[Blue Mylevy]

Hej!

Jag har inga tips, om något (är själv ensam, och hittar inte mycket till lösningar). Men jag känner med dig. Och jag vet hur det känns att bli avvisad, mer eller mindre i tysthet. Och, alla dessa tankar som sen ideligen snurrar ikring i huvudet, om varför.

[Blue Mylevy]

Yellow Horaka skrev:

Blue Mylevy, tack, du frågar. Känns väl lite bättre nu, inga svåra tankar men ändå jobbigt med ensamhet, ångest osv. Vet inte hur jag ska orka ibland, känns jag bara misslyckas med att söka vänskap, få relationer osv. Känns som något är fel med mig. Men, tar dag för dag oftast, är här, ännu.

Tack, tack!

Hur har du det med föräldrar, syskon, och övrig släkt, finns dom i faggorna?

[Blue Mylevy]

Jag skulle vilja/önska att de bilder som är på de olika katergori-sidorna gjordes mer enhetliga, med en mindre höjd. Så att som jag slapp att skrolla nedåt varje gång jag kommer in på en av dessa kategori-sidor (sitter då framför en laptop, med tanke på dess lite begränsande skärm). Att jag då istället direkt fick se om det gjorts några nya inlägg eller inte, eller snabbare nå en tidigare skapad tråd. Sen är ju frågan om det behövs några bilder på sidorna överhuvudtaget.

En annan fråga, är om det behövs så många kategorier som det är nu. Där är vad jag tycker en del som är lite överflödiga. Och som mest bara ligger och tar plats, främst då i dropdown-listorna. Och, som för den delen kanske mer förvillar för någon, då någon är till att fixa med en ny tråd.

Dock, när det gäller kategorier, så är en stor önskan att det hade skapats en vid namn “Över 55” (eller något dylikt). Mycket då för min egen skull. Men också för att förhoppningsvis locka hit fler äldre. Äldre som också har en hel del av extra erfarenhet av livet, oftast. Och då kan bidra med råd och infallsvinklar åt lite andra håll, till yngre, som komplement till övriga råd och infall.

[Blue Mylevy]

Skickar Dig en Varm Virtuell Vänskaplig Kram.

[Blue Mylevy]

Hej!

Ursäkta att jag gör ett inlägg. Vet inte riktigt varför, men antagligen för att jag känner igen mig en del i det du skiver, och för att jag liksom lider med dig. Nåväl. Har också fått mycket svårt med tillit och närhet, till människor. Och, är också så väldigt ensam, och isolerad.

Skickar dig en Vänskaplig Virtuell Kram.

[Blue Mylevy]

Anonym skrev:

Blue mylevy: va menar du me att du ser upp till mig. Jag är ju väldigt negativ i helhet och får ofta incidenter som jag spyr ut mig här, va är de att se upp till?

Det är egentligen inte bara dig jag ser upp till. Utan det har kommit att bli många, som jag tycker mig känna igen mig i, hur avskyvärt det kan vara och kännas. Det där är det nog inte många som förstår, utan man måste nog ha varit där själv. Och jag tycker mig förstå att du har det riktigt tufft, ofta. Jag ser dig då liksom en mycket stor krigare, bra mycket tuffare än de flesta andra. Och det är som om du höjs upp över en stor skara andra människor. Att du sen skriver om hur du har det, med alla incidenter och negativitet, är ju effekten av hur du har det och det som gör att jag tycker mig förstå.

[Blue Mylevy]

Sen, jag tycker inte att du är värdelös! Jag ser upp till dig.

[Blue Mylevy]

Anonym skrev:

