[Blue Mylevy]

Precis, tänk att ha tillgång till en verkstad. Eller att ha en egen, med exempelvis en pelarborr och en svets. Tänk att få hoppa i en overall och få skita ned sig 🙂

Ja, den där dagliga verksamheten hade jag också trivts på.

[Blue Mylevy]

Tack tack! Det var fint att läsa om allt du varit med om, fast såklart inte lustfyllt. Hemskt det där med din mammas snubbe och din syster, som berörde mig mest. Och jo, jag förstår att du varit med om ännu mera skit (berätta gärna, om och när du känner).

Jag håller också på med elektronik. Fast inte som du. Jag håller på att skruvar med datorer. Har dock länge känt en dragning till byggsatser, och löda, fast det blir en litet för dyr hobby som det är nu (är också förtidspensionär sedan länge tillbaka). Datorer och servrar är billigare, om man som jag hela tiden håller sig tio år bak i tiden när det gäller dess tillverkningar. Och precis som du så handlar det om att ha något att sätta händerna i. Är också hyggligt händig, och har precis som du en gång i tiden lärt mig svarva och fräsa med mera (i både metall och trä).

[Blue Mylevy]

Alltså, vilken resa du har gjort! Så mycket skit du har gått igenom.

Ja, det var en god idé att byta namn.

[Blue Mylevy]

Usch, och fy!!

[Blue Mylevy]

Ja, usch, vilken hemsk och tuff uppväxt! Vilka erfarenheter du måste ha, till skillnad mot många andra. Såklart inga roliga erfarenheter, eller bra, för ett barn.

[Blue Mylevy]

Blue Dinelu skrev:

När Jag var barn och gick i första klass, fick jag göra ett test. Fick skriva och rita saker. En segelbåt tror Jag det var. Kommer inte ihåg så noga. Och så fick Jag lägga träklossar i en viss ordning, har Jag för mig. Dom ville väl se om Jag var normalt begåvad. Jag fick i alla fall gå kvar i min klass. Farsan sa att Jag var halvgalen. Dom pratade om mig, men inte med mig. Han hör allt sa dom om Jag försökte lägga mig i samtalen. Det var ingen som ville förklara saker för mig. Hur man gör med allting? Fick gå hos en barnpsykolog. Jag tyckte det var skittråkigt. Var inte mogen för sånt prat. Det var sådana där jobbiga psykologer förr. Dom pratade entonigt och avslöjade inte något om sig själva. Om man försökte skoja lite fick man inget svar. Jag fattade inte vad Jag skulle där att göra? Det är väl inget fel på mig, tänkte Jag. Så Jag började min karriär som psykfall redan som barn.

Hemskt det där, egentligen. När någon inte passar in i mallen helt och fullt, som du när du var liten. Och det ändå skall försökas tryckas ned i formen som alla är tänkta att stöpas i. Hemskt också att de inte pratade med dig om det, om vad det handlade om. Å andra sidan, så kanske de inte ens visste (förmodligen inte). I själva verket var/är du istället mycket speciell, med andra egenskaper, och hade/har förmodligen så mycket större begåvningar inom något eller några områden där andra inte hänger med alls.

[Blue Mylevy]

Nja, så är det nog inte. Fast det krävs i alla fall en viss intelligens att inse att man inte är det. Och, jag tycker du har rätt, “Vi är inte riktigt kloka”, inte många av oss i alla fall.

Ja, så är det för mig med, när jag spanar på någon film eller dylikt. Det är egentligen ingen större idé. Men ibland så är det något, eller någon film, som fångar uppmärksamheten, och då är det väl värt den lilla slags flykt som blir (när hjärnan fokuserar på annat).

Ja, det borde ju inte vara så svårt att få till acceptabla rutiner när någon gått bort. Att det också ges hjälp och stöd till anhöriga. Men, nejdå, det skall sugas ut det sista, så mycket det bara går, från anhöriga och den som dött.

[Blue Mylevy]

Ber lite om ursäkt för mitt förra inlägg, där jag skrev om att kontakta socialen först, för att inga pengar skulle utebli. Jag insåg ganska så snart att det ju inte är därifrån du får dina pengar, utan från Försäkringskassan, vilket du ju hade skrivit i ditt första inlägg. Får skylla på att jag blev en del frustrerad när jag läste om främst utskicket av inkasso-brevet, och såg lite rött. Men jag har också en del svårt att tänka och koncentrera mig, då jag inte mår speciellt bra inuti. Sen är jag är inte heller speciellt intelligent. Nåväl.

