Ja, jag förstår det där läget som blev efter det att du talat med begravningsbyrån och inkassot. Och hur det tar en väldig massa energi, mycket mer än vad man liksom har har råd med. Bedrövligt för den delen att inkassot inte kunde skriva av räntan. Bussigt, liksom.
Usch, vilka pengar. Hoppas innerligt att du får tillbaka dem. Men det är väl kanske att hoppas för mycket, med tanke på hur fyrkantigt det kan vara. Det är i alla fall du som har hedrat din mamma, inte samhället.
Olyckligt det där med foten. Och vad kallt det måste ha varit med sandalerna mitt i vintern. Jag tror inte att du var “dum” som satte ned fötterna istället för att bromsa med pedalen. Jag gissar att det var en ren reflex som man gör/gjorde när man håller på att välta med en moped eller MC, som jag ser framför mig att du höll på att göra när du körde på trottoarkanten. Konstigt egentligen att man överlevde den där perioden med moped. Jag minns en gång när rostiga stag för framskärmen släppte under tiden som jag körde, och skärmen hamnade in i framhjulet som då fick ett totalstopp. Och hur hela mopeden välte upp och framåt, och jag slog i backen. Men som som tur var skrapade jag då bara upp knäna, vill jag minnas.
Sen en annan sådan där liten lustig historia från det förgångna, som jag kom att tänka på, och med tanke på hur du fixade med ditt flyttlass där i din skapade cab. Jag hade vid tillfället istället hyrt en kärra att köra alla möbler på, de få möbler jag hade och som rymdes på ett lass. Men det slog mig inte att lägga något över dem, som en presenning, då det var vintertid men töväder och fullt med salt och slask på vägarna. Jag körde så i cirka fem mil, då jag flyttade från en stad till en annan. Och när jag kom fram var alla möbler mer eller mindre förstörda. Och soffan exempelvis var helt indränkt i salt- och snö-modd. Som sagt, intelligens har aldrig varit min starka sida 🙂
