[Yellow Bojoto]

Blue Bidoga skrev:

Vet hur det är, tankarna far runt runt. Försöker möta dom och tänka tex vad är det värsta som kan hända och hur stor sannolikhet är det osv. Då kommer en ny tanke och så börjar det om…

Hög igenkänning

Jag har det ej så jämt

Men tyvärr i perioder 🙁

[Yellow Bojoto]

Det är ej så du ska behöva ha det.

Önskar jag kunde göra något for dig.

Mer än finnas här.

🤍

[Yellow Bojoto]

Anonym skrev:

Det du känner, känner nog de flesta. Man är inte ensam men ändå känner man sig så oändligt ensam. Jag försöker att uppskatta minsta lilla hej i affären, möte av blickar, leende, samtal. Varje liten grej bekräftar dig. Du finns!

Ja att någon säger hej eller ler mot mig gör mig synlig

Och jag känner att jag finns

Tror med att det är vanligt

Tack tack 🙏🏻

[Yellow Bojoto]

Red Vurebu skrev:

är ingenting löser sig. När man själv är proaktiv och ligger på. Ser att andra anhöriga gör annorlunda. Frustrationen och maktlöshet som uppstår i kroppen är hemsk, när man vill gå in och emellan och ”ta över”…fixa, dona och ta reda på saker och ligga på.. Frustrationen inom en är katastrofal nör man inte kan och inte ska!! Man blir illamående, yr och sjunker allt djupare ner i svarta hålet. För msn vet att i slutändan landar problemet i ditt knä ändå… Man kan till slut inte sova, att jobba och koncentrera sig blir allt sämre. Man mår egentligen piss pga av att någon annan inte gör på det sätt man själv skulle gjort. Man kan och ska inte påverka men det bars skriker i hela kroppen. Är det kontrollabstinensbesvär? Det gör att livet skaver så inihelvete.

Jag känner med dig. Vilken frustration. Om man är van att ”ha kontroll” och även trivs i det. Då är det svårt att ej få vara den som har kontrollen. Och det blir ju frustrerande om det i slutändan landar hos dig iaf. Och på så vis under din kontroll. Får jag fråga, är det så att du ej får hjälpa till nu? Och vem har isf nekat dig?

[Yellow Bojoto]

Det är två år sedan du skrev ditt inlägg.
Och jag har läst det först nu då jag är mer aktiv nu.

Det du skrev berörde mig.
Jag hoppas allt gått bra för dig.
Vill du berätta så ”lyssnar” jag här.

💚

 

[Yellow Bojoto]

Green Tilaji skrev:

Hur har hon visat tydligt att det ej är intressa? Har hon sagt att hon inte vill gå på promenader med digboch förklarat varför? Jag är en sån som inte tycker så värst mycket om promenader, inte heller min man. Jag har pratat med olika bekanta om att kanske komma igång men sen orkar jag inte och det blir så stort projekt när man ska gå med andra och man måste vara trevlig fast jag kanske inte orkar just då. Så beroende på vad hon sagt så kan det ju bara vara så att hon inte riktigt orkar. Gör ni annat? Träffa och pratar eller hur ser er relation ut i övrigt? Verkar hon uppskatta din vänskap annars? Jag mår i perioder inte så bra och orkar inte alltid vårda mina relationer som jag kanske borde men min energi går till jobb och familj sen finns inte så mycket över fast jag gärna vill ha vänner runt mig.

 

Vi har samtalat i timmar, ätit gott, fikat, varit på stughelg, ätit ute mycket, samtalat jätte mycket om livets plus och minus, stöttat varandra i tunga perioder när dem sammanföll, hon stöttat mig när jag haft kris. Och hon har klart då sagt att hon hatar promenera att då får jag fråga andra.

För lite mer än ett år sedan försvann hon helt i princip. Bara träffats några ggr. Samt att dem passar mitt lilla liv ibland. Inga samtal längre, inget umgänge, de ggr. vi setts så är det som om vi ej känner varandra. Hon har förklarat att hon har det tufft, ej orkar samtala för hon orkar ej ta hand om det som sker efteråt, hon vill ej förlora mig som vän, hon promenerar sedan i höst dagligen. Två ggr har vi promenerat, mer som främlingar.