Jättebra att du får hjälp av boendestödet, i alla fall. Att liksom slå två kloka huvuden ihop, och det blir så mycket lättare att få en överblick hur att göra. Och, jo, “Sorg…”, att det då överhuvudtaget blir krångel med myndigheter när det handlar om dödsfall.

[Blue Mylevy]

Blue Dinelu skrev:

Morsan dog i somras. Hon hade inga tillgångar, så Jag trodde socialen skulle betala begravningen. Hon hade pension från både Sverige, Norge och Finland. Så det blev lite komplicerat med dödsboanmälan, bouppteckning. Socialen vägrade betala pga att det saknades en lapp från den Finska banken. Dom ville inte hjälpa mig att fixa det. Dom avslog ärendet och skickade mig till förvaltningsrätten. Jag fick överklaga. Fick ringa Finska ambassaden och fråga vad pensionsmyndigheten i Finland heter och vad dom hade för nummer. Och dom i sin tur ville ha hennes Finska personnummer som hon hade fått då hon jobbade där. För att få det fick Jag kontakta Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata i Finland. Och dom ville ha 16 euro för den lappen. Till slut efter många om och men, fick Jag tag i kontoutdraget från hennes Finska bank, som Jag i min tur fick skicka till förvaltningsrätten. Och det var före Jul som Jag skickade in det. Jag har fått begravningsbyrån att vänta med betalningen tills Jag hör från förvaltningsrätten. Rätten verkar inte ha särskilt bråttom med att hjälpa mig. Jag får inget svar. Och idag damp det ner inkasso på nästan 40 000 kr. Jag vet inte vad Jag ska göra? Låna pengar? Men då kanske det blir så att Jag inte får igen mina pengar av socialen? Jag var så glad i morse, men nu känns det som rena döden för mig

Fy f-n, för denna dumhet och okänslighet, från samhällets sida. Jag hade nog blivit lika frågande om vad att göra, och modfälld, som dig. Men jag hade nog kontaktat socialen, och pratat med dem först, om hur läget är och att du är rädd att förlora de pengar du får från dem. Och fråga hur att undvika att det eventullet blir konflikt med dem.

[Blue Mylevy]

Hej!

Om frågan är om du passar in här på forumet, så skulle jag vilja säga självklart gör du det, och hälsa dig Välkommen. Tyvärr är här inte många som är äldre, vad jag förstår. Men här finns några, bland annat jag (är femtionio). Och skulle du vilja ha någon att samtala med lite smått, så finns i alla fall jag.

[Blue Mylevy]

Beklagar sorgen/sorgerna!

Skickar dig en Kram.

[Blue Mylevy]

Anonym skrev:

Jag blev också tvungen att fly, men från mitt arbete, jag kunde gå i pension i förtid. Ville inte sluta jobba, men det fanns inget alternativ på den arbetsplatsen. Jag har på något sätt lyckats hålla mig ovanför ytan hela livet, men senaste 9 åren har allt förändrats. Min sambo och min mamma har dött, jag har inga barn, har ingen kontakt med mina två syskon efter ständigt bråk om dödsboet, jag brände ut mig där, mm mm. Och nu corona. Vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Mår så fruktansvärt dåligt och vill ingenting. Jag har vänner, men som du, det är mycket skuld och skam, inte minst, det här att hålla uppe fasaden. Om jag inte lyckas så känns det som att katastrof tar över. Jag försöker hitta sammanhang där jag kan känna mig trygg och prata om allt, har hittat Ångestsyndromförbundet bl a. Har en psykolog privat att prata med, men då jag nu mår sämre funkar inte det riktigt.

Hej “Yellow Faveli”.

Mitt liv har också förändrats ganska så kraftigt under de senare åren. Mycket på grund av att “nära och kära” har gått bort, och “vänner” skingrats. Och, mitt mående nu för tiden är också “fruktansvärt dåligt”. Om du vill så får du gärna maila mig ( [email protected] ), utifall du skulle vilja prata med någon som förmodat har liknande tryck inuti av obehag, och/eller kanske för vänskap. Jag är då en äldre snubbe på femtionio år, och jag förmodar att du också är “äldre”.