de här personerna är de du söker. Jag tror också att gränsen mellan rimliga och orimliga förväntningar i en vänskapsrelation kan vara luddig. Tex genom att man med all rätt kan kritisera begreppet ”energitjuv”. Vad blir det för ett individualistiskt och kallt samhälle om ingen får vara någons energitjuv någonsin? Vad blir då kvar av relationerna? Samt behöver det vara ett problem i en relation om den ena parten är mer behövande en period om detta vägs upp genom att den andra parten är mer behövande en annan? Är man ens någonsin i samma fas? Och är det inte också den stöttande partens skyldighet att sätta gränser? Så kanske kan man säga att en indikation på om en relation innehåller rimliga förväntningar, är att den känns givande men ändå hållbar. Kram.
Detta gäller just en person som valt att ha personliga och djupa samtal med mig. Därav blir jag högst förvånad när personen drar sig undan. Vi har setts några ggr. och känner ej någon glädje direkt i mötet med mig. Och jag har även haft flera olika förhållningssätt till personen. Gör att respektera vad hen nu går igenom. Känner till några faktorer men tror även att där finns andra faktorer som jag ej känner till.
Vi har mao förtydligat tidigare hurdana vänner vi är.
Däremot verkar förhållandet rubbas när det väl gäller för hen. När det innebär att hen hamnar i vissa måendet, situationer mm. Ja då gäller ej längre det vi tidigare uttalat.
Min insikt 2020: Jag håller helt enkelt på att lära känna denne person först nu.
Genom åren har specifika händelser hänt och jag har då märkt att mitt värde minskat för personen i fråga jämfört med tex. likes på sociala medier denne har fått.
Nu är detta lite som droppen som rinner över i bägaren.
Dags att vara rädd om mig. Jag kan fortfarande vara vän. Men backa med att ta initiativ till att ses och mer bara ”lyssna” och ta in vad hen har behov att tala om.
Och även att jag då bör vara redo för att lämna relationen OM den ej tillför mig något.
För skulle jag i den stunden bli kvar och fara illa, då är det jag som gör situationen till en ”energitjuv”. Ej att personen i fråga är en. Hen måste få vara som hen är. Jag måste ta ansvar för mitt mående.
Jag har inga dom helst problem med att man är implikationer skeden, status, faser genom livet.
Tvärtom så ser jag det som berikande. OM båda är fine med det och ändå är kvar i sin roll som partner, vän osv.Tack. Uppskattar så mycket att få till mig andras tankar och synsätt.
Tror det är en blandning av olika faktorer. Precis som du nämner.
Samma person som uppskattar min innerlighet, direkthet, och det att jag ”ej klappar på huvudet” och som vet att det är ur kärlek och omtanke jag är som jag är, har även sagt att hen backar ibland för hen är ej redo att se livet, problem, situationer ur tex. ett realistiskt perspektiv. Att hen ej heller är redo att ”fejsa” sig själv och att arbeta med insikter.
Jag behöver mest lära mig att hålla tillbaka omtanke och tron på att vi är vänner med ömsesidiga behov.
Tror detta handlar om att jag behöver se över mig själv helt enkelt. Varför behöver jag finnas för vänner? Dem ber väl om hjälp om jag behövs!
Tack för respons ler.
Jag finns här.
Även om du ej ser mig.Du kan läsa. Just det jag skriver. Till Dig!
Jag har varit 16 år. Mådde mycket dåligt. Av olika orsaker. Jag orkade ej heller då. Kände mig så ensam. Allt kändes poänglöst. Meningslöst. Tungt. Svart.
Idag är jag 51. Och fortfarande kan jag känna som jag gjorde som ung. Och på något vis har jag insett att det nog faktiskt är en del av mig. Det måendet.
Och på något vis fortsatte jag orka. Jag såg små ljusglimtar. Spelar ingen roll vad det var. Och jag öppnade mig om mitt mående till dem som iaf verkade mottagliga. Det gav mig lite lite mer paus från fokuset som endast var riktat på det mörka, svarta i mitt liv.
Vill och orkar berätta hur du blir, lever osv?
Och om du kan se något som gör dig lite glad? Eller något som ger dig tröst? Eller något som får dig att bry dig?
Många varma kramar!
Jag finns!OM du låter mig finnas.
Yellow Bojoto TrådstartarenPrecis! Du är värd människor runt dig som bryr sig om dig och vill umgås med dig. Det låter som att du är ensamboende utan barn? Har du möjlighet att träffa andra i din situation? Jag är själv ensamboende utan barn och inleder helst vänskapsrelationer med personer som inte vill ha barn eller som redan har barn, medan jag undviker att inleda relationer med personer som inte har barn men vill ha, då man inte vet hur relationen kan påverkas framöver av det. Kramar.
Jag lever ensam. Vuxet barn.
Ensamheten är svår fortfarande då jag vart ofrivilligt ensam 2012.
Samt att det var första gången i hela mitt liv som jag började bo ensam. Så identitetskrisen tog definitivt fart.Plus att jag var i många andra tunga kriser samtidigt som även orsakade olika identitetskriser mm.
Jag har blandade vänner. Jag är allergisk mot dravel och ogenomtänkta ”ursäkter”. Jag är stark på många vis och har även haft modet att välja bort personer om vi ej klickat i vad vi vill.
Jag ger många olika sorters människor en chans. Man märker ganska fort om ömsesidigt intresse finns ”på riktigt” till att träffas igen för att lära känna varandra.
Yellow Bojoto TrådstartarenVilka är det som säger att du ska acceptera ensamheten? Är det dina upptagna vänner? I så fall låter det som att du behöver skaffa fler eller andra vänner. Absolut är det viktigt med acceptans, och bra att träna på att trivas i ditt eget sällskap. Men andra halvan av ansvaret ligger på den andra parten. Kram.
Jo faktiskt är de flesta i parrelationer eller lever i familjer som tycker så.
Jag brukar förklara att jag ej har några problem att umgås med mig själv. Oavsett om jag lever ensam eller i parrelation eller i en familj.
Dock är det en stoooor skillnad på att leva ensam 365 dagar kontra att kanske vara ensam ett par timmar per månad utan sin familj tex.
Jag brukar även be dem att visualisera sig själva som ensamboende. Märker då att det dels är svårt att göra men även att det verkar ”kännas” jobbigt att bara tänka tanken.
Håller med om att acceptans är bra. Och ja jag förväntar mig faktiskt att om en person kallar mig sin vän och säger sig tycka om mig, ja då bör den även ta sitt ansvar och ta intiativ och ha viljan till att träffas.
Kram ler
Yellow Bojoto TrådstartarenMan kan bli så van vid att vara ensam att ensamheten blir ett behov.Ens comfortzone krymper,murarna blir högre och man tappar lusten till förändring.Förändring måste nog börja med vilja till förändring.
Håller med dig helt. Tror definitivt att ensamheten kan bli ett behov. Ens trygghet. Och det kan även hända annat än ensamhet.
Och definitivt är det så att viljan behövs för förändring. Oavsett vad det gäller.Dom är medvetna om min situation, och dom har bidrag m.m pågrund av att jag har diagnos. Dock jobbar jag väl som en vanlig anställd, som jag sa så är vi för få på plats och dom ser ingen möjlighet att anställa fler just nu. Jag har haft möte med dom flera gånger, men ärligt talat så går de bara in genom ena örat och ut genom de andra. Många ursäkter och de som går att skylla på mig får jag höra helt enkelt.
Känner igen mig.
Jag är anställd med lönebidrag. Har flera diagnoser.Försöker om och om igen att få kollegor att förstå vad ett lönebidrag innebär. Att anpassningar bör göras för att öka min närvaro.
Samma där. Det är som om dem ej förstår ”mitt språk”. Som om jag ej hörs. Eller syns.
Detta kanske ej hjälper dig, Dock är det hög igenkänning för mig.