Hem > Forum > Depression > Jag lever nog inte imorron

Jag lever nog inte imorron

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej,

    Jag skriver här nu för att jag inte vet vad annars jag ska göra. Jag orkar inte leva längre, det går liksom inte. Folk säger att det ”blir bättre” men det blir ju inte det.
    Det ända som kan göras nu är att ta livet av mig. Jag har inga andra alternativ. Tidigare i år så genomförde jag ett självmordsförsök, men blev körd till bup-akuten och fick senare på kvällen åka hem.
    Det vill säga att det inte direkt blev bättre av vistelsen där utan snarare sämre.
    Jag kan inte berätta om mina planer för dem i min närhet för jag vet att de skulle försöka hindra mig från detta. Men jag vill inte bli stoppad nu.
    Jag klarar det inte mer. Det är över.

    // 16åring

    Om någon ens ser detta.

     

    Hej.

    Det här är första gången jag är på MIND. Jag mår dåligt och hittade det här forumet via Suicide Zero.

    Jag tänkte mest kolla lite men jag skapade ett konto för att kunna skriva till dig.

    Jag är 35 år, har två barn, jobb och fru. Du och jag kanske inte har jättemycket gemensamt förutom att vi båda mår dåligt.

    Varför vill du inte leva? Finns det ingenting i ditt liv som gör dig glad? Som du tycker om att göra? Om svaret är nej kanske du bara inte funnit det än. Det finns otroligt mycket saker i världen som du aldrig har provat på, saker som du kanske skulle älska att göra. Saker som kanske är meningen med ditt liv. Du kanske har en naturlig talang för att spela gitarr, eller måla, du kanske bara inte har upptäckt det än.

    Det finns platser, saker och människor att upptäcka som kan förändra allt. Ge inte upp din chans att finna det.

    Om du vill säga ”Fuck it” till ditt liv. Gör det. Men säg ”fuck it” till det som får dig att må dåligt och sök det som får dig att må bra. Är det skolan som får dig att må dåligt? Skit i den. Är det press från närstående att du skall prestera på ett visst sätt? Skit i dom. Ingen har rätt att få dig att må dåligt.

    Du kan göra allt du bestämmer dig för att göra.

    Jag ser dig.

    Snälla skriv tillbaka till mig, det skulle betyda mycket.

     

    Jag finns här.
    Även om du ej ser mig.

    Du kan läsa. Just det jag skriver. Till Dig!

    Jag har varit 16 år. Mådde mycket dåligt. Av olika orsaker. Jag orkade ej heller då. Kände mig så ensam. Allt kändes poänglöst. Meningslöst. Tungt. Svart.

    Idag är jag 51. Och fortfarande kan jag känna som jag gjorde som ung. Och på något vis har jag insett att det nog faktiskt är en del av mig. Det måendet.

    Och på något vis fortsatte jag orka. Jag såg små ljusglimtar. Spelar ingen roll vad det var. Och jag öppnade mig om mitt mående till dem som iaf verkade mottagliga. Det gav mig lite lite mer paus från fokuset som endast var riktat på det mörka, svarta i mitt liv.

    Vill och orkar berätta hur du blir, lever osv?

    Och om du kan se något som gör dig lite glad? Eller något som ger dig tröst? Eller något som får dig att bry dig?

    Många varma kramar!
    Jag finns!

    OM du låter mig finnas.

     

    Jag läser det du skriver. Jag ser dej. Jag är gammal i förhållande till dej.

    Jag har många gånger mått botten. Riktigt botten. Men det vänder. Det är kemiska signaler i hjärnan som spökar och river i hjärtat.

    Du är inte ensam.

    Skickar kramar och hoppas att du inser att du är värdefull. En dag i framtiden kan du ta fram den känslan du har nu och hjälpa en medmänniska. Du är viktig.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.