[Yellow Bojoto]

Jag klarade av att arbeta. Brast lite före hemma. Ångesten försökte ta tag. Lyckades tom. själv att tala med några kollegor om min katts bortgång. Hade dessutom förberett dem via kollegor. Tror det att jag själv fann henne och lämna in henne hos veterinären gör att denna bearbetning av hennes bortgång blir annorlunda. 

Detsamma till dig. Du svarar när det passar.

Kom dock på att alla här ser väl vad vi skriver? Och vill dem det? Förstår du tanken?

[Yellow Bojoto]

Förlåt för mitt sena svar. Somnade. Arbetar nu. Är ej här helt. Mitt lilla liv är med mig. Sorgen känns kraftigt.

Måste säga att du beskriver livet som jag själv tänker och känner.
Svarar mer senare idag.

[Yellow Bojoto]

Du låter lik mig.
Älskar de små detaljerna i livet.

Färg använder jag mig mycket av som tex pepp. Efter känsla och humör.

Mina två katter är min närhet och kärlek. Och även om jag är i sorg nu över att ha förlorat min yngsta.
Så bestämde jag redan någon dag efter att hon ska få fortsätta ta samma plats i mitt liv. Även om hon ej finns fysiskt här. Kommer titta på ställena i mitt hem där hon njutit av livet. Se och använda de olika scenarierna  som en ära för henne.

Lycka finns i det lilla för mig. I uppskattning. I att ”vara rädd om”. I möten med andra ur innerlighet.

Mitt liv nu består i denna sorg som oväntat slog till. Samt att kämpa med många sjukdomar och de olika symptomets och försöka arbeta.
Samt att jag vill vara utomhus mer, få mer luft, rörelse och bara andas.

Jag är strax över femtio. Kriser och tuffa händelser har avlöst varandra senaste tio åren. Vilket gjort att jag på många vis har förlorat tid av mitt liv, relationer mm.

Jag upplever dig som att du har en sund syn på livets våg. Du är tacksam och ger ej upp utan finner saker att återigen känna lycka av.

 

 

[Yellow Bojoto]

Kort och gott. Det jag har lärt mig mer är att det är vi själva som verkligen rår på vår egen lycka. Jag har fina vänner och en del bekanta. Som jag träffar då och då. Och det känns som det mest är jag som anpassar mig till när dem kan. Och de tillfällen jag träffar dem räcker lixom ej till. Har behov av mer live samtal mm.

Jag är bra på att knyta kontakt. Däremot är det ej alltid det leder till ömsesidigt intresse för en innerlig vänskap.

Det är svårt när livet känns tungrott. Och det är tufft att bära upp sig själv.

Tycker det är bra att du söker kontakt. Och har modet att agera tex här i skrift med mig. Det är viktigt att fortsätta försöka. Plötsligt finner man någon att samtala med.

[Yellow Bojoto]

Hej.
Tack tack för respons och dina samt omtanken.
Värmer gott.

Du behöver ej själv må bra försatt stötta.
Det är ej kravet hos mig iaf.

Många ggr kan man stötta bättre just för kan själv vet hur det är att må dåligt.

Jag är ”ny” här med.
Vet ej om det finns chat.

Vi får helt enkelt skriva meddelanden.

Är det just ensamheten du känner igen? Eller även sorgen?

[Yellow Bojoto]

Hoppas verkligen detta forum blir kvar ja. Känns mycket seriös och trygg. Jag tror många väljer att uttrycka sig om dem har möjlighet att vara anonyma. Och dessutom vet vi alla vad MIND står för.

[Yellow Bojoto]

Red Dykepi skrev:

Superbra att du skriver ner det som vill ut! Jag tror definitivt att du hjälper och inspirerar andra genom att dela med dig av dina tankar och strategier. Att ge och få stöd när livet känns tufft är ju precis vad det här forumet handlar om. <3

Tack så mycket! Väldigt nyttigt att ”diskutera” så här med en annan person om dessa ämnen.

