Ensamhet i livet

[Yellow Bojoto]

Jag känner ofta av ensamhet på många olika plan. Märker att många tror att en ”hobby” eller en pojkvän/kärlek kan fylla den ensamheten. Förstår självklart hur dem menar.

Däremot handlar det mer om att finna balans. Och harmoni.

Jag märker tex att jag ofta mår bättre i samtal med andra.

Dock gäller det att jag väljer rätt personer att samtala med.

Det behöver vara innerliga personer som förstår ”mitt språk”. Då menar jag hur just jag uttrycker känslor, tankar, erfarenheter, beskriver, insikter med mera.

Men även personer som förstår mitt behov av bearbetning. Jag märker att jag ofta har helt andra behov av bearbetning än många runt mig. Då krockar vi.

Och jag har även väldigt lätt för att uttrycka mina känslor. Och tydliggöra att jag behöver en livs levande människas sällskap. Det krockar oxå.

Bra att veta att jag lever ensam. Har haft två katter i mitt liv. Min familj.

Tills nu i onsdags.

Då fann jag helt oväntat min yngre katt avliden på vägen. När jag var på väg till affären.

Har visualiserat scenarios många ggr om att mina katter råkat ut för en olycka och att jag kanske får ett samtal om det.

Däremot har jag aldrig visualiserat att jag ska råka på ett av mina liv avlidet.

Jag agerade snabbt och rationellt. Men är nog fortfarande delvis chockad.

Tuffare är dock den påtagliga tystnaden, kylan och tomheten i vårt hem.
Min äldre katt letar och letar och funderar över vart ”lillasyster” är.

Nu är det tufft att leva ensam.
Och ha familj på annan ort och i annat land.

Och vänner som har ”fullt upp med sitt”.

Är enormt tacksam över meddelanden och chat.

Samt någon timma av mänsklig kontakt. Men behöver mer. Så hur gör jag?

 

 

Hej. Beklagar din katts bortgång, så sorgligt! Känner så igen mig i dina ord. Behöva andra men så finns ingen där. Jag kan tänka mig att chatta eller liknande men jag vet inte vart man gör det här på sidan? (är egentligen ganska ny här). Behöver dock förvarna om att jag heller inte mår så bra, är kanske inte ett superstöd just nu. Men lyssna och prata gör jag mer än gärna!

Värme

[Yellow Bojoto]

Hej.
Tack tack för respons och dina samt omtanken.
Värmer gott.

Du behöver ej själv må bra försatt stötta.
Det är ej kravet hos mig iaf.

Många ggr kan man stötta bättre just för kan själv vet hur det är att må dåligt.

Jag är ”ny” här med.
Vet ej om det finns chat.

Vi får helt enkelt skriva meddelanden.

Är det just ensamheten du känner igen? Eller även sorgen?

Tack, vad fint!

Det är framförallt ensamheten: Inte ha någon att prata med – att känna en djup saknad efter någon som talar samma språk som en själv. Behovet av att bearbeta på sitt sätt och som andra ofta inte förstår. Jag gissar att även du träffat innerliga och förstående personer under ditt liv men att det av olika anledningar blivit så att du inte har “tillgång” till de längre – inte just nu?

Kan känna sorg också, men då mer sorg över mitt liv och mina svårigheter. Ledsen över hur mycket jag har tvingats och tvingas genomlida – ensam. Det blir som att kraven på mig själv ständigt höjs, måste klara av livet och det hänger på mig. Känner du igen dig något i det?

[Yellow Bojoto]

Kort och gott. Det jag har lärt mig mer är att det är vi själva som verkligen rår på vår egen lycka. Jag har fina vänner och en del bekanta. Som jag träffar då och då. Och det känns som det mest är jag som anpassar mig till när dem kan. Och de tillfällen jag träffar dem räcker lixom ej till. Har behov av mer live samtal mm.

Jag är bra på att knyta kontakt. Däremot är det ej alltid det leder till ömsesidigt intresse för en innerlig vänskap.

Det är svårt när livet känns tungrott. Och det är tufft att bära upp sig själv.

Tycker det är bra att du söker kontakt. Och har modet att agera tex här i skrift med mig. Det är viktigt att fortsätta försöka. Plötsligt finner man någon att samtala med.

Låter hoppfullt att du är bra på att knyta kontakter – förr eller senare får du säkert napp 🙂

Ja det där med lycka tycker jag är ganska svårt. Är 36 år idag och kan se att när mina basala behov varit tillfredsställda och jag inte råkat ut för något pågående trauma så brukar lyckan bli oerhört närvarande. Kan få lyckorus av att cykla, höra fåglar kvittra om mornarna, människorna på gatan är vackra och livet känns plötsligt harmoniskt, tryggt och lätt. Så som det gärna “ska” göra. Under många år gick jag även runt med en oro över att ha tappat den sk. livsgnistan. “Den syns inte längre i dina ögon”, kunde folk säga och rygga tillbaka. Det jag inte förstod då var att mina behov och mitt liv saknade enormt många pusselbitar för att jag skulle vara välmående. Där började även min resa till att få tillbaka det jag behövde: Lugn och ro, trygghet, fina vänskapsrelationer, göra något kreativt, gå i terapi osv.