Svarar er alla med detta svar. Verkar inte som jag kan välja att svara er en och en. Detta med att vara rädd när man kommer närmare döden kan ju vara att man vaknar till. Eller så är de väl som om kroppen reagerar så, att vi är uppbyggda för att fly från fara även om de är självförvållat. Osäker då jag mår dåligt igen. Jag har borderline personlighetsstörning, och har väl utvecklat en massa dåliga beteenden under åren. Jag har haft många år inom vården, provat de flesta terapier. Förutom två som jag ville gå men som jag inte uppfyllde kriterierna för att få prova. Jag har pratat med en himla massa samtalskontakter, och i mitt fall så upplever jag bara att de är dåligt. Jag har alltid varit öppen, jag har berättat om mina självmordsförsök, mina destruktiva beteenden och en himla massa saker som man kanske tror att jag inte borde ha vågat säga. Men jag trodde väl att jag skulle få bättre hjälp om jag va helt ärlig. Men jag har läst alla deras anteckningar på min journal efter alla möten. Det står att jag uppfattas som stabil eftersom jag kan prata tydligt. De står att jag INTE behöver akuta åtgärder eftersom jag är öppen med mina destruktiva handlingar. Även akutpsykiatrin bedömmer än som frisk nog att åka hem bara av anledningen att man orkat ta sig dit av egen maskin. För att få hjälp i detta samhället så måste man antingen komma in med polis under lpt, med ambulans efter skada eller något liknande. Man tolkas inte som sjuk eller i behov av vård förän man aggerar i tystnad. När de är eller kan vara försent. Jag får inte längre den medicinen jag behöver för att somna, den är beroendeframkallande och jag blev beroende av den. Dom vägrar skriva ut mer. Men eftersom. Jag haft den i största delen av mitt vuxna liv så kan jag inte vara helt utan, därför gör jag mina egna blandningar för att försöka få en likande effekt. Det är väldigt rimligt att jag aggerar som jag gör för att de är mitt ända sätt att fly verkligheten. Jag har inte möjlighet att bete mig som jag mår på insidan. Jag har räkningar, och ett jobb som räknar me mig. Jag har mina timmar mellan jobbet och natten till för att tömma min ångest genom att aggera destruktivt. Jag får en liten dos av lättnad av att göra mig illa. För jag känner sån skam inför min omgivning. Jag tror att alla ser ner på mig. På något sätt är det lättare att stå kvar och hålla ut om jag får säga till den där inre rösten – ja du har rätt. Du är värdelös

Jo, misstänkte det. Lite också som om man skapar ett mindre helvete som är lättare att överskåda, än det stora oöverskådliga.

[Blue Mylevy]

Anonym skrev:

Jag känner mig så sjukt ensam med mina destruktiva beteenden, känns som det är något fel på mig. Läkarna slutade skriva ut mina insomningstabletter för längesedan nu, men för att kunna somna har jag tagit mer av mina lugnande för att få samma effekt. Ibland gör jag de även i syfte att jag hoppas att min kropp ska få nog och ge upp. Jag har fått höra att den dosen jag tar är farlig så därför blir de väl en destruktiv handling också. De jag inte förstår med mig är det som hände denna morgonen. Jag minns att jag ville dö igårkväll, så tvekade inte att ta denna dosen. Men ändå så blev jag rädd i morse när jag fick biverkningar av de. Jag fick hjärtklappning, hallucinationsbilder typ, och jag hade dålig balans. Det kändes som att jag skulle svimma där och då, och det skumma är att min första tanke då va att jag inte ville dö och för att undvika detta om det skulle hända något, va att sätta mig i trapphuset (att bli hittad, om jag behöver vård men inte är vid medvetandet) eftersom jag lever ensam. Det gick över och jag gick tillbaka in, dock full av ångest och en del huvudvärk fortfarande. Varför gör jag såhär. Jag vet att jag snart, kanske redan inom närmsta timmen kommer vilja dö igen pågrund av alla mina problem, min diagnos m.m men ändå så hamnar jag i denna onda spiralen. Gick jag ut för att jag vill leva, eller gick jag ut för att jag fortfarande vill se om de finns bättre hjälp att få som jag ännu inte blivit erbjuden. Finns det fler som har liknande beteende, känslor eller är de någon som ser något mellan raderna som jag missar? Tips, råd? Vad som helst.

Hej igen, Pink Licoja.

Vad tror du, kan det vara så att dina “destruktiva beteenden”, tankar om att ge upp och att skita i allt, med mera, att det kan vara någon form av flykt? Som ett sätt för hjärnan att få lite distans till verkligheten?

[Blue Mylevy]

Hej Pink Soqaci.

Ursäkta att jag skriver! Men det där med att text försvinner som man jobbat länge med, är mycket otrevligt. Själv, som sitter framför en dator, så brukar jag då och då markera allt jag skrivit med ett tryck på Ctrl+a, och sedan kopiera allt genom att trycka på Ctrl+c. Speciellt då innan jag postar inlägget. Då har jag en kopia av allt liggandes i minnet i datorn. Och kan sen trycka på Ctrl+v för att “klistra in” det igen om det skulle behövas. Ibland blir det också att jag öppnar ett vanligt tomt text-dokument där jag “klistrar in” det jag kopierat. För att sen spara detta text-dokument till hårddisken. Beroende då på om det är mycket ,eller viktigt, det jag skrivit.

Som sagt, ursäkta! Och ursäkta övertydligheten, utifall du inte visste. Gissar dock att du redan kan det här, med att “kopiera och klistra in”, men som sagt utifall du inte redan visste.

[Blue Mylevy]

Yellow Horaka, hur känner du dig?

[Blue Mylevy]

Instämmer!