Hon får vara som hon vill. Det är jag som behöver fundera på om jag vill ha det så här

[Yellow Bojoto]

Green Jolala skrev:

Vad fint! Går det att planera inför det någon gång framöver? Eller finns det andra vägar att gå som liknar denna väg?

Det är svårt pga att vi är då utspridda geografiskt.

Samt att ledighet sällan matchar. Och en längre tid behövs för samvaron.

[Yellow Bojoto]

Green Jolala skrev:

Det låter jobbigt. Vad vill du göra om du kunde göra vad som helst?

Ta med min son med familj, och hämta min far och fara till min bror med familj ♥️

[Yellow Bojoto]

Stor igenkänning.
Och dessutom mycket stor.

Min ångest gör mig låst och paralyserad. Dock har jag bestämt mig för att bryta det tex en gång om dagen. Det känns som att kasta mig utför ett stup varje jävla gång. Känns bra efteråt. Blir stolt. Tänker oxå att om jag gör detta till en vana. Så kommer min ångest mm att till slut minska.

Min ensamhet paralyserar mig med. Många runt mig tror och vill gärna att ”andra” ska umgås med mig. Då slipper dem. Det visar mig ju tydligt att jag ej är intressant.

Säger ej att alla andra är fel. Tvärtom så är jag väl medveten om att jag valt bort många för min hälsas skull. Och många valt bort mig av olika skäl.

-Jo jag har fått betablockerare for att få ner pulsen som i och för sig beror på 12 år extremt kristillstånd.

-Har servat och lagat min cykel. MÅSTE rädda mig själv med luft, rörelse, natur och andra intryck än min trygga Borg (hemmet).

-Går i kostnadsfria samtal hos en diskon. Dem är själavårdare. Så boka!

Ledsamt att du ej får support av din man. Då tycker jag att du ska söka samtal här, klura på om du har någon vän som du kan ventilera allt med samt boka terapeut eller diakonissa.

Var rädd om DIG!
Du behöver ta kommandot och välja vad som är bra för DIG.

💚

 

[Yellow Bojoto]

Antingen bokar ni in tider hos en terapeut.
Så ni har en tredje part med som ser till att ni får uttrycka er i lugn och ro och en och en. Samt att ni då även tvingas att lyssna in vad den andre faktiskt säger.

Eller så kan du tex. säga till din partner att ni behöver reda ut några faktorer i er relation med hjälp av dessa frågor nedan då du personligen ej mår bra som det är nu. Samt att du upplever att din partner även mår dåligt.

-Älskar jag dig?

-Vill jag leva med dig?

-Litar jag på dig?

-Är jag osäker på dig?

-Är jag avundsjuk på dig? Missunnar jag dig något?

-Är jag svartsjuk på dig? Finns det grund för eventuell svartsjuka?

-Vill jag reda ur frågetecken och lösa problem tillsammans med dig?

Osv.

Jag personligen tror det är svårt att börja samtala i du och jag sortering om båda ej är inne på det.

Tror även det krävs mycket av båda för att ha modet att mötas i ett direkt/kärleksfullt/innerligt/sant samtal.

Tror ofta att man ej är på samma nivå. Andra faktorer härjar loss i oss och påverkar då vi ej kan ”mötas”.

Tror därför att man med hjälp av en tredje part kan komma en bit.

Det kräver dock fortfarande ett samtal får båda är direkta/kärleksfulla/innerliga/Sanna mot sig själva och gentemot den andra.

Har ni provat något av detta?

[Yellow Bojoto]

Jag vet ej hur du uttrycker dig själv gällande dina känslor och tankar med familjen?

Bra du ändå säger nej om ja känns fel.

Kan du på något vis få fram tex. att ej orkar med större sällskap just nu. Och sedan kan du ”spontant” kanske fråga din mamma om hon har lust med en promenad. Och så får ni ”bara vara” eller samtala under promenaden. Eller skulle din pappa neka henne?