Hur har ditt liv sett ut om du vill berätta? Detta med lycka och att vara sin egen lyckas smed lät väldigt intressant 🙂

[Yellow Bojoto]

Du låter lik mig.
Älskar de små detaljerna i livet.

Färg använder jag mig mycket av som tex pepp. Efter känsla och humör.

Mina två katter är min närhet och kärlek. Och även om jag är i sorg nu över att ha förlorat min yngsta.
Så bestämde jag redan någon dag efter att hon ska få fortsätta ta samma plats i mitt liv. Även om hon ej finns fysiskt här. Kommer titta på ställena i mitt hem där hon njutit av livet. Se och använda de olika scenarierna  som en ära för henne.

Lycka finns i det lilla för mig. I uppskattning. I att ”vara rädd om”. I möten med andra ur innerlighet.

Mitt liv nu består i denna sorg som oväntat slog till. Samt att kämpa med många sjukdomar och de olika symptomets och försöka arbeta.
Samt att jag vill vara utomhus mer, få mer luft, rörelse och bara andas.

Jag är strax över femtio. Kriser och tuffa händelser har avlöst varandra senaste tio åren. Vilket gjort att jag på många vis har förlorat tid av mitt liv, relationer mm.

Jag upplever dig som att du har en sund syn på livets våg. Du är tacksam och ger ej upp utan finner saker att återigen känna lycka av.

 

 

Detsamma! Du verkar också ha en sund syn på livets gång som ser det vackra och ljusa. Så oerhört fint att höra!

Ibland tror jag svårigheter kan leda till en enorm tacksamhet (på sikt..), att uppskatta små företeelser i tillvaron som andra kan rycka på axlarna åt. Efter varje motgång/stor kris jag haft i livet har det präglats och följts av en enorm tillfredsställelse att sedan må “normalt” igen, slippa lidandet och obehaget. Det har bokstavligen varit som att se ljuset i tunneln igen. Kanske är det så att kontrasterna blir så stora att belöningen när man vistats i det svåra och plötsligt befinner sig på andra sidan gör en automatiskt nästan hög på livet? Eller åtminstone att det slentrianmässiga man tidigare gjort (gå på cafe med vänner, äta god mat) blir till en vardagslyx mer än en trist vardagsrutin?

Förstår samtidigt att du nu lever i sorg och förstås är chockad över vad som precis hände med din fantastiska katt. När det sker så oväntat och plötsligt förstår jag också att smärtan riskerar bli ännu svårare att hantera. Ensamhet och oro kommer ofta som ett brev på posten. Bra att du hittade hit! Det är bra här att skriva av sig och ventilera sina känslor. Så himla fint också att ha kvar henne i tanken och ge plats åt att minnas henne för evigt i hjärtat! Du verkar vara en väldigt fin person.

[Yellow Bojoto]

Förlåt för mitt sena svar. Somnade. Arbetar nu. Är ej här helt. Mitt lilla liv är med mig. Sorgen känns kraftigt.

Måste säga att du beskriver livet som jag själv tänker och känner.
Svarar mer senare idag.

Ingen fara! Känner du för att svara en annan dag, vecka eller månad är det helt ok. Förstår att du har mycket nu känslomässigt efter det här med katten.

Värme!

[Yellow Bojoto]

Jag klarade av att arbeta. Brast lite före hemma. Ångesten försökte ta tag. Lyckades tom. själv att tala med några kollegor om min katts bortgång. Hade dessutom förberett dem via kollegor. Tror det att jag själv fann henne och lämna in henne hos veterinären gör att denna bearbetning av hennes bortgång blir annorlunda. 

Detsamma till dig. Du svarar när det passar.

Kom dock på att alla här ser väl vad vi skriver? Och vill dem det? Förstår du tanken?

Vad starkt att du klarade av att arbeta. Bra också att du informerade kollegorna. Helt rätt att vara öppen med det hela om det känns lättare då att vara på jobbet.

Jag vet inte riktigt vad andra här vill läsa. Som jag har tolkat det får det handla om diskussioner om livet och allt vad det innebär.

Vill du förklara närmare lite hur du tänker kring det?

Det bästa hade givetvis varit att skriva meddelanden här men verkar inte finnas en sådan funktion. Tror att forumets grundare vill undvika att medlemmar kommunicerar så.

Hoppas du får en riktigt ordentlig sömn i natt. Vi hörs.