[Yellow Bojoto]

Åh vad härligt. Ja det är verkligen synd. Att fasader hålla uppe. Galet. Och synd att även de som har modet att uttrycka sig många gånger tystas ner genom nonchalans, ignorans eller ”ja ja”. Men skam den som ger sig. Då får man fortsätta berätta och berätta. Och en dag kommer någon lyssna och ta in.

Njut nu av effekten av ditt samtal!

[Yellow Bojoto]

Red Dykepi skrev:

Ja, man ska verkligen vara stolt över sig själv när man fortsätter hoppas! För det är inte alltid självklart. Ibland kräver det väldigt mycket energi och mod.

Håller med dig helt!

Det är intressant med energi. Tänk så mycket energi vi lägger både medvetet och omedvetet på sämre mående. Själsligt, mentalt och fysiskt. Det är många ggr svårt att omvandla den energin till minsta lilla ”bättre sak”. Men minsta lilla positiva sak, känsla och tanke kan göra underverk. Tror man behöver bestämma sig göra en plan. En rimlig och verklighetsförankrad plan. På hur man byter ut energi på negativa saker till positiva istället. Jag har mina sätt som hjälpt mig enormt. Däremot är min ork nu slut. Pga olika fysiska symptom. Dessa kan vara just bara fysiska. Men dem kan likväl bero på själsliga och mentala orsaker. Kanske är det en kombo av allt.

Mod. Det är intressant. Har ofta fått höra att jag är modig. Vet ej varifrån jag fått detta. Om det är från mig själv. Eller någon kurator, terapeut mm. Det vet jag ej. Jag tänker iaf då här. Det räcker gott att ha modet. Att våga. Att våga något bytt. Gå utanför sin comfort zone. Byta ut något litet man alltid gör till något annat. Och där bör det vara stopp. Alltså tillräckligt. Där har vi just modet. För jag känner att det finns höga kran på facit och resultat. Vilket blir tokigt för mig. För oavsett vad resultat och facit blir, för det vi samlat mod att göra, så har vi ju fortfarande haft modet. Där bör fokus ligga. Att vi vågade! Sedan om facit/resultat vart bra, okej då vet vi det. Punkt. Samma om facit/resultat blev mindre bra. Aha. Då vet vi det. Punkt. Kanske borde vi alla ha en bok om mod. Varje gång vi varit modiga så skriver vi ner det. Bara för att boosta oss

Jag använder mog ofta av detta med. När/om livet känns svart. Pointless mm. Då ser jag hur många delar mitt liv består av. Tex: måendet mitt, hemmet, arbete, familj, vänner, intressen. Sedan ser jag på vilka av dessa 6 delar som jag mår dåligt i. Då kanske det bara gäller två av dem. Helt plötsligt är ju mao 4 delar okej, alltså då är det positivt, ljuset i mitt liv. Sedan ser jag över vad jag själv kan agera kring när det gäller de 2 delarna jag ser som tunga. Gör upp en plan som jag tar action på. Och sedan kan jag lugnt luta mig tillbaka. För just nu kan jag ej göra mer. Vetskapen att ha inventerat mitt liv. Benar ut. Minskat på det svarta molnen. Agerat på dem jag kan. Ger ett lugn. Gör nig stolt. Och jag tog själv ansvar för det jag kan. För just jag är ju viktig.

Det blev en lång text ler. Finns så mycket i mig. Som vill ut. Jag hoppas även någon kan bli hjälpt av mina sätt att tackla livet på.

[Yellow Bojoto]

Red Dykepi skrev:

Jag vet hur det känns. Känslan av att inte orka mer, fastän man verkligen VILL leva, är hemsk. Jag tycker att det är väldigt fint att du lovat dig själv att aldrig ge upp. Om man ger upp så kan ingenting bli bättre, men om man fortsätter hoppas så finns det åtminstone en chans.

 

Tack för respons! Det sista du skrev är hur bra som helst. När det gäller allt som känns tungt i ens liv. Tänker att då bör man oxå vara stolt över sig själv. När man fortsätter hoppas. Och verkligen se chanserna. Smått som stort. Ta vara på dem.