Pandemin har fått mig att må så mycket bättre. Tolka mig rätt nu. Detta för att fler får känna av ensamhet. Och det innebär att jag ingår i den gruppen av gemenskap.

Jag tänker ej då på ensamma människor som far illa. Oavsett pandemi eller ej. Dem känner jag stor respekt och ödmjukhet till.

Jag tänker mer på dem som ”ej bryr sig  om oss ensamma” vanligtvis, utan pandemin. På dem människor som nonchalerar ensamma människor som sakta tvinar bort utan närhet och kärlek till andra. Utan att bli sedda och hörda.

Ogillar dessa grupperingar i samhället. Att man ej bjuder in människor pga. alla möjliga faktorer, orsaker för att ”dem ej passar in”.

Jag lever likadant idag under pandemin nästan som före. Så jag mår ej sämre. Utan känner mer ”gemenskap”.

 

[Yellow Bojoto]

Först vill jag bara säga att det är jätte bra att du här öppnar upp dig.

Det kan du fortsätta med. Och jag ser att du fått respons om omtanke från många.

Jag är 52 år snart. Jag har mått dåligt. Känt sorg och ensamhet genom hela livet. På olika vis och även i olika perioder. Och implikationer skeden genom livet.

Jag heter nog ”melankoli och vemod” i mellannamn. Och jag är fine med det. För på något vis är det jag. Det innebär ej att jag ej är en glad person. För det är jag verkligen. Positiv dessutom. Så jag är mao fine med alla dessa känslor (även med andra jag ej nämner här).

Du är i en ålder där du börjar närma dig ”vuxenlivet”. Och jag tror det händer mer med oss, i de olika faserna vi går igenom i livet, som vi ej kan ana ens.

Tror att en bidragande faktor är att du kanske ej känner tillhörighet till en grundfamilj. Det du beskriver om din mamma och pappa.

Det andra jag tänker på är att du ej öppnat upp dig för någon av alla de vännerna du har. Finns det någon i den kretsen som du kan berätta för?

Jag har skrivit mycket genom livet. Men jag är så ”fedd up” med det få det tar sån kraft av mig. Rent praktiskt. Så idag använder jag bara min mobil. Ibland pratar jag av mig. Och ibland räcker det jag skriver ner några få ord som uttrycker min känsla.

Något som är bra för mig det är att strukturera upp ”mitt liv”. Liksom se de olika delarna. När jag var ung och livet var svart gjorde jag tex så här:

-Familj

-Vänner

-Skola

-Fritid

-Ekonomi

-Kärlek

-Hälsa

Sedan satte jag plus på det delar dom ändå var okej. För okej räcker himla långt. Och de delar som var minus på ställde jag denna fråga till:

-Kan jag göra något själv åt detta?

Var svaret ”nej” så fick jag släppa oron mm kring det och bara luta mig tillbaka och vänta in vad som sker.

Var svaret ”ja” så gjorde jag en plan som jag följde (så gott jag kunde, räcker oxå gott) och sedan litade jag mig tillbaka och väntade in vad som sker.

Med denna metod insåg jag snabbt och lugnt att livet ej var svart. Vissa delar stormade ja. Men ej hela livet. Bara den insikten fick mig att må pyttelite bättre

Dock tror jag du ska finna dina sätt att hantera dina känslor och tankar. Och ha en egen ”verktygslåda” du kan öppna och ta hjälp av.

Något annat jag använder mig av är ”paus”.

Tex nu. Först var jag mycket sämre och dålig i förra veckan med mina sjukdomar. Sedan fick jag mycket tunga nyheter. Som i och för sig ej gjorde mig fysiskt bättre . Men jag kunde kanske försökt att tvinga mig till arbetet. Fast jag tog beslutet att ”pausa” livet. Jag bara vilar, ser serier, äter lite, återhämtar mig som människa. För att bli friskare fysiskt. Landa i de dåliga nyheterna. För att resa mig i nästa vecka igen.

Jag finns här för dig!

